onsdag 14 juli 2010

EFTERFRÅGAN : LÄNKEN MELLAN TRAFFICKING OCH PROSTITUTION


Det är det här som sexköpslobbyn inte ville skulle komma ut. Foto: JPA

Talen från de vetenskapliga seminarierna

“Demand – the link between trafficking and prostitution”

Bryssel 061130 och Helsingfors 061201, EU-parlamentet, Alde

Redaktörer 080318 Camilla Hermansson, fil dr. Johanna Parikka Altenstedt, fil lic.




Innehållsförteckning


Camilla Hermansson och Johanna Parikka Altenstedt: Förord
s. 3

Sven-Axel Månsson: Mäns könsköp – en meningsbärande handling på flera nivåer
s. 5

Kajsa Wahlberg: Polisens erfarenheter av den svenska sexköpslagen
s. 21

Kriminalinspektör Jonas Trolle: Den organiserade brottsligheten
s. 26

Sheila Jeffreys: Prostitution och människohandel i Australien - tjugo år av liberalisering
s. 31

Professor Liz Kelly och Maddy Cox:
Vad vi vet om män som betalar för sex: Ny forskning och nya perspektiv från Storbritannien
s. 52

Hannah McSween : Människohandel för sexuellt utnyttjande i Storbritannien; efterfrågans roll
s. 63
Merli Klein: Den estniska erfarenheten
s. 68

Johanna Niemi Kiesiläinen:
Lagen om sexuellt utnyttjande gentemot lagen om sexköp av människohandelsoffer
s. 79

Jeff Hern:
Tre nyckelelement som sammanlänkar trafficking och prostitution:
Män och maskuliniteter, våld och övergrepp, samt informations- och
kommunikationsteknologier
s. 81

Marjut Jyrkinen:
Ekonomiska och organisatoriska kopplingar inom den globala sexhandeln
s. 87

Appendix: Två artiklar från 2006, bilder från seminariet och länksamling
s. 93



Förord


Prostitution betraktas ofta som en näringsverksamhet vilken jämförs med olika lagliga yrken inom hälsobranschen eller nöjesbranschen. Den vanliga representanten för verksamheten framställs i debatten som en självständig lokal kvinna som valt ”yrket” av ekonomiska skäl. Därtill diskuteras ”sexarbete” som arbete. Ett annat sätt att diskutera prostitution är att se det som en ”sexualitet”, och det är förvånansvärt ofta som den här diskussionen pågår på tidningarnas kultursidor vilket signalerar till publiken att prostitution skulle vara ett kulturellt fenomen och betraktas som sådant. Kunderna, traffickingoffer, män som inte köper sex – som är det krossande majoritet av alla män i Europa – samt fruar, sjukvårdspersonal, poliser, barnen till ”torskarna” eller för den delen de prostituerade hörs inte.

Sexhandeln är en ekonomisk verksamhet. Den grundläggande ekonomiska teorin lär ut att där det finns handel måste det finnas en plats för transaktioner dvs. en marknad. På marknaden finns det efterfrågan och utbud av det som ska säljas och där möts säljare och köpare. Man kan påverka utbudet genom efterfrågan och efterfrågan genom utbudet.

Däri ligger fröet till de två vetenskapliga seminarierna som denna antologi med tal handlar om, dvs efterfrågan på sexuella tjänster ur ett kulturellt, socialt och ekonomiskt perspektiv. En vidare internationell utblick ges också med exempel från Australien där prositution är legaliserad sedan 20 år; hur sexhandeln ser ut i England; hur den rent ekonomiskt hänger ihop med den organiserade brottsligheten; vilka är de estniska prostituerade som svenska och finska sexköpararna besöker; hur ser prostitutionen ut från estniska sexarbetares synvinkel; hur den svenska sexköpslagen fungerar i kampen mot trafficking; internet och sexköp.

Den europeiska debatten har handlat om att skilja på prostitution och trafficking, dvs. människohandel för sexuella ändamål. Trafficking har framställts som en kriminell varudistribution till en svart marknad som existerar och som ska bekämpas med hjälp av juridiska och polisiära metoder. Trafficking betraktas också (tillsammans med terrorismen) som ett av de gemensamma hoten som den europeiska nivån inom EU och de europeiska polisorganisationerna Eurojust och Europol enats om att bekämpa.

Inom EU är prostitutionen en angelägenhet för varje medlemsland och det finns idag länder där prostitution är legaliserad såsom i Tyskland och Holland. Få politiker har insett vidden av detta med tanke på t.ex.”tjänstedirektivet”, som i sin nuvarande form, säger att ett tjänsteyrke måste godkännas i ett annat EU-land om tjänsteutövaren är legal företagare eller arbetar i sin servicetjänst i sitt ursprungsland inom EU. Därmed kan prostitutionen inom EU bli en nationell fråga men också en fråga för den gemensamma marknaden av varor och tjänster.

Erfarenheter från Tyskland som visar att det är ganska lätt för kunderna skilja på vem som tvingas till sex och vem som är frivillig. Flickor som inte får ringa mobilsamtal, som hålls inlåsta och som inte får tala med kunderna är sällan där av fri vilja. Problemet är att dessa ofrivilliga prostituerade är att de idag säljs på nätet som eskortflickor. De finns också på hotell och barer, där de har fått lära sig att bete sig på ett visst ”sexigt sätt”. De flesta vanliga kunder är vanliga män och kan inte hantera att kvinnan är gisslan eller säljer sin kropp för att köpa sig loss från sin ”ägare” och kanske hjälpa en sjuk bror i hemlandet. Än färre européer vill veta av det som kanadensaren Victor Malarek har skrivit i sin grävande bok ”Natashas” om framförallt ukrainska flickor som säljs i Europa, i Turkiet, i USA och i Israel. Hans avslöjanden visar att vi har regelrätta djurmarknader där nakna flickor radas upp på barer för att hallickar ska köpa dem. Dessa finns ofta i Serbien, Bosnien och Kosovo – områden där militär närvaro (peace keepers) har skapat en marknad för sex. Allt för få regeringar och organisationer vill veta av att det är just närvaron av militärer, NGO:s och fredsbevarande trupper som har en viss efterfrågan för prostitution och därigenom bidragit till att skapa trafficking i länder där flickor skulle behöva skydd. Sexhandel bör ses som individuella tragedier men också i ett större sammanhang.

Med hjälp och bistånd från ALDE – den liberala gruppen vid Europeiska parlamentet, och MEP Maria Carlshamres kansli, med bistånd av MEP Eva-Britt Svensson och MEP Carl Schlyter genomfördes det ett vetenskapligt seminarium med temat ”Efterfrågan – länken mellan trafficking och prostitution” i Bryssel den 29 november 2006 och i Helsingfors den 1 december 2006. Talen som presenteras här är i princip ordagranna översättningar av de engelska talen från dessa seminarier. Översättningen är gjord av seminarieprojektledare fil lic Johanna Parikka Altenstedt och fil dr Camilla Hermansson som också har gjort den vetenskapliga anpassningen. Sammanställningen av talen har inte gjorts tidigare. Upphovsrätten till översättningarna har projektledaren Parikka Altenstedt fått av varje talare 2007. Alla eventuella fel i översättningar är redaktörernas ansvar.

Slutligen har vi valt att bifoga två artiklar gjorda av journalisten Kaarina Kivivuori i Frankfurt am Main 2006 eftersom det är intervjuer med en sexköpare och med en kvinna som tvingats vara sexslav och traffickingoffer. Med detta vill vi påminna alla som arrangerar debatter eller skriver artiklar om ämnet att man kan och bör låta även traffickingoffren och sexköparna komma till tals själva för att skapa en mer nyanserad bild av sexhandeln.

Stockholm 080318

Camilla Hermansson och Johanna Parikka Altenstedt



Mäns könsköp – en meningsbärande handling på flera nivåer


Sven-Axel Månsson
Professor i Socialt arbete vid Malmö Högskola
(Ur: Kolfjord, I. & Widding Hedin, L. (2004): Hälsans sociala villkor, Lund: Bokbox )


För att förstå hur heterosexuell prostitution fungerar är det nödvändigt att diskutera frågan om varför män går till prostituerade, vad det är de söker efter, alltså; vad är det som köps? I denna artikel kommer jag att sammanfatta och diskutera några av de resultat som under senare år framkommit i svensk och annan skandinavisk forskning om sexköpare. Dessutom kommer jag att i viss utsträckning jämföra dessa fynd med resultat från motsvarande forskning i andra länder. Det är otvetydigt så att efterfrågan på prostituerade är en global fråga; att enbart hämta stoff från skandinavisk forskning kan vara begränsande för förståelsen. I artikeln behandlas fyra huvudfrågor: (1) Vilka är de män som söker sig till prostituerade? (2) Vilka är deras bevekelsegrunder? (3) Hur kan dessa förstås mot bakgrund av rådande köns- och sexualitetsmönster i samhället? Samt (4) vilken betydelse har kunskapen om dessa bevekelsegrunder för det sociala förändringsarbetet på detta fält?
Sexköpet är en meningsbärande handling på flera nivåer. Handlingen har både en individuell och en samhällelig dimension och för att förstå den fullt ut, krävs en analys av det komplexa samspelet mellan dessa dimensioner. På den individuella nivån handlar det, som vi ska se, ofta om mäns längtan efter ”någonting annat”: ett möte med ”horan”, ett annat slags sexualitet, en annan slags kvinna, en annan roll i det sexuella spelet, upplevelser av bristande självförtroende, rädsla, oförmåga, sexuell frustration, m.m. På samhällelig nivå handlar det bl.a. om sexuella normer och könsspecifik normativitet. Kvinnor väljer inte samma lösningar som män; att köpa sex är i allt väsentligt någonting som män ägnar sig åt. Bakgrunden till detta är att det existerar olika normer för hur män respektive kvinnor ”bör” bete sig i förhållande till sådant som har med sexualitet att göra. Generellt sett har kvinnor länge haft ett mer begränsat handlingsutrymme på detta område, och överträdelsen av den normativa gränsen har haft större konsekvenser för kvinnan än för mannen, inte minst i fråga om anseende och respektabilitet. Män, å andra sidan, har av tradition ansetts ha behov av ett mångsidigt sexualliv för sin fysiska hälsas skull. Det är bl.a. detta föreställda behov som har legitimerat prostitutionens existens.
Prostitutionens grundläggande ”idé” har genom tiderna varit att den särskild grupp kvinnor vara tillgängliga för mäns sexuella ”behov” och syften. Kännetecknande för denna konstruktion är det paradoxala förhållandet att det är kvinnan som moraliskt bestraffas för en sexualitet som egentligen inte är hennes egen. Men hon får symbolisera sexualiteten, vilket samtidigt är en del av den mytbildning som omgärdar prostitutionen.


Kulturella variationer

Förståelsen av vad män söker i prostitutionen måste således relateras till det könsspecifika normsystemet, som sätter upp olika spelregler för män och kvinnor i förhållande till sexualiteten. Detta system är på en och samma gång både stabilt och i hög grad föränderligt. Tidstypiska sexuella norm- och kodsystem utvecklas för att individen skall finna acceptabla sätt att uttrycka sexualiteten på. Till viss del uttrycks dessa på ett explicit sätt genom lagstiftning, men till största delen sker kontrollen genom mer subtila sociala ”inympningar” om vad som anses vara naturliga föreställningar om sexualiteten (Lewin 1994, Löfgren Mårtenson 2003). Dessutom kan samma sexuella handling tolkas olika beroende på vilken innebörd individen förknippar med den. Detta beror i sin tur på faktorer som till exempel ålder, etnicitet, klass och kulturell bakgrund. Allt sexuellt beteende måste därför förstås i sitt sammanhang, så också sexköpet.
Vid ett ytligt betraktande kan emellertid föreställningen om den prostituerade kvinnan som en reservoar för mäns sexuella längtan och ”behov” ibland förefalla vara kulturellt obunden och i det närmaste universell. Prostituerade och deras kunder tycks finnas över allt, på alla platser och i alla samhällsskikt. Men om vi studerar saken närmare, finner vi att mäns benägenhet att betala för sex varierar kraftigt från land till land, eller rättare sagt från kultur till kultur. De spanska männen toppar ”sexköparligan”; nästan fyra av tio spanska män (39 procent) har betalat för sex någon gång i livet. Brittiska män har minst erfarenhet av att köpa sex (7 procent). Andelen sexköpare verkar vara i stort sett lika stor i de tre skandinaviska länderna (Finland, Norge och Sverige); Lite mer än var tionde man har betalat för sex vid någon tidpunkt i livet. Oväntat låg är siffran från den holländska studien (14 procent), dels med tanke på könshandelns omfattning i detta land, dels på grund av den officiellt liberala inställningen till prostitutionen. En tänkbar förklaring kan vara att utländska besökare/turister utgör en stor andel av sexköparna på den holländska marknaden, vilket inte speglas i den nationella statistiken. Det ska också påpekas att uppgifterna från Nederländerna och Spanien (samt i viss mån från Finland och Ryssland) är osäkra på grund av det låga antalet tillfrågade.

Utöver de rent statistiska osäkerheterna, finns det anledning att också på andra grunder ifrågasätta tillförlitligheten hos denna typ av data. Även om inte sexköpet uppfattas som ett direkt normbrott i den egna kulturkretsen, kan det finnas andra skäl att dölja beteendet för omgivningen. Ett intressant exempel på detta ser vi i en tysk studie, i vilken 661 män på semester i Thailand, Filippinerna, Dominikanska Republiken, Kenya och Brasilien intervjuades. Samtliga bekräftade att de under sin vistelse i landet hade haft sex med en eller flera inhemska kvinnor. På grund av detta klassificerade forskarna dem som ”sexturister”. Som det skulle visa sig, överensstämde inte detta med männens eget sätt att se på saken. En bred majoritet av männen (nästan 80 procent) motsatte sig beteckningen, förmodligen väl medvetna om allmänhetens starka motstånd mot företeelsen sexturism, som ofta framställs och uppfattas som ett otillbörligt utnyttjande av särskilt utsatta kvinnor (Gunther 1998:71).

Männens egen syn på dessa relationer närmar sig istället innebörden i det som Cohen kallar open-ended prostitution, och som avser en relation som kanske inleds med att mannen betalar för sexuella tjänster, men som efter en tid förvandlas ”till en mer utdragen, diffus och personlig relation, som innefattar både känslomässiga och ekonomiska intressen” (Cohen 1996:275; se även Bang Fossum 2001). Denna typ av relationer mellan utländska turister och inhemska kvinnor är ett utbrett fenomen på vissa ställen i t.ex. Thailand. I sådana situationer är det inte ovanligt att kvinnan flyttar ihop med kunden för att tillbringa hela eller delar av hans semester ihop med honom. Gränsen mellan prostitution och en ”vanlig” kärleksrelation suddas ut, åtminstone ur mannens perspektiv (Bang Fossum 2001:66).

Ett annat skäl till att män förnekar eller förtränger sina prostitutionserfarenheter är helt enkelt att sexköpet inte harmonierar med en stark och positiv sexuell självbild. Att erkänna, för sig själv och för andra, att man måste – ”behöver” – gå till prostituerade kan vara som att erkänna att man inte duger på den normala sexuella marknaden. Man kan också tänka sig motsatsen: den eventuella skam det innebär att gå till prostituerade saknar betydelse i jämförelse med en annan viktig norm i det mansdominerade samhället, nämligen den att ha många olika sexuella erfarenheter. Följaktligen finns det i en svensk studie ett tydligt mönster som visar, att det är de män som haft många sexpartners som har störst erfarenhet av att betala för sex (Månsson 1998:242). Detta är troligtvis ett faktum som går emot den allmänna uppfattningen att sexköparen är ”ensam” och ”sexuellt behövande”. I en liknande nordamerikansk studie fann man att sexköpare i mycket högre grad än män i allmänhet uppgav att de hade haft mer än en sexpartner under det senaste året; 56 procent i den förra jämfört med 19 procent i den senare gruppen (Monto, 2000:72).

Andra studier visar att sexköpet i vissa kulturkretsar uppfattas som en slags övergångsrit mellan ungdom och vuxen manlighet. Prostitutionsbesöket blir en handling som symboliserar och konsoliderar tillhörigheten och banden mellan deltagarna i det manliga kollektivet. I en jämförande studie av thailändska, indiska, italienska och skandinaviska (svenska och danska) könsköpare, pekade intervjudata på att framförallt de indiska och thailändska unga männens tidiga sexköpserfarenheter hade drivits fram genom en kombination av egna upplevelser av vad som förväntades av dem som män och av omgivningens tryck på dem att anpassa sig till dessa förväntningar (Anderson & O’Connell Davidson 2003:18). I studien uppgav 73 procent av de thailändska männen mot 9,5 procent av de svenska att de vid något tillfälle betalat för sex. Mot denna bakgrund är det rimligt att förvänta sig att det sociala trycket på de thailändska männen också avspeglar sig i en större benägenhet att framhålla prostitutionserfarenheterna i själva intervjusituationen. För de skandinaviska männen gällde i princip det motsatta förhållandet. Få, om ens några, ansåg sig ha upplevt ett liknande yttre socialt tryck; man ansåg inte heller att sexköp var ett tecken på manlighet. Även om man instämde i uppfattningen att det är viktigt att anpassa sig till den heterosexuella manlighetens normer, ansåg man inte att sexköp var ett acceptabelt sätt att offentligt demonstrera sin manliga identitet. Detta gällde både för de danska och svenska männen.

In Scandinavia, social pressures to be a real man seem to vie with strong social pressures not to buy sex, making prostitute-use into an essentially private rather than public matter. In contrast, for our Thai respondents there was no tension between being “a man” and going to prostitutes, indeed it was depicted as normal masculine behaviour at certain stages of the life-cycle and among certain groups. (ibid:18).


Prostitutionens yttringar

I sammanhanget kan det vara lämpligt att understryka att prostitutionens yttringar formas av de rådande sociala förhållandena i ett samhälle och ser därför olika ut under olika tider i historien. Aktiviteten ändras hela tiden och det uppkommer nya former för kontakt mellan köpare och säljare, vilket, naturligtvis, också påverkar antalet män som blir involverade i verksamheten. I dag är prostitutionen en del av en ständigt ökande sexindustri med ett globalt omfång. En uppmärksammad del av denna utveckling utgörs av den ökande sexhandeln över nationsgränserna, så kallad ”trafficking”. I ena riktningen finns en mer eller mindre organiserad import av kvinnor från tredje världen och de östeuropeiska länderna till bordellerna i de rika västländerna. I andra riktningen finns en mer eller mindre organiserad transport av sexköpare från den rika till den fattiga delen av världen. När svenska sexköpare blev tillfrågade var den senaste sexkontakten mot betalning ägde rum, svarade nästan 70 procent att den inträffat utomlands, antingen under semestern eller under en arbets- eller affärsresa (Månsson 1998:243).

En annan företeelse som förändrat den globala sexhandelns struktur är utvecklingen av ”datorpornografin” och handeln med sexuella tjänster över Internet. Det råder ingen tvekan om att introducerandet av denna nya teknologi har ökat möjligheterna att betala för sex. Än så länge har vi förhållandevis liten kunskap om hur detta har påverkat eller till och med förändrat innebörden eller strukturen hos efterfrågan. En nyligen gjord studie över svenska Internetanvändare, som tar del av sexuella aktiviteter online visar att den vanligaste aktiviteten bland männen är att surfa efter pornografi. Nästan 60 procent av männen mot drygt en tiondel av kvinnorna tittar på pornografiska bilder och filmer (n=1 828). Endast 2 procent uppger att de använder nätet för att kontakta prostituerade på nätet. Möjligen beror den låga siffran – återigen – på att man är försiktig med att erkänna en brottslig handling. Misstanken att siffran i realiteten är högre stöds av det faktum, att 10 procent av männen uppger att de ”svarar på sexannonser” på nätet. Dessa annonser innehåller ofta erbjudanden om sexuella tjänster (Månsson m.fl. 2003, Månsson & Söderlind 2004). Att den nya teknologin förmodligen också medfört vissa förändringar när det gäller köpargruppens sociala profil, visar de preliminära resultaten från en svensk fallstudie, i vilken man analyserat mer än ettusen e-postmeddelanden från kunder till en före detta prostituerad. Internetkunderna förefaller vara mycket yngre och har en klart bättre socioekonomisk situation än exempelvis de kunder som söker upp prostituerade på gatan (Nordvinter & Ström 2000:37).


Varför söker sig män till prostituerade?

Från början av 1980-talet fram till idag har det publicerats ett femtontal mer eller mindre omfattande skandinaviska studier om män som köper sex (Borg et al. 1981; Persson 1981; Månsson och Linders 1984; Varsa 1986; Månsson 1988; Prieur and Taksdal 1989; Andersson-Collins 1990; Hydén 1990; Lantz 1994; Sandell et al. 1996; Månsson 1998; Lyngbye 2000; Smette 2003; Anderson & O’Connell Davidson 2003 ). Merparten av dessa studier har varit kvalitativa studier, i huvudsak baserade på s.k. djupintervjuer med sexköpare. Genomgående har syftet varit att försöka fånga motiven bakom könsköpet. De motiv man funnit, har grupperats och samlats under tematiska rubriker för att sedan analyseras och diskuteras utifrån från mer eller mindre klart uttalade teoretiska perspektiv.
En av de första, mer omfattande svenska studierna var Sexualitet utan ansikte – Könsköparna (1984) som utfördes av mig själv i samarbete med psykologen Ann-Ulla Linders och byggde på intervjuer med 66 män med erfarenhet av sexköp. Analysen hade en könsteoretisk ansats och syftade till att försöka förstå mäns sexköp utifrån pojkars sexuella socialisation i ett patriarkaliskt samhälle (ibid 1984:21-37). I så måtto var den tidstypisk. Den heterosexuella prostitutionen med män som köpare och kvinnor som säljare betraktades som det yttersta uttrycket för de traditionella könsrollernas sexuella innebörd. I senare analyser har könsrollsteorin i allt väsentligt övergivits till förmån för andra könsteoretiska perspektiv. Ett generellt problem med könsrollsteorin anses idag vara att den alltför mycket betonar essentiella, egenskapsbaserade skillnader mellan könen. På senare år har vi kunnat skönja en utveckling som leder bort från att se på kön som en fast, en gång för alla given egenskap till att se på kön som en relation. Könsfrågorna i forskning och teoribildning har helt enkelt fått ett nytt innehåll. Intresset för att t.ex. med olika sorters vetenskapliga test mäta ”karaktäristiska” skillnader mellan könen har svalnat eller helt försvunnit. I stället frågar man sig: ”Vad är kön?” eller ”Hur skapas kön?”. Själva det idémässiga fundamentet i de nya könsteorierna är att kön skapas i relationer, vilket betyder att manlighet inte ändras utan att kvinnlighet också ändras (Månsson 2000). Dessa nya synsätt har naturligtvis också slagit igenom i senare års forskning om hur vi ska förstå prostitutionen och männens/köparnas roll i den.


Mitt syfte i det här sammanhanget är inte ge en systematik och heltäckande sammanfattning av den samlade forskningen om mäns sexköp, utan att istället lyfta fram några av de i forskningen mest centrala och oftast återkommande förklaringarna till varför män köper sex. Jag uppfattar att man kan urskilja fem huvudsakliga motivkomplex, som alla berör mäns fantasier och föreställningar om den prostituerade kvinnan. Min tes är att dessa föreställningar på olika sätt speglar rådande köns- och sexualitetsmönster i samhället. En del av dessa mönster tycks vara förhållandevis stabila med rötter långt tillbaka i tiden, medan andra kan betraktas som uttryck för en könsordning i förändring. Som vi skall se, är motivkomplexen inte varandra ömsesidigt uteslutande; istället överlappar de varandra eller har starka beröringspunkter. Nedanstående uppställning är ett försök att sammanfatta dem i en enkel och överskådlig tablå.

Tablå. Mäns föreställningar och fantasier om den prostituerade kvinnan

Fantasin om den smutsiga horan
Avspeglar motsägelsefulla känslor av förtjusning och förakt.
Bilden av den smutsiga horan förstärker den sexuella upphetsningen
Föreställningen om ett annat slags sexualitet
Sexuell frustration parad med föreställningar om en viss typ av sex som inte kan upplevas med en icke-prostituerad kvinna.
Typiskt uttalande: ”Min fru vill inte pröva någonting nytt.”

Föreställningen om den godhjärtade trösterskan
Typiskt uttalande: “Det finns inga andra kvinnor för mig.”
Hänvisning till blyghet, rädsla, ålder samt fysiska och psykiska handikapp.

Föreställningen om sex som förbrukningsvara
Typiskt uttalande: ”Det är som att gå till McDonalds…”
Hänvisning till mäns återkommande behov att ”rensa rören”.

Föreställningen om en annan slags kvinna
Typiskt uttalande: ”Hon behandlar mig som den man jag är.”
Hänvisning till förändrade könsrelationer och förlorad könsmakt.

Innan vi tittar närmare på dessa teman, finns anledning att framhålla en intressant iakttagelse. Med ett undantag (Föreställningen om sex som förbrukningsvara) berör dessa teman i liten utsträckning mäns fysiska eller kroppsliga behov som orsak till prostitutionsbesöket. Hur ska vi tolka detta? Faktum är att samma fenomen identifierades av Charles Winick i hans numera klassiska studie om amerikanska sexköpare från tidigt sextiotal (Winick 1962). Winick pekade på möjligheten att de känslomässiga innebörderna och övertonerna i själva handlingen är mer framträdande och påträngande än det sexuella i sig. Ett annat sätt att uttrycka saken är att en längtan efter sexuella erfarenheter manifesteras och omsätts i olika sätt att se på och tala om den prostituerade och sig själv. Det betyder att den konkreta innebörden i att gå till en prostituerad är mindre viktig för mannen, än den betydelse handlingen har i hans fantasi. Detta är förvisso inte liktydigt med att säga att det är vanligt att män inte har några sexuella behov eller önskningar när de köper sex. Det betyder bara att det inte är vad de talar om när de diskuterar varför de går till prostituerade. Kanske är det så att den sexuella driften helt enkelt bara tas för given; den sexuella lusten problematiseras aldrig. En ”riktig” man säger aldrig nej till sex (Smette 2003:11). Däremot talar man om andra saker, genom vilka denna lust framkommer och uttrycker sig. Till exempel talar männen ofta om saker som ”nyfikenhet” och ”spänning”.


Tema 1: Fantasin om den smutsiga horan
Ett exempel på detta är fantasin om den smutsiga horan. För vissa kunder är själva föreställningen och bilden av ”horan” sexuellt upphetsande i sig själv. ”Horan” står för det sexuella djuret, för drifter och begär, ett sexuellt begär som till stor del är fyllt med hemlighetsmakeri och skuld. ”Horan” representerar den ena sidan av den delade kvinnobild, som män i patriarkala samhällen bär med sig. Denna bild har stor betydelse för mäns sätt att förhålla sig till kvinnor i olika situationer, inte bara när det gäller prostitution. Faktum är att båda bilderna – ”madonna” och ”hora” – objektifierar kvinnor. Men medan den ena bemöts med respekt, bemöts den andra med förakt, men inte bara med förakt, utan också med begär. ”Horan” är förvisso den mest avlägsna av de två, men samtidigt nära som en källa till erotiska drömmar och fantasier. Hos många män finns en nyfikenhet på att – åtminstone en gång i livet – komma i kontakt med, att se, uppleva och kanske ha sexuellt umgänge med en ”hora”.
Till och med själva miljön, där hon befinner sig, väcker nyfikenhet och upphetsning. I ”redlight -distrikten”, eller på andra ställen där könshandel förekommer, fungerar själva miljön som en slags inbjudan till sex. Detta understryks av det pornografiska ramverket, till exempel sexklubbar och porraffärer, som kantar prostitutionsstråken i de stora städerna, särskilt utomlands, eller sexannonserna på Internets webbsidor. På få andra ställen i det offentliga rummet finner man kvinnor som så öppet exponerar sig sexuellt som i dessa miljöer. Upphetsningen som detta väcker tycks alltså ha sin grund i sexhandelns motsägelsefulla karaktär; den är både motbjudande och attraherande på samma gång. Motbjudande är den för att den väcker upp eller påminner om förbjudna eller hemliga tankar och impulser. Samtidigt är det välkänt att hemlighetsmakeri förknippat med sexuella fantasier bidrar till upphetsningen på flera olika sätt. Och det finns en frestelse i att ge vika för förbjuden erotisk lust.
Den brittiska sociologen Julia O’Connell Davidson (1998:141) diskuterar detta i relation till hur vissa sexköpare hanterar de motsägelsefulla känslorna – begär och självförakt – genom att projicera bilden av ”den smutsiga horan” på den kvinna som gör sig själv allmänt tillgänglig. Denna beteckning degraderar henne, samtidigt som den för honom själv tjänar som ett slags befrielse från skuld. Den blir också ett sätt att särskilja honom från henne; han är socialt respekterad och moraliskt oskyldig, hon är det inte. Följande utdrag från ett e-postmeddelande skrivet av en svensk man är en våldsam och extremt fientlig attack på en kvinna, som erbjuder sina tjänster via Internet. Meddelandet visar tydligt att bilden av horan kan vara både motbjudande och sexuellt upphetsande på samma gång:

Fy fan för dig din äckliga jävla HORA!!! Jag bara hatar dig hur mycket som helst din äckliga slyna, nästa gång jag hälsar på min släkt i Stockholm ska jag försöka hitta dig och då jävlar!!!!!! Jag ska slå dig så att du aldrig mer kan knulla, din slemmiga vidriga horjävel, om du var släkt med mig så skulle jag slå dig tills din fittan hamnar i ansiktet på dig…alla såna som du skulle fanimej skjutas!!! Fast dina trosor skulle jag förstås kunna tänka mej, det skulle vara jävligt skönt att runka i dem…. Hade jag varit du skulle jag inte släppa in såna som mig i lägenheten, passa dig jävligt noga! Har du ingen stolthet i kroppen, det är ju synd om dig. Samtidigt skulle jag kunna knulla dig i röven med min fot. Kram PS Du skulle bara våga ge fan i att svara…!!!

Det är naturligtvis omöjligt att bedöma allvaret i hotet, som mannen riktar mot kvinnan, innehållet i meddelandet är en påminnelse om de risker och den fara som prostitutionen utgör. Det finns inget som fredad zon, där man kan gömma sig från våld eller hot om våld, inte ens på Internet (Hedin & Månsson 1998:120).


Tema 2: Föreställningen om ett annat slags sexualitet
Mäns fantasier om prostitution handlar ofta om mötet med en sexuellt avancerad och erfaren kvinna, som erbjuder förlösning från sexuell frustration. ”Hon vill inte längre”, säger en del män om sina fruar eller sambos. ”Hon vill inte det som jag vill”, säger andra och berättar om sin längtan efter någon som kan uppfylla deras önskningar. I detta sammanhang är det intressant att notera att vissa män öppet kräver att få inta en mer passiv sexuell roll när de är med prostituerade, jämfört med den roll de har i sina vanliga relationer. Mannen köper sig med andra ord rätten att vara passiv och att få bli förförd av den sexuellt bejakande och initiativtagande horan. I den amerikanska sexologen Martha Steins studie av män som köper sex av s.k. ”call girls” i USA (1974), framkom att köparna helst ville att kvinnorna skulle utföra oralsex på dem. Många kunder, speciellt de som var äldre, uttryckte missnöje över att deras fruar var obenägna att utföra just den handlingen. Det andra mest efterfrågade sexuella handlingen var att kvinnan skulle sitta ovanpå mannen. Enligt Stein intog ungefär hälften av männen en passiv roll och lät den prostituerade styra samlaget och ta alla initiativ. Dessutom betalade vissa män för att bli dominerade, d.v.s. för att bli slagna, förnedrade, mobbade eller på andra sätt degraderade. Steins forskning tyder alltså på att åtminstone vissa män, när de har möjlighet, föredrar att lämna sin socialt konstruerade maktposition och inta en roll som ger dem möjlighet att lätta på kontrollen och slippa alla krav på sexuell prestation.
Männen i Steins studie tillhör samhällets övre skikt och resultaten kan inte utan vidare generaliseras. Icke desto mindre utgör hennes iakttagelser ett intressant exempel på ett maktspel, som förvisso är både komplext och motsägelsefullt. Det är uppenbart att mannen inte i verkligheten underkastar sig den prostituerade kvinnan. Det han gör är att använda sin makt för att skapa en situation, i vilken de traditionella maktrelationerna mellan könen ställs på huvudet. Den makt kvinnan förlänas genom att vara den dominerande parten i den sexuella akten är emellertid enbart illusorisk, i betydelsen att den inte har något värde utanför situationen. Detsamma gäller mannen; hans beredvillighet att släppa kontrollen är förstås också den i högsta grad villkorlig och situationsbestämd. Till syvende och sist är hennes position i rangordningen helt bestämd av det faktum att ”den prostituerade är en prostituerad”. För kunden saknar hon verkligt människovärde, i hans ögon ligger hennes enda värde i hennes kropp och hennes sexuella förmåga. (O’Connell Davidson 1998:150). Det är dock troligt att männen själva skulle motsätta sig den beskrivningen, särskilt de män som ägnar sig åt det Cohen (1996) kallar open-ended prostitution (se sidan XXX). Sådana relationer förutsätter att båda parterna i tysthet är överens om att bidra till att relationen framstår som ”romantisk”, vilket tonar ner affärsuppgörelsens synbara ekonomiska och marknadsmässiga aspekter, och förlänar den ett visst mått av skenbar ömsesidighet (Bang Fossum 2001:72).


Tema 3: Föreställningen om den godhjärtade trösterskan
Många av berättelserna under denna rubrik har som huvudtema saknaden efter kvinnor, inte i första hand prostituerade kvinnor, utan efter kvinnor i allmänhet. I första hand talar vi om män som inte lever i relationer med kvinnor eller som upplever att de har stora svårigheter att ta kontakt med kvinnor. Detta mönster är framträdande i Martin A. Montos studie om amerikanska sexköpare (2000). En förhållandevis stor grupp män betalar för sex, eftersom de upplever sig ha svårigheter att inleda och upprätthålla konventionella relationer med kvinnor. Fyrtiotvå procent (n=700) uppgav att de var ’blyga och osäkra’ när de försökte träffa kvinnor, 23 procent kände sig fysiskt oattraktiva, och 23 procent hade svårigheter att träffa kvinnor som inte var stripteasedansöser eller prostituerade (ibid 2000:80).
Uttalanden av typen ”Det finns inga andra kvinnor för mig” behöver inte betyda att de som säger så saknar faktiska möjligheter att ta kontakt med kvinnor. Troligt är att uttalandet hänför sig till männens egna subjektiva bedömningar av vad som är tillgängligt på den sexuella marknaden. O’Connell Davidson är kritisk till det hon kallar diskursen om prostitution som sexuell terapi eller healing. Detta tankemönster har sina tillskyndare, inte bara bland kunderna, utan också bland policymakers på olika håll som letar efter argument för att legitimera prostitutions existens som ett ”nödvändigt ont”. Hon menar att genom att betrakta den prostituerade som en godhjärtad trösterska tillåts kunden (och andra) att intala sig att det inte är på grund av sex, utan snarare på grund av ensamhet, som män söker sig till prostituerade. ”Bakom sådana utsagor finns vanligtvis sexuella motiv som handlar lika mycket om hämnd och kontroll som hos vilken annan sexköpare som helst” säger O’Connell Davidson (1998:152).
Som kunden ser det är det den prostituerades uppgift att göra honom potent, att få honom att känna sig som en man (Månsson 1988:39). I sin inre föreställningsvärld förlägger mannen helt enkelt möjligheten att bli potent hos henne. Detta är en av nycklarna till mannens sårbarhet, men också potentiella farlighet. Att han förlägger möjligheten att känna sig potent hos den prostituerade, betyder också att han projicerar sin eventuella impotens på henne. För henne gäller det att inta en förstående och stödjande hållning, en hållning som inte stöter eller uppväcker hans aggressivitet. Hon måste få mannen att behålla sitt lugn, vilket ställer stora krav på den godhjärtade trösterskan. Den man som inte kan få erektion kan bli en farlig man. Samma sak kan gälla den man som väl får erektion men inte utlösning. Den prostituerade kvinnan stöttar alltså mannens bristande självkänsla med en insikt som de flesta kvinnor äger. Oftast för att snabbt kunna bli ledig för nästa kund, ibland med genuin medkänsla för kundens problem. Men häri ligger som sagt också kvinnans makt i situationen. Hon har möjlighet att avvisa mannen och därmed avstänga honom från, inte bara den sexuella handlingen, utan från att i djupare mening uppleva sig potent och levande. Det blir hon som så att säga råder över liv och död. Det är en farlig maktposition att befinna sig i. Mannen kan inte alltid inse eller medge att impotensen primärt har med honom själv att göra. I sådana fall finns det en nära koppling mellan sexuell oförmåga och våld. Mannen kan hämnas för att hon ”förvägrar” honom rätten till potens. Det psykiska och fysiska våld som ibland kommer till uttryck i könshandeln visar på detta (ibid 1988:39).

Tema 4: Föreställningen om sex som förbrukningsvara
Det är rimligt att tro, att mäns sätt att agera och diskutera i förhållande till prostitution är beroende av vilka sociala och ekonomiska förhållanden som råder i ett specifikt samhälle vid en specifik tidpunkt. Smette (2003) framhåller att (de norska) männen i hennes studie pratade om sexköpet som en ”marknadsaktivitet”. ”Att prata om kommersiell sex på detta sätt är inte ett universellt eller tidlöst fenomen, utan ett fenomen som kan knytas till karaktäristiska drag i dagens västerländska samhälle”, säger Smette (ibid 2003:12, min övers.). Prostitutionens kundkrets idag består med andra ord av män, vilkas syn på kön och sexualitet har formats av marknadssamhällets massproducerade bilder av sexualitet i pornografi, reklam och andra media. Budskapet är att allt är möjligt, inte minst när det gäller sex. Inom prostitutionen tycks möjligheterna vara oändliga, så länge kunden är villig att betala. Verksamheten framställs ofta som någonting oförblommerat positivt och lättvindigt, som en marknad för olika smakriktningar, som skall tillgodoses för väl avvägda och vinstgivande priser. Den sexuella lusten likställs med ren drift, dvs. med ett fysiskt behov, som kräver viss omsorg och uppmärksamhet med jämna mellanrum. Tanken är män (till skillnad) från kvinnor har ett naturgivet behov av att då och då ”rensa rören” och det är den prostituerades uppgift att tillhandahålla förutsättningarna för detta.
Ur historisk synpunkt sett är detta ingenting nytt. Det har snarare varit ett återkommande tema hos en gammal patriarkalisk ideologi, som försvarar heterosexuell prostitution med att den är ett naturligt och oundvikligt fenomen. Enligt denna ideologi, är prostitution en tidlös institution, ”kvinnans äldsta yrke”. Dess tidstypiska uttryck i vårt samhälle är alltså synen på prostitutionen som en marknadsaktivitet vilken som helst. Blanchard kallar denna syn betecknande nog för McSex. På sitt drastiska sätt fångar uttrycket hela den idé som går ut på att man kan ”handla” en sexpartner, var hon än råkar finnas tillgänglig. Idén om McSex väcktes hos Blanchard när han intervjuade en man som jämförde ett besök hos en prostituerad med att gå till McDonalds: ”Most people are looking for a good quick cheap meal. It’s satisfying, it’s greasy, and then you get the hell out of there” (Monto 2000:80).
Provokativt nog kallar de norska sociologerna Prieur och Taksdal (1993) denna typ av sexköpare bedragaren, ”det sexuella spelets mest moderne spelare”, en spelare som undviker att träffa vanliga kvinnor, av rädsla för att förlora sig själva i en relation med en jämställd partner. Rädd för att bli förförd (och beroende), drar han sig tillbaka till en värld han kan kontrollera genom penningens makt. Det är män som klagar på att kvinnor har för höga förväntningar på dem, och de är rädda för att inte leva upp till de krav som familj, arbetsgivare och samhället ställer. De är helt enkelt trötta på allt ansvar. I prostitutionen, däremot, ställs inga krav, där är man fri att gå sin väg när man har betalat, inget känslopjunk och inga onödiga band.


Tema 5: Föreställningen om en annan slags kvinna
För många europeiska och nordamerikanska män upplevs kvinnors utökade rättigheter som en stor förlust, någonting man motvilligt berövats. Vissa reagerar starkt på denna utveckling, genom att inta en tydligt regressiv och antifeministisk hållning (Giddens 1992:122). De kan inte acceptera förändringarna, utan klamrar sig fast vid gamla uppfattningar om mäns överhöghet över kvinnor. Många mäns ofta tvångsmässiga irrfärder in i prostitutionens värld kan förmodligen förklaras i ljuset av dessa förändringar. Även den ökade efterfrågan på ”exotiska” utländska kvinnor kan ses ur detta perspektiv. Det blir tydligt när man betraktar innehållet i könshandelns marknadsföring, i vilken sexualrasistiska och etniska stereotyper spelar en viktig roll. Asiatiska kvinnor beskrivs som kärleksfulla och undergivna, afrikanska kvinnor som vilda, och latinamerikanska kvinnor som frigjorda och lättfotade (Månsson 1995). Det är inte svårt att föreställa sig att dessa stereotyper kan få män att tala och fantisera om ”en annan sorts kvinna” som kompensation för minskad manlig och sexuell makt i de egna vardagliga relationerna. Julia O’Connell Davidson som studerat sexturismen har samma uppfattning: ”Sexturisterna…är verkligen inte ensamma om sin oro, men de utmärker sig genom den påfallande erotiska betydelse de knyter till denna känsla av förlust” (O’Connell Davidson 2001:13). Dessa män projicerar sin föreställning om en genuin och naturbunden kvinnlighet på de kvinnor de träffar på sina resor utomlands. Det är kvinnor som i männens ögon har erkänt och accepterat de naturliga och grundläggande skillnaderna mellan könen; de har helt enkelt accepterat sin ”medfödda” uppgift att tillfredsställa mäns sexuella behov. Även detta måste förstås, menar O’Connell Davidson, mot bakgrund av den oro och det missnöje som vissa män känner inför västvärldens ”nya” politiska ordning med avseende på relationerna mellan könen (ibid:14)
Jag instämmer i denna analys. Faktum är att det finns andra fenomen inom den moderna prostitutionen som stöder en sådan uppfattning. En är den förstärkning av de manliga kundernas homosociala band som man kan beskåda i olika nätverk, s.k. communities, för könsköpare som finns på Internet. Här förekommer särskilda webbsidor, där män byter information och åsikter om prostituerade. På dessa sidor rangordnas kvinnor med hänsyn till graden av kåthet, vänligt eller ovänligt bemötande, ”yrkesskicklighet” och allmän prisvärdhet (Månsson & Söderlind 2004). Vissa av dessa helt och hållet manliga sammanslutningar på nätet påminner om broderskapsloger (hemliga ordenssällskap, frimurarordnar), som har till uppgift att fungera som smörjmedel för vänskap, affärer och politik, samtidigt som de underbygger och reproducerar den kraftfulla myten om att maskulinitet framförallt levs och gestaltar sig i det exklusiva umgänget tillsammans med andra män (Tosh 1994). I detta avseende kan den moderna varianten av dessa homosociala allianser på Internet betraktas som uttryck för ett nostalgiskt återupprättande av manliga könsprivilegier, samtidigt som de rättfärdigar mäns fria tillgång till och användning av prostituerade.


Implikationer för socialt arbete

Analysen av de fem motivkomplexen visar tydligt att könsköpet är en betydelsebärande handling på flera nivåer. Av detta följer att en önskad reducering av efterfrågan på prostituerade innebär förändringar på flera nivåer, både individuella och sociala. Fram till idag har det varit framförallt kvinnor som har arbetat för att få till stånd en sådan förändring. En radikal förändring förutsätter dock, enligt min uppfattning, männens egen medverkan. Den avgörande frågan blir då: Finns det anledning att tro att ett tillräckligt stort antal män är beredda att engagera sig i en antisexistisk politik, som förmår utmana den utbredda tron på biologiskt bestämda könsskillnader, idén om mannens sexuella ”behov” och den stigmatiserande synen på kvinnlig sexualitet, dvs. de bärande elementen i den föreställningsvärld som legitimerar prostitutionens existens?
Svaret på frågan är att bilden är splittrad. Om man betraktar läget i västvärlden idag, upptäcker man å ena sidan att det på många nivåer i samhället finns dynamiska och spänningsfyllda relationer mellan gamla och nya föreställningar bland män, när det gäller förhållanden som berör arbetsliv, i familj, kärlek och sexualitet. Vissa män arbetar aktivt, både privat och offentligt, för att förändra och utveckla manligt liv, socialt, känslomässigt och sexuellt. Å andra sidan finns det samtidigt en kanske lika stark tendens mot ett befästande av traditionella manliga mönster med påfallande inslag av objektifiering av det motsatta könet. I dess kölvatten följer olika uttryck för aggressiv antifeminism och omfattande sexuellt våld riktat mot kvinnor. Sanningen är att denna tendens bekräftas och reproduceras av större delen av det kulturella maskineri, som omger vår vardag i det moderna samhället. Detta maskineri är institutionaliserat både i staten och på marknaden, inte minst inom ramarna för den globala sexindustrin som sysslar med prostitution, kvinnohandel över gränserna och andra sorters mänsklig och sexuell exploatering.
En grundläggande förändring av synen på sexualitet, kön och prostitution förutsätter både utbildningsinsatser och andra typer av mer långsiktigt engagemang för att öka medvetenheten bland medborgarna. En del forskare hävdar t.ex. att upplysningskampanjer som riktar sig till barn och ungdom i förebyggande syfte spelar stor roll (Anderson & O’Connell Davidson 2003). Andra hävdar dock, att det inte räcker med utbildningskampanjer för att förhindra mäns utnyttjande av kvinnor; allvaret i situationen kräver bestraffningsåtgärder, det vill säga lagar som förbjuder sexköp. En sådan lag infördes, som bekant, i Sverige år 1999. Få om ens några lagändringar i Sverige har fått så mycket uppmärksamhet och orsakat så mycket debatt, både nationellt och internationellt. Det finns många anledningar till detta, en av dem är att denna lag griper rakt in i några av de mest brännande frågorna i den pågående internationella prostitutionsdebatten, frågor som har att göra med offentlig kontroll och reglering av könshandeln. Sveriges försök att göra sig av med ”världens äldsta yrke” genom att kriminalisera sexköpet har blivit förlöjligat och misstrott av dem som argumenterar både för att prostitution ska accepteras som ett yrke och att könshandeln ska betraktas som en legitim del av arbetsmarknaden. De som däremot anser att prostitution är ett uttryck för mäns sexuella exploatering och våld mot kvinnor, betraktar lagen som ett stort genombrott och ett viktigt steg framåt mot ett mer jämställt samhälle.
Socialarbetare har traditionsmässigt varit skeptiska mot användningen av repressiva åtgärder för att förändra människors attityder och beteenden. Argumentet bland svenska socialarbetare mot en sådan strategi har varit att lagen är kontraproduktiv, eftersom den tvingar både kunder och prostituerade att dölja sin verksamhet, vilket därmed försvårar försöken till hjälp och påverkan. De som däremot stödjer lagen poängterar istället de positiva innebörderna av att den anonymitet som hittills omgärdat sexköpet har försvunnit, vilket gör att köparna i högre utsträckning tvingas konfrontera de sociala och mänskliga konsekvenserna av sitt handlande. På kort sikt, menar man, kommer detta troligtvis att ge upphov till en hel del frustration med hänsyn till den bekvämlighet och de fördelar man haft av att kunna agera i det fördolda. Konfrontationer som provocerar mäns medvetenhet om följderna av sexköpet, menar man, kan faktiskt på längre sikt innebära en större frihet för män att välja de utmaningar som finns i en relation mellan två jämställda parter.
Å andra sidan lär en sådan förändring inte komma av sig själv. Det kommer troligtvis att krävas aktiva insatser, inte bara genom en lagstiftning som förbjuder män att gå till prostituerade, utan också genom åtgärder av mer socialt stödjande och behandlande karaktär. Anledningen till detta är att det går att urskilja minst två kategorier av sexköpare (Månsson & Linders 1984). Den ena kan kallas tillfällesköpare. Denna kategori utgörs av män som köper sex några få gånger i sitt liv. Här finns sannolikt de män som är mest mottagliga för repressiva åtgärder. Den omvittnade minskningen av gatuprostitutionen i de svenska storstäderna under senare år är med all sannolikhet ett tecken på den avskräckande effekt lagen haft på framför allt denna grupp (se t.ex. Nord & Rosenberg 2001). När det gäller lagens effekt på andra prostitutionsformer (den s.k. inomhusprostitutionen, bordell- och hotellprostitutionen och prostitutionen via Internet) finns ännu inga empiriska data.

Den andra gruppen kallas vaneköpare. Det är män som under kortare eller längre perioder av sina vuxna liv regelbundet besöker prostituerade. De är relativt få till antalet, men deras konsumtion av prostituerade är jämförelsevis omfattande (Månsson 1998:238). Beräkningar visar att denna grupp utgör mellan en femtedel och en fjärdedel av hela populationen könsköpare (Månsson 1998, Månsson & Linders 1984). Vaneköparnas sexuella livsstil diskuteras av Sandell m.fl. (1996:155), som betecknar deras relationer till kvinnor som ”sexualiserade” och ”mycket problematiska”. Bland dessa män återfinns även dem som lider av ett svårt sexberoende och vilkas omfattande användning av prostitution och pornografi resulterar i en mängd personliga och sociala problem: ekonomiskt, relationsmässigt, arbetsmässigt, med mera. Uttrycket ”mycket problematiska” avser också de män som projicerar sina egna psykologiska problem på kvinnorna genom att använda mer eller mindre kraftigt våld för att förnedra och degradera dem. Mycket tyder på att denna grupp inte är särskilt mottaglig för straffåtgärder, vilket innebär att vare sig böter eller fängelse kommer att hindra dem från att på nytt köpa sex. Att arbeta med dessa män och att behandla deras problem är definitivt en utmaning för det sociala arbetet.
I Sverige finns sedan ett par år tillbaka erfarenheter av socialt stöd och rådgivning för denna grupp och de preliminära resultaten är lovande (Kuosmanen 1998; Hedlund 2002). Majoriteten av de män som har utnyttjat möjligheten att tala med socialarbetarna berättar att ”de har tappat kontrollen”, ”det är som ett gift”, att ”de tänker bara på sex”, med mera. Vissa av dem har remitterats till långa psykoterapeutiska behandlingar. Oavsett vilket problem som är mest framträdande, har dessa män dock det gemensamt, att de upplever en enorm lättnad över att ha brutit tystnaden kring ett beteende, som orsakat omfattande känslor av skuld, havererade förhållanden och andra sociala och psykologiska problem.


Slutligen

Ur historisk synpunkt utgör fokuseringen på sexköparna, inom forskningen, i sociala sammanhang och i bestraffningspraxis, ett avgörande perspektivskifte. Faktum är att köparens roll i sexhandeln sällan har utmanats. Som vi kunnat se är ”horan” som ett uttryck för den mörka sidan av mäns kvinnobild kopplad till åtrå, men också till förakt och motvilja. Hon har definierats enbart utifrån sin sexualitet, som kan köpas för pengar. Kring mannen som köpare har det inte funnits några sådana känslomässigt laddade bilder. Han har varit anonym eller helt osynlig. Om det har funnits en bild av köparen, har den framförallt grundat sig på en mycket rigid och endimensionell syn på manlig sexualitet, nämligen den manliga lusten som biologiskt bestämd, konstant hög. Denna uppfattning bortser från sociala och kulturella faktorers betydelse för hur sexualitet formas och uttrycks i olika samhällen, också inom könshandelns område. Internationella studier av mäns sexuella beteenden visar att andelen män som går till prostituerade varierar mellan 10 procent i ett land och 70 procent i ett annat. Låt vara att uppgifternas statistiska tillförlitlighet också varierar. Trots detta är det rimligt att dra slutsatsen, att förståelsen av varför män går till prostituerade måste relateras till de specifika kulturella och historiska omständigheter som omger mäns sexualitet. Dessa omständigheter har en benägenhet att förändras, det har också den manliga sexualiteten och mäns efterfrågan på prostituerade.
Det är uppenbart att en verklig förändring inom detta område förutsätter en radikal omvärdering av männens ansvar i prostitutionsfrågan. Början till en sådan omvärdering ligger i själva talet om prostitutionen och i definitionen av den. Faktum är ju att prostitution i första hand handlar om mäns sexualitet, inte om kvinnors.


Referenser

Anderson, B. & O’Connell Davidson, J. (2003) Is Trafficking in Human Beings Demand Driven? A Multi-Country Pilot Study. IOM Migration Research Series Geneva: International Organization for Migration.

Andersson-Collins, G. (1990) Solitärer: En rapport om prostitutionskunder. Stockholm: FOU-byrån, Rapport No. 124.

Bang Fossum, M. (2001) “-men sådan er min kæreste ikke…” Om mandlige turisters forhold til prostituerede kvinder i et thailandsk feriemål, Kvinder, Køn & Forskning, 3,1, 61-73

Borg, A,. Elwien, F,. Fruhling, M,. Grönwall, L,. Liljeström, R,. Månsson, S-A,. Nelin, A,. Olsson, H. & Sjöberg, T. (1981) Prostitution: Beskrivning, analys, förslag till åtgärder, Stockholm: Publica (Liber)

Cohen , E. (1996) Thai Tourism – Hill tribes, Islands and Open-Ended Prostitution. London: White Lotus Press.

Giddens, A. (1992) The Transformation of Intimacy. Sexuality, love & eroticism in modern societies. Cambridge: Polity Press.

Gunther, A. (1998) Sex tourism without sex tourists! I: M Opperman (red), Sex Tourism and Prostitution: Aspects of Leisure, Recreation, and Work. New York: Cognizant Communication Cooperation.

Haavio-Mannila, E. & Rotkirch, A. (2000) Gender liberalisation and polarisation: Comparing sexuality in St.Petersburg, Finland and Sweden. The Finish Review of East European Studies, 7, 3-4, 4-25.

Hedin, U-C. & Månsson, S-A. (1998) Vägen ut! Om kvinnors uppbrott ur prostitutionen. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Hedlund, E. (2000) KAST-projektet – rådgivningsverksamhet för sexköpare. Göteborgs stad Centrum: Cityenheten.

Hydén, L-C. (1990) De osynliga männen. En socialpsykologisk studie av manliga prostitutionskunder. Stockholm: FOU-byrån, Rapport No. 122.

Lantz, I. (1994) Torsken i fittstimmet. Om prostitutionskunder i Stockholm. Stockholm: Citysektionen, Socialtjänsten.

Lewin, B. (red), Fugl-Meyer, K,. Helmius, G,. Lalos, A. & Månsson, S-A. (1998) Sex i Sverige. Om sexuallivet i Sverige 1996. Stockholm: Folkhälsoinstitutet.

Leridon, H,. Zesson, G. & Hubert, M. (1998) The Europeans and their sexual partners. I:
M. Hubert, N. Bajos & T. Sandfort (red), Sexual Behaviour and HIV/AIDS in Europe, London: UCL.

Lyngbye, P. (2000) Mænd der betaler kvinder – om brug av prostitution. Roskilde: Roskilde Universitetsforlag.

Löfgren Mårtenson, L. (2003) ”Får jag lov?” En studie av den nya generationen utvecklingsstörda ungdomars sexualitet. Göteborg: Institutionen för socialt arbete.

Michael, R T,. Gagnon, J H,. Laumann, E O. & Kolata, G. (1994) Sex in America: A Definitive Survey. Boston: Little, Brown and Company.

Monto, M A. (2000) Why men seek out prostitutes. I: R. Weitzer (red), Sex for Sale. Prostitution, Pornography and the Sex Industry. London: Routledge.

Månsson, S-A. & Linders, A-U. (1984) Sexualitet utan ansikte. Könsköparna. Stockholm: Carlsson.

Månsson, S-A. (1988) The Man in Sexual Commerce. Lund: Lund University, School of Social Work, Report 1988:2.

Månsson, S-A. (1995) International prostitution and traffic in persons from a Swedish perspective. I: M. Klap m.fl. (red): Combatting Traffic in Persons. Utrecht: SIM Special No. 17.

Månsson, S-A. (1998) Den köpta sexualiteten. I: B. Lewin (red), Sex i Sverige. Om sexuallivet i Sverige 1996. Stockholm: Folkhälsoinstitutet.

Månsson, S-A. (2000) Kön i teori och praktik. I: A Meeuwisse m.fl (red), Socialt arbete. En grundbok. Stockholm: Natur och Kultur.

Månsson, S-A,. Daneback, K,. Tikkanen, R. & Löfgren Mårtenson, L. (2003) Kärlek och sex på internet. Nätsexprojektet 2003:1. Göteborg/Malmö: Institutionen för Socialt arbete/Enheten för socialt arbete.

Månsson, S-A. & Söderlind, P. (2004) Sexindustrin på Internet. Aktörer, relationer och ekonomiska flöden. Nätsexprojektet 2004:1. Göteborg/Malmö: Institutionen för socialt arbete/Enheten för socialt arbete.

Nord, A. & Rosenberg, T. (2001) Rapport: Lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster. Metodutveckling avseende åtgärder mot prostitution. Skåne: Polismyndigheten.

Nordvinter, A L. & Ström, A. (2000) Torsk på nätet, Göteborg: Institutionen för socialt arbete.

O’Connell Davidson, J. (1998) Prostitution, Power and Freedom, Cambridge: Polity Press.

O’Connell Davidson, J. (2001) The sex tourist, the expatriate, his ex-wife and her ‘other’: The politics of loss, difference and desire. Sexualities, 4, 1, 5-24.

Persson, L G W. (1981) Horor, hallickar och torskar, Stockholm: Norstedts.

Prieur, A. & Taksdal, A. (1989) Å sette pris på kvinner: Menn som kjøper sex. Oslo: Pax.

Prieur, A. and Taksdal, A. (1993) Clients of prostitutes -sick deviants or ordinary men? A discussion of the male role concept and cultural changes in masculinity, NORA, 2, 105-
114.

Sandell, G,. Pettersson, E,. Larsson, J. & Kuosmanen, J. (1996) Könsköparna. Varför går män till prostituerade? Stockholm: Natur och Kultur.

Smette, I. (2003) Den seksuelle slavestand? Ein rapport om kundar i prostitusjonen. Oslo kommune: ProSentret.

Stein, M L. (1974) Lovers, Friends, Slaves… The 9 Male Sexual Types. Their Psycho-Sexual Transactions with Call Girls. New York: Berkely Pub. Co and P.T. Putnam & Sons.

Tosh, J. (1994) What Should Historians Do with Masculinity? Reflections on Nineteenth-century Britain, History Workshop Journal, Issue 38.

Varsa, H. (1986) Prostitutionens osynliga aktörer: kunderna. Helsingfors: Kvinnoforskningsstenciler, No. 5.

Wellings, K,. Field, J,. Johnson, A M. & Wadsworth. (1994) Sexual Behaviour in Britain. The National Survey of Sexual Attitudes and Lifestyles. London: Penguin Books.

Winick, C. (1962) Prostitutes’ Clients’ Perception of the Prostitute and of Themselves.
International Journal of Social Psychiatry, 8, 4








Polisens erfarenheter av den svenska sexköpslagen

Kriminalinspektör Kajsa Wahlberg
Rikskriminalens nationella rapportör i
människohandelsbrott.


Det är en stor ära att få vara här idag och tala för den här publiken om det som är mitt största bekymmer, nämligen människohandel som går under beteckningen THB – Trafficking of Human Beings. Jag heter Kajsa Wahlberg och är kriminalinspektör på rikskriminalens underrättelseavdelning i Sverige. Jag är också den nationella rapportören inom området människohandel i enlighet med EU:s gemensamma deklarationen om människohandel. Den rekommenderar alla stater att utnämna en nationell rapportör för detta ändamål.
I Sverige har man givit uppdraget till Rikspolisstyrelsen som assisteras av Rikskriminalens underrättelseenhet. En av mina uppdrag går ut på att samla och analysera information om människohandel i Sverige samt mellan andra länder och Sverige. Detta arbete av Rikskriminalens underrättelseavdelning rapporteras regelbundet till den svenska regeringen. Jag har också varit ordförande i en expertgrupp inom kvinnohandeln som upprättades inom ramen för Östersjöregionens specialgrupp mot organiserad brottslighet – Task Force on Organized Crime in the Baltic Sea Region. Den här gruppen består av poliser och åklagare från Tyskland, Polen, Ryssland, de nordiska länderna samt de baltiska länderna. Gruppen arbetar både operativt och strategiskt.
Idag kommer jag att berätta något om situationen i Sverige och hur vi har bekämpat den här typen av brottslighet. FN:s deklaration mot människohandeln från år 2000 –Palermoprotokollet – är förstås en viktig riktlinje i vårt arbete. Paragraf 9.5 i Palermoprotokollet understryker att de ratificerande parterna bland annat skall anta lagar och använda andra metoder som minskar efterfrågan för människohandeln. Den svenska kriminallagen är konstituerad så att den agerar emot människohandlare men utöver det även emot själva efterfrågan på sålda personer, d v s emot sexköpare. Den här lagen är en del av den svenska strategin mot människohandel för sexuella ändamål. Härnäst förklarar jag för er hur lagen som förbjuder köp av sexuella tjänster används och hur den påverkar själva människohandeln.


All prostitution är människohandel

För det första gör vi ingen skillnad mellan prostitution och människohandel. Dessa två fenomen har ett nära samband mellan varandra. Länken mellan prostitutionen och människohandeln är marknaden, dvs. köpare av de sexuella tjänsterna. Sexköpare är en länk i den kriminella kedjan som möjliggör människohandeln och dess profiter. Vi säger därmed att sexköpare upprätthåller allvarig organiserad brottslighet med sina pengar.
Människohandel för sexuella ändamål var ett ganska okänt fenomen I Sverige för bara några år sedan. Idag räknar Rikskriminalens underrättelseenhet med att det år 2005 fanns mellan 400 och 600 kvinnor som var offer för människohandel i Sverige. Dessa kvinnor kom från Estland, Polen, Rumänien och Ryssland. Några kom också från länder i östra Europa såsom Ungern, Bulgarien, Slovakien och Tjeckien. Ganska ofta tillhörde kvinnorna de etniska minoriteterna i dessa länder.
De flesta kvinnorna kördes till Sverige i bilar eller togs över med hjälp av de färjelinjer som finns från Sverige till Estland, Tyskland, Finland eller Polen. Offren säljs ofta via Internet eller med små annonser där man annonserar “massage” eller “striptease” och med ett mobiltelefonnummer. Att hitta köpare för dessa kvinnor är en svag punkt för hallickar och kopplare, och vi arbetar mycket med att bevaka internet för att hitta kvinnorna som är till salu. Om sexköpare kan hitta dessa kvinnor – då måste även polisen kunna hitta dem.
Under det senaste året avslöjades flera allvarliga människohandelsfall i Sverige. Människohandeln har en klar koppling till andra former av kriminella aktiviteter såsom drogförsäljning, bedrägerier, organiserade stöldturnéer, illegal immigration, penningtvätt, skattebrott och brott relaterade till kriminella MC–gäng. Sedan 1999 har runt 80 personer – män och kvinnor – dömts till fängelsestraff i Sverige för brott som kopplats till människohandeln. De flesta av brottslingarna som ofta har uppehållstillstånd I Sverige kommer från östra Europa, Balkan och Mellanöstern. Våra utredningar har avslöjat att dessa kriminella personer även har investerat pengar på Balkan och I Thailand.


Sexköpslagen och användningen av den

“Lagen om förbud mot människohandel” trädde i kraft den 1 juli 2002 och det stiftades några ändringar till den i juli 2004. Idag täcker lagen all människohandel för sexuella ändamål, där förövaren utnyttjar offrets sårbara ställning. Den täcker även människohandel för arbetskraftsändamål, organhandel, osv. Straffskalan är från minimum två år fängelse till maximum 10 år fängelse. Enligt svensk standard är straffskalan ganska hård. Lagen om förbud mot sexköp trädde I kraft den 1 januari 1999 och den förnyades 2005. En undersökning under 2001 visade att 80 % av svenskar är nöjda med att lagen förbjuder sexköp.
Idag handlar diskussionen snarare om hur lagen som förbjuder sexköp har använts snarare än att ifrågasätta lagen i sig. Resurserna som kom samtidigt med lagen delades ut till fyra polisdistrikt varav tre är de tre största städerna i Sverige. Polisen har i huvudsak koncentrerat sig på gatuprostitution men det har gjorts även riktade aktioner mot bordeller, porrklubbar och eskortverksamhet. Att köpa sex är förbjudet over allt I Sverige.
Både I Stockholm, Göteborg och i Malmö finns det speciella operative poliskommandon som har som i uppdrag att undersöka och agera mot människohandel och koppleriverksamhet. Deras uppgift är också att se till att lagen mot sexköp efterlevs. Den har dock inte högprioriterats eftersom straffet för sexköp är så lågt. Straffet är böter eller fängelse högst i sex månader. Fall med koppleri och människohandel får högre prioritet hos polisen eftersom straffen är hårdare. Som ni kanske vet fungerar det så i alla poliskårer så att man prioriterar brott som ger högre straff på skalan före de som ger lägre.
Effekter av sexköpslagen är bland annat att vi knappast ser någon gatuprostitution I Sverige längre, och vi ser inga utländska kvinnor som utnyttjas i gatuprostitutionen. Under 1998 beräknade Folkhälsoinstitutet antalet etniskt svenska gatuprostituerade till 2500 I Sverige. År 2003 hade antalet sjunkit till 1500. Detta är en minskning av 1000 kvinnor i prostitution. Detta har varit möjligt bland annat på grund av sexköpslagen, och att de sociala myndigheterna har ökat sina ansträngningar för att hjälpa kvinnorna lämna prostitution. Socialstyrelsen håller på med en ny kartläggning som beräknas bli klar när som helst (skulle vara klar till 2007). Än så länge har vi inte sett någon ökning av antalet nyrekryterade prostituerade i Sverige. Områden där det förekom gatuprostitution förr var också fyllda med andra problem såsom våld, droger och allmän störning av ordningen. Dessa problem har reducerats till minimum idag. Idag besöker polisen regelbundet alla de områden där prostitution kan förekomma. De besöker också plaster där sexuella tjänster kan tänkas bli sålda och köpta, så som t.ex., parker och kyrkogårdar.
Innan lagen stiftades fick vi ofta höra att förbud mot sexköp skulle leda till mer våld från män gentemot prostituerade kvinnor. Vi har tittat på detta speciellt och har kunnat konstatera att varken polis eller de sociala myndigheterna har kunnat rapportera någon ökning av våld i detta hänseende. Det kan vara så att sexköpare vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt, och en köpare som skadar en prostituerad kvinna riskerar att hon rapporterar honom till myndigheterna både för våldet och för sexköpet. Tro mig; de flesta män vill inte ta den risken.
När det gäller våld har vi inga rapporterade mord på prostituerade kvinnor sedan 1987 men kvinnorna i prostitution riskerar alltid att utsättas för grovt våld, med eller utan den här typen av sexköpslag. Under 2005 och 2006 har fler våldtäkter rapporterats till polisen än tidigare. Det finns de som menar att detta skulle bero på sexköpslagen. Faktum är att vi har en ny våldtäktslag sedan april 2005 i Sverige och det är fler situationer som idag in i lagens begrepp “våldtäkt”. Detta måste hållas I minnet när vi analyserar statistiken.


Redan vid misstänkt sexköp

De flesta fallen av anmälningar där man åberopar Sexköpslagen handlar om ett försök till sexköp. Det händer sällan att man lyckas få fast människor mitt i den sexuella akten, även om vi har några sådana fall också. Ett försök till sexköp sker när man erbjuder något - droger, pengar, o.s.v. som betalning för en sexuell tjänst. Ingen har ännu blivit dömt till ett fängelsestraff men den Högsta Domstolen har konstaterat att straffet borde vara minst 50 dagsböter. I Stockholm har poliserna som arbetar ute på fältet rapporterat att denna specifika lag fungerar och ständigt minskar antalet sexköpare ute på gatorna. Enligt Prostitutionscentrum i Stockholm är det färre unga kvinnor som börjar prostituera sig än tidigare.
Vi uppnår de flesta fällande domar mot sexköpare genom deras egna bekännelser och när vi samlar bevis i samband med undersökningar mot människohandlare och hallickar. Under domstolsprocessen måste sexköparen berätta hur han kontaktade kvinnan och hallicken, vilken typ av sexuella tjänster han köpte, hur mycket han har betalat, osv.
Några sexköpare erkänner snabbt för att undvika långa processer och för att kunna hålla saken hemlig från sin fru eller partner. Några förnekar allt även om polisen har tagit dem bokstavligen på bar gärning.
Sexköpslagen kan inte utvärderas bara genom att räkna fällande domar och antalet polisanmälningar. Detta gäller särskilt eftersom polisen intervenerar när det misstänks att någon planerar ett sexköp och informerar den potentiella köparen att sexköp är förbjudet enligt lagen. Dessa interveneringar syns inte i statistiken men har en övergripande effekt i att minska problemen, vilket är syftet med lagen. Lagar stiftas inte för att skicka människor i fängelse eller bötfälla dem. Lagar stiftas för att människor skall avstå från visst beteende och för att uttrycka samhällets gemensamma värderingar. Den här specifika lag är ett skydd för kvinnor mot våld, och förmedlar samtidigt ett budskap om att det inte är värdigt för en människa att sälja eller köpa sexuella tjänster. Om lagen leder till att män avstår från att köpa sexuella tjänster och färre kvinnor börjar prostituera sig har det redan uppnått sitt syfte.


Sexköpslagen och människohandel

Sexköpslagen har haft en direkt effekt på människohandeln. Som jag nämnde innan så syns nästan aldrig mer utländska kvinnliga offer för människohandel eller koppleri på gatan. Idag måste hallickar och människohandlare bygga upp nätverk med sexköpare. De måste organisera möten mellan köpare och eskortera kvinnorna till deras hem, hotell eller andra platser inomhus. De måste vara mycket diskreta för sexköpare är alltid rädda för att bli avslöjade. Innan den här lagen trädde ikraft kunde hallickarna och människohandlare enkelt leverera kvinnor till gatuprostitutionen för att hitta kunderna själva. Det var mycket smidigt och effektivt för hallickarna och människohandlarna. Idag krävs det att människohandlare och hallickar själva är aktiva i att rekrytera sexköpare och eskortera kvinnorna till köparna. I Sverige rekryteras köpare på Internet, på hotell och i barer, och det finns handgjorda reklamblad som ibland sätts upp vid trafikljus. Människohandelsoffer har flera gånger berättat för polisen att människohandlare ofta svär över Sverige som en dålig marknad för människohandeln. Människohandelsoffren som har trafikerats genom Sverige har också berättat för den svenska polisen att deras slutmål har varit Spanien eller Holland. Människohandlare transporterar kvinnorna till marknaden där efterfrågan är störst.
Jag har ett andra exempel på hur lagen kan användas för att störa hallickarna. En turkisk hallick dömdes för att ha förmedlat fyra kvinnor från Moldavien. Det fanns en misstanke om att han tidigare hade sålt kvinnor från Rumänien. Hans koncept var att skaffa logi för kvinnorna i en liten svensk by nära den norska gränsen, och sedan skicka kvinnorna därifrån till gatuprostitution i Norges huvudstad Oslo. I Norge finns det ingen lag som förbjuder sexköp av personer som är över 18 år. Jag har en kollega i Litauen. Han är chef för Vice Squad –gruppen i Riga. Vi träffas flera gånger varje år och han säger alltid helt spontant till mig: ”Sverige är ingen bra marknad för människohandlare, eller hur fru Wahlberg. Människohandlare säljer lettiska flickor till Danmark och Tyskland istället.” Den här informationen har även bekräftats av svensk, dansk och tysk polis. En tysk kollega i sin tur sade en gång till mig: ”ni är galna i Sverige som försöker att förbjuda köp av sexuella tjänster!”. Men sedan lade han till: ”Å andra sidan om ni kan stoppa människohandeln så önskar jag er all lycka. Människohandelutredningar är extremt resurskrävande och i Tyskland har de helt vuxit ur proportionerna.”
Vi har även avlyssnat flera kriminella organisationer och jag har särskilt noterat hur de betraktar Sverige som en dålig marknad för dessa aktiviteter. De säger att de måste bygga upp en organisation för att driva den här affärsverksamheten. De måste annonsera, de måste ordna möten som blir problematiska eftersom sexköpare kräver mycket diskretion på grund av risken att bli avslöjad. När de planerar verksamheten konstateras det ofta att det är lättare att verka i ett annat land än i Sverige eftersom där kan man skicka kvinnorna till gatuprostitution. De kriminella är affärsmän som kalkylerar profiter, marknadsfaktorer, risken av att bli avslöjade, osv. Vi måste göra allt vi kan för att skapa en så dålig marknad som möjligt för människohandeln.
När det gäller människohandel och koppleri ger sexköpslagen oss en möjlighet att även straffa dem som utgör efterfrågan och exploaterar dessa kvinnor sexuellt. Under ett fall där både människohandel och koppleri förekom kunde flera sexköpare identifieras och anmälas. Vi kan inte bara fokusera på människohandlare, hallickar och kvinnorna, och samtidigt ignorera sexköparna som skapar efterfrågan för all denna aktivitet.


Slutligen

Ibland hör jag sägas att dessa kvinnor blir prostituerade medvetet och av fri vilja, men att göra något medvetet är inte samma sak som att vilja göra det. En kvinna sade en gång till mig: ”Ingen frågade om detta var mitt första val”. En gång läste jag dagboken som tillhörde en rumänsk kvinna som hade exploaterats för prostitution i Sverige. Hon beskrev hur illa hon mådde varje dag när hon var tvungen att tjäna åtta till tio olika män – som en maskin. Hon hade helt stängt ut sina egna känslor under de sexuella aktiviteterna, och låtsades att allt hon ville var att ha sex med dessa främmande män. Allt hon tänkte på hela tiden var dock hennes barn och pengarna hon skulle få för att kunna försörja dem. Ett problem i sammanhanget är att dessa unga kvinnor inte förstår vad de blir del av och när de väl förstår det är det alldeles för sent. Dessa kvinnor är också alldeles för unga för att kunna överblicka alla konsekvenser.
Polisen behöver mer utbildning om de prostituerades liv och fenomenet prostitution. Jag har deltagit i flera internationella polismöten där poliserna bara har skakat på sina huvuden när de försöker att komma på förslag för att komma åt människohandeln. De vill ha bättre och starkare lagar, offerskyddsprogram, avlyssningstekniker, resurser, osv. När jag sedan ställer frågan om man inte kan komma åt problemet genom att förbjuda sexköp stirrar de på mig som om de svalt en citron. Men det är så att om män inte skulle köpa sex av kvinnor i prostitution skulle vi inte behöva önska oss alla dessa övriga resurser. I Sverige utbildar vi poliser för att hantera sexuella brott, och de själva efterfrågar ofta mer information om etik och koder. Vi är helt övertygade om att när fler poliser förstår sexköpslagens signifikans kommer den att bli implementerad på ett mer ambitiöst sätt. De svenska poliserna som har kunskaper om vad människohandeln innebär är oroade över den orättvisa kritiken som sexköpslagen har fått. Dessa poliser kan tydligt se sexköparens roll och anser att även sexköpare måste ta ansvar för sina handlingar.













Sexköparen - sponsor för
den organiserade brottsligheten


Kriminalinspektör Jonas Trolle
Rikskriminalens enhet för människohandel


Jag är inte korrupt! Vi poliser som jobbar med traffickingfall vill inte vara länkade till de kriminella organisationerna, men vi har märkt att människor som vi arbetar med ibland är rädda för att vi inte skulle vara hederliga, och det blir naturligtvis ett problem för utredningen.

Jag anser att människohandel och prostitution är moderna former av slaveri. Jag kommer att förklara detta utifrån sexköparens perspektiv. För mig är sexköparen en donator för den organiserade brottsligheten och låt oss hålla detta i minnet. Först vill jag ge er en liten presentation av arbete som vårt team i Stockholm utför och jag kommer även att visa bilder från en bordell som vi avslöjade i södra Stockholm ganska nyligen. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vara medveten om vad vi talar om. Själv måste jag medge att jag hade en viss bild av dessa aktiviteter innan jag började jobba på människohandelsenheten, men nu har min syn förändrats. Det är mestadels estniska maffiagrupper som idag jobbar med att trafikera kvinnor till Sverige, handla med narkotika och vapen osv.
Vårt projekt I Stockholm kallas för Projekt Europa. Det påbörjades eftersom vi har haft allvarliga problem med den organiserade brottsligheten sedan tio till femton år. De kriminella arbetar som en maffia och det innebär ganska vanliga aktiviteter såsom hantering av droger, vapen, prostitution och smuggling. Det förekommer också undanhållande av skatt, utpressning, insamling av olagliga skyddspengar, osv. Det är hela affärsidén. Dessa grupper jobbar alltid inom flera brottskategorier och försöker att hitta den som ger den högsta profiten med den lägsta risken. Deras aktiviteter ändras i enlighet med den här strävan. Det är viktigt att komma ihåg att de arbetar med många saker samtidigt.
Vår uppgift är att identifiera människohandlarna – och deras offer förstås – och genomföra en ordentlig undersökning som leder till åtal och relevanta straff. Hundra procent av våra undersökningar har faktiskt lett till åtal och domar, d.v.s. allt vi har fått fram har lett till rättegångar. Sammanlagt innebär detta inte så många utredningar, eftersom det kräver stora resurser och vi bara är tio människor som arbetar som utredare. Till detta skall läggas de runt 40 kollegor som bidrar med avlyssning och övervakning. Det är klart att vi utredare också är ute på gatorna eftersom det är bra för utredningen att vara ute och se vad som behövs utifrån det övervakande perspektivet. Det hjälper oss som förhörsledare och utredare om vi har träffat människorna och varit på plats och sett det med våra egna ögon.
I Sverige använder vi Europols definition på organiserad brottslighet. Den passar som sådan på maffiaorganisationer som jobbar med prostitution. Enligt den här definitionen av organiserad brottslighet krävs det mer än två personer som är involverade i aktiviteten under en längre tidsperiod. Vi kan bryta upp deras nätverk, men de återuppstår – det kan hända flera gånger – för alla medlemmar har sina specifika plikter, organisationen har kontrollen over sina medlemmar; över hallickarna, de prostituerade och alla som arbetar på gatan inom verksamheten. Den organiserade brottsligheten sysslar med allvarliga brott och nätverket sträcker sig internationellt. I Sverige känner vi till att dessa organisationer uppstår i forna sovjetiska delstater och i Baltikum. Dessa kriminella använder våld och hot; men de arbetar även genom företagsstrukturer. Det är dock svårt för dem att planera sin affärsverksamhet eftersom medlemmarna blir haffade och hamnar i fängelse – eller t.o.m. dödade – och för att långsiktig aktivitet är svårt att leda. Dess medlemmar handlar ofta med droger som de ofta använder själva, och därmed tanker de inte så klart som de skulle behöva för att klara av affärerna. Dessa nätverk tvättar pengar i vanliga företag, och försöker också påverka samhället genom politik eller det civila samhället och därigenom strävar de efter mer makt.


Ett fall från Alby i Stockholm

Nu presenterar jag ett fall från Alby, den södra delen av Stockholm, eftersom jag var utredare för detta fall. Där fanns en billig bordell där man kunde köpa ett samlag för 500 kronor. På bordellen fanns tretton kvinnor som jobbade i en liten lägenhet på två rum. En av flickorna tvingades att ta emot 450 kunder på 40 dagar, vilket knappast var frivilligt. De var tvungna att ta mot minst tio kunder per dag, och det tror jag heller inte var frivilligt. Flickor kunde inte besöka toaletten eller duscha utan tillstånd från sin hallick. Hallicken var en kvinna som satt i en annan lägenhet cirka tio kilometer från flickorna som fick ringa henne om allting.
Vi avlyssnade deras telefoner och hörde t.ex. : ”Jag är smutsig nu, den senaste kunden var så smutsig, jag måste duscha och tvätta håret.” Hallicken talade dock om för henne att hon bara skulle fortsätta eftersom det fanns en lång kö av kunder som väntade. Den här flickan tilläts inte ens tvätta sig och detta sker i vårt land och i alla andra länder. Den här aktiviteten är en industri och flickorna behandlas som maskiner.

Eftersom det blev slagsmål mellan några kunder som väntade på sin tur var vi tvungna att gå in i lägenheten tidigare än vi hade tänkt oss. Kunderna bråkade om vem som var först och vilken flicka de skulle ha. Därför kallades den vanliga polisen till platsen. Vår plan var att vänta två veckor till för att säkra bevis men nu fick vi gå in i alla fall. Våra kollegor från södra Stockholm gjorde ett bra jobb och vi fick ihop tillräckligt med bevis för att få de ansvariga dömda. Bevisinsamlingen är ett problem för det tar ofta lång tid. På grund av lagens tuffa krav behöver vi mycket bevis och det blir ofta tungt för poliserna psykiskt. Många av mina kollegor har t ex döttrar I samma ålder som de som hålls som slavar i bordeller. Därmed måste vi alla ha långa stödjande diskussioner med åklagarna och inom vår egen grupp.

Flickorna säljs via internetsidor – t.ex. den ursprungligen finska sajten www.secretaryacademy.com - som drivs från Holland av en amerikans operatör. Där erbjuds flickorna i annonser som inte är helt olik annonser för begagnade bilar. Flickorna presenteras på samma sätt, dvs. det finns produktinformation, teknisk data, och vad hon kan leverera (“traditionellt”, “analt”, “massage”). Informationer om tjejen talar engelska och tyska finns och du kan ha henne för 24 timmar – det är bara att ringa numret i annonsen. Detta är en klassisk försäljningsannons för en produkt på internet. Personligen anser jag att detta för förfärligt. Vi på polismyndigheten använder oss av dessa internetsidor för att finna information, men det finns ett etiskt problem med det eftersom detta är säljarnas vanligaste sätt att hitta kunder. Dessa webbsidor är sättet att nå kunderna och det bästa sättet att hitta marknaden, men också för oss att hitta organisationerna.


I ett helt vanligt hyreshus

Bilderna från Alby visar att bordellen fanns i en vanlig lägenhet i ett hyreshus. Det bodde barnfamiljer ovanför och under lägenheten. Rummet där flickorna tog emot kunderna var grått och avskalad möblerat med en enkel säng och några få saker. Det var inte särskilt rent där inne, det fanns inga lakan i sängen och på nattduksbordet bredvid låg använda kondomer och pappersdukar. Lampan i rummet skvallrade om att det en gång hade varit ett barnrum eftersom den var dekorerad med färgglada elefanter. Förmodligen har flickorna som legat i sängen stirrat på lampan under sexakterna. Detta rum är ett mycket vanligt exempel på att rummen på bordeller inte har erotisk Moulin Rouge –atmosfär. Det är något vi alla måste förstå. Skylten på toalettdörren talade om att det kostade en euro för kunden att besöka toaletten, dvs précis som det är på sjukhus eller allmänna toaletter på tågstationer. Hallickarna tar alltså betalt för allt.

I väntrummet på bordellen satt kunderna i en soffa i ett tråkigt väntrum. Från vår telefonavlyssning kunde vi upptäcka att det kunde finnas fem kunder i rummet som väntade på sin tur, detta medan man kunde höra flickan och kunden inne i sovrummet. Det fanns glömda klädhögar här och var. Kunderna var alla från Alby, men jag måste påpeka att kunderna kan vara vilka män som helst. Det handlar inte om socialt status, etnicitet eller något motsvarande. Det är faktiskt en mycket intressant upptäckt vi har gjort under vår utredning.
Självklart noterade många trafik in och ut vid den här lägenheten, men samma sak kunde ha hänt i alla de finare områdena i Stockholm. Många människor misstänkte att det fanns en bordell där, men i det här området har det utvecklats en kultur av att inte fråga och inte veta, och därmed kunde bordellen vara kvar på sin plats ett bra tag. Det händer dock att bordellerna flyttas runt. Under två eller några veckor håller de till på ett ställe och sedan flyttas bordellerna med flickorna. När vi bryter oss in en bordell ser vi ofta att flickorna sover på golvet, detta eftersom det tycker att det är så äckligt att sova i sängen där de tvingats ta emot kunder. Det är sorgligt.
Flickorna vill oftast åka tillbaka till sina hemländer när de frias från bordellerna. Från början trodde vi att de ville stanna i Sverige, något som vi ansåg vara bättre för dem än deras fattiga hemländer. Vi ville ta hand om dem. Däremot vill faktiskt de allra flesta åka hem. Vi har försökt att underlätta återresan hem men det är inte så lätt alla gånger.


Sexköpslagen och marknaden för sex

Sedan 1999 är det förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Personligen anser jag att det är en bra lag, men inte enbart p.g.a. att den öppnar för möjligheten att driva ett fall till domstol och få en fällande dom i form av böter eller fängelse. Den har också blivit startpunkten för en diskussion kring hela ämnet. Själva kärnfrågan lyder; är det okej att köpa någon annans kropp eller inte?

Marknaden för sex i Sverige är mindre än andra nordiska marknader. Om man jämför med Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors är marknaden i Stockholm mindre. Jag tror det är tack vare vår sexköpslag. Vi behöver inte hantera alla problem som t ex har uppstått i Australien där man måste stifta lagar om hur nära bordellerna får vara i förhållande till varandra eller vilka hälsoregler som gäller för de prostituerade. Vi behöver inte jobba med den här typen av frågor överhuvudtaget, eftersom det är förbjudet att köpa sex i Sverige.
Den viktigaste faktorn för den här marknaden är efterfrågan av de sexuella tjänsterna. Utan marknad och utan kunder skulle ingen erbjuda dessa kvinnor till försäljning. Bakom en flicka finns det alltid en hallick och bakom en hallick finns det alltid maffia. Så är det alltid. Om det inte fanns kunder till sexuella tjänster skulle maffian erbjuda något annat såsom vapen, narkotika eller vad som helst. Det är viktigt att inse att dessa organisationer skulle jobba med en annan typ av kriminalitet om det inte fanns marknad för sexuella tjänster. Sexköparen är därmed en sponsor av den organiserade brottsligheten.
Sexköparen är nästan alltid en man. Flickan som säljer sex skulle inte välja honom frivilligt. Han har makten i transaktionen. När vi förhör sexköpare får vi ofta höra att “hon ville ha honom” eller att “jag fick det utan betalning för jag är så skön”. Detta hör vi om och om igen – tio gånger om dagen när vi förhör sexköpare. Men vi får inte höra sanningen. Sexköparen öppnar sig för människor bakom prostitution på ett oansvarigt sätt. Han blir helt enkelt involverad i dåligt sällskap. Vi vet att många kunder blir utpressade efteråt av människor som finns nära de prostituerade. Ingen går däremot till den svenska polisen för att berätta att “jag köpte sex av en tjej och nu hotas jag av okända. Om jag vägrar att betala kommer de att berätta det för min fru, min arbetsgivare och andra som känner mig.” När man sätter detta i ett större sammanhang ser man att när sexköparen utsätter sig för dessa kriminella, vilka är associerade med maffian, blir han ett hot mot sitt företag, sin organisation och även mot sin regering. Sexkunden gör sig mycket sårbar, men få av dem tanker på det innan de besöker bordellerna. Några av dem fattar det efteråt.


Vem köper sex?

När vi betraktar kunderna ser vi att det inte är behovet av sex som för män till bordeller. “Jag är så kåt att jag behöver tjejer nu – min fru vill inte ha mig…:” Det är inte dessa män som köper sex. De är inte heller Quasimodo –figurer som lever med mamma eller är handikappade. De är ganska vanliga män.
Självklart har de problem och framför allt verkar de ha problem med sig själva, dvs. sin jagbild. De ser inte ut att vara människor med vanliga sociala problem, men däremot har de har ett behov av att äga en situation för en stund. Att ha all makt över en annan person för en liten kort stund, om så bara för 30 minuter eller en timme, tycks vara en drivkraft. Det är det de vill ha. Köparen vill ha full kontroll, och göra vad han vill med flickan för en stund. Detta är inte något kontrakt mellan två vuxna personer, utan mellan en prostituerad och en kund, för tjejerna skulle aldrig vara med dessa män om de fick välja.
Några tror att flickorna får bra betalt för det de gör. Det odlas en myt om att flickorna skulle kunna börja studera efter de har arbetat som prostituerade och sedan läsa till doktorer eller advokater. Vidare odlas det en myt om att de kan köpa sina egna lägenheter för pengarna, betala alla räkningar och utöver det skicka pengar för familjen i Ryssland, eller var de nu kommer ifrån. Ibland förklarar sexköpare som förhörs att de faktiskt idkar välgörenhet när de använder dessa flickor eftersom de betalar för att de skall kunna få ett bättre liv. Jag har däremot aldrig träffat en flicka som blivit doktor, köpt sig en lägenhet eller betalat av något lån eller räkningar. Hela idén med prostitution är att pengarna går till någon annan. I början kan flickorna få behålla femtio procent av inkomsterna, beroende på om de orkar ha tio till femton kunder per dag under en lång tid. Efter ett tag är de nere i tre till fyra kunder per dag, och då är det inte lönsamt längre. Hallicken talar då om att flickan kostar honom pengar och hon måste tjäna ihop pengar för att betala hans räkningar. Hon hamnar i en position där hon arbetar utan en inkomst som går till henne själv. Det är ganska vanligt.


De prostituerade

När vi börjar förhöra flickorna brukar de berätta att de är stolta och tjänar bra. Men när man skrapar lite på ytan medger de att de faktiskt knappt tjänar in någon lön; “Jag tjänar inga pengar, min hallick har våldtagit mig och sedan blev jag såld…” osv. Det är klart att flickorna har ett psykologiskt försvar från början och de försvarar sitt liv mot frågor från okända. För oss är det viktigt att veta hur man skall fråga, men till slut berättar flickorna alltid samma historia. Ibland tar det dagar att komma dit och ibland berättar de ganska snabbt. Alla pengar de tjänar används snabbt för konsumtion. Många blir shoppoholics och använder pengarna till lyxvaror. Det är inte ovanligt att de prostituerade har femton par av samma exklusiva jeans, många designerväskor och smycken. Flickorna vet aldrig vad de kan behålla så det är lika bra att konsumera allt på en gång. Någon kan komma och råna dem, våldta dem, både våldta och råna dem och ta allt. Flickorna är en del av svarta marknaden och inte en del av det civiliserade samhället. Den manliga prostitutionen är också ett problem, men det är för stängda nätverk som opererar kring detta och vi har inte sett att de utsätts till något sådant som kvinnorna blir utsatta för.

Flickorna som blir offer för människohandel har i regel haft problem i barndomen och ofta har de blivit utnyttjade sexuellt som barn. Ibland har de våldtagits i unga år. Prostitutionen blir för dem det värsta de kan göra mot sig själva. De vill straffa sig själva. Om du tittar från ett mikroperspektiv ser du en kvinna som ville bli prostituerad frivilligt, men om du tittar på helhetsbilden försvinner det frivilliga. Dessa kvinnor tror helt enkelt inte att de är värda något bättre. Jag har kommit fram till att vi inte kan prata om prostitution som något en person väljer frivilligt. Aldrig. Dessa kvinnor är skadade i sina själar och det är orsaken till att de söker sig till den här destruktiva verksamheten.

”Fördelen” med prostitution är att du kan använda flickan – produkten – om och om igen. Så länge det finns en marknad och efterfrågan för de prostituerade kommer någon att förse marknaden med flickorna. I Sverige har vi inga problem att ta hand om flickorna när vi väl har funnit dem. Enligt min personliga åsikt blir flickorna stigmatiserade av de förvar som finns. Oftast skickas de tillbaka till sina hemländer. När vi begär att flickorna skall vittna mot sina hallickar är det bara mot hallickar – inte mot maffian. Det är här vi måste utveckla den polisiära och juridiska verksamheten mer.



Prostitution och människohandel i Australien - tjugo år av liberalisering

Sheila Jeffreys
Biträdande professor på institution för
politisk vetenskap vid Melbourne universitet, Australien.


Vikten av det australiensiska exemplet

Victoria – den australiensiska delstat som jag bor och verkar i – legaliserade prostitution år 1984. Det var den första delstaten, eller staten inom västvärlden, som valt denna väg under modern tid. Victoria har använts som ett exempel av den internationella sexindustrin och dess sponsorer under de senaste årtionden i många länder i deras kampanj för att legalisera prostitution.. Också de andra mer invånartäta delstaterna i Australien har antingen legaliserat eller avskaffat kriminaliseringen av prostitutionen under de senaste 15 åren; Australiens huvudstadsterritorium, New South Wales och Queensland.
Resultatet av 20 års legalisering av prostitutionsindustrin har varit det motsatta som var avsett från början. (Sullivan, 2007) Argumenten för legaliseringen som presenterades var följande: att legalisering eller avkriminalisering av prostitution skulle begränsa industrins tillväxt och avsluta den organiserade brottslighetens verkan inom prostitutionsindustrin; att korruption inom poliskåren skulle minska; att det skulle bidra till folkhälsan genom bättre kontroller för att upptäcka smittsamma veneriska sjukdomar; att detta skulle leda till förminskning av gatuprostitution; och att det i sin tur skulle leda till minskat våld och utnyttjande av kvinnor eller flickor som prostituerar sig inom industrin. Det blev inte några sådana effekter alls, utan alla de negativa aspekterna har tvärtom blivit mer utbredda.
Den viktigaste effekten är inte helt förvånande att industrin har växt och därmed också skapat en ökad efterfrågan för kvinnor inom människohandeln. Samtidigt under den här legaliserings/avkriminaliseringsdiskursen finns det en idé som lagstiftarna tycks tro på, nämligen att mäns behov att köpa sex av prostituerade kvinnor är naturligt och oundvikligt och därmed inte kan kontrolleras eller kvävas, vilket i sin tur kräver att staten måste se till att instrumenten finns tillgängliga.


Språket

Under 80 –talet ändrades begreppen beträffande prostitution av aktivisterna som arbetar inom sexbranschen, och som ansåg att prostitution måste ses som ett legitimt jobb för kvinnor. Prostituerade kallades hädanefter ”sexarbetare” och männen blev ”kunder”. I denna artikel kommer jag dock använda det språk som påminner oss om den skada som prostitution orsakar kvinnor. Därmed kommer jag att använda begreppet prostituerade kvinnor (prostituted women) för att hänvisa till den skada som åsamkas för kvinnorna samtidigt som vi samtidigt får en aning om förövaren. Jag kommer att kalla de manliga köpare för prostitutors med hänvisning till spanskans utmärkta ”prostituidor” som betyder ”män som aktivt bidrar till att kvinnan prostituerar sig”. (De som efterfrågar och möjliggör, övers. anm.)
I engelskan existerar det inte ett motsvarande begrepp. (Inte heller i svenskan vars ”torsk” associeras inte semantiskt på samma sätt till någon som aktivt skapar prostitution, övers. anm.) De som driver prostitutionsanstalterna och plockar profiterna från industrin kommer jag att kalla för hallickar och de som bedriver koppleri, även i Victroria, där den legala prostitutionen, som kontrolleras av Business Licencensing Authority (företagslicens-myndighet) kallar dessa för tjänsteutförare (engelskans service providers, övers.anm.).
Under 1990 –talet har även språket som används om kvinnor som säljs inom människohandeln ändrats av dem som betraktar detta som en vanlig marknadssektor. Således kallas trafficking/kvinnohandel av många sexarbetare, aktivister och migrationsforskare för ”migration för arbete”. Jag kommer dock att fortsätta använda begreppet trafficking eller kvinnohandel.


Industrialiseringen

Min utgångspunkt i prostitutionsdiskussionen är att skapa en förståelse för det faktum att prostitution inte längre är någon småskalig och lokal verksamhet. Ansvariga och politiker måste fundera på hur man bemöter en bransch som har blivit globaliserad och industrialiserad under de senaste 30 åren. Kvinnokroppar säljs idag internationellt som en råvara i många olika typer av prostitution, såsom för bordeller, stripklubbar, peep shows, gatuprostitution och för pornografin. (Jeffreys, 2004)

Utgångspunkten för politiken måste därmed vara frågan huruvida man vill att den här industriella sektorn växer och förstärks, eller om den är skadligt för människor och bör avvecklas. Bara i Tyskland, där bordellprostitution är lagligt, beräknas prostitutionen vara värt cirka sex miljarder euro årligen, och industrin innefattar 400 000 prostituerade, som dagligen tar enligt uppgifterna emot 1,2 miljoner manliga sexköpare. Staden Köln tjänar varje månad uppemot 700 000 euro av bordellavgifterna. (De Pommereau, 2005). Internationella arbetsorganisationen, ILO, argumenterade 1998 i en rapport kallad ”The Sex Sector”, att de asiatiska länderna där prostitution utgör 2-14 % av BNP bör erkänna prostitution som en legitimerad verksamhet, även om rapporten inte gick så långt att uppmana regeringar att legalisera prostitution. (Lim, 1998).

Prostitutionens globalisering har skett i en kontext där militärer har skapat en militärbasprostitution, som i sin tur sedan har varit grunden både för sexturismen, och för trafficking/kvinnohandel av kvinnor och flickor in i prostitution samt in i striptease i rika länder. Det sker genom att starta upp sexindustriföretag som har en global fokus såsom det australiensiska Adult Shop som administrerar internationella franchiseföretag över hela världen; stripklubbskedjor såsom Spearmint Rhino och Hustler; den internationella pornografiindustrin; samt förstås genom de internationellt organiserade brottsnätverken. (Jeffreys, 2007). Denna globalisation har fått enormt mycket draghjälp av den nya teknologin och särskilt av Internet.
Australien har varit en del av den här processen genom att fungera som en koppleristat där man kan forma om de traffickerade kvinnorna till råmaterialet för den allt värdefullare prostitutionsindustrin. Australia spelar en viktig roll genom att marknadsföra den australiensiska modellen till Sydostasien där den australiska regeringen sponsrar och organiserar utbildningar för juridisk och personal och poliser. Också de ledande internationella aktörerna som representerar sexarbetare och deltar i den offentliga diskussionen runt om i världen tenderar komma från Australien, såsom Cheryl Overs och Penelope Saunders.
Men i detta tal kommer jag fokusera på att analysera vad som sker när prostitutionen görs om till en legal och mycket lönsam marknadssektor genom industrialiseringen av denna, och vi ska titta på Australien som ett exempel. I samband med industrialiseringsprocessen har denna småskaliga och lokala illegala verksamheten transformerats till mainstream inom internationell politisk ekonomi. En av Melbournes största bordeller, The Daily Planet, har t.ex. numera lanserats på börsen. (Sullivan, 2007). Den här bordellen har 100 – 150 kvinnor till salu och det finns en boendevåning ovanför bordellen för kvinnor som är bara på väg igenom eller som har anlänt från andra länder. Bordellens grundare sålde dock företaget ganska nyligen för att istället ge sig in i en kedja av franchaising strippklubbar, som är mer vinstgivande idag.
Legaliseringen i Australien innebär med andra ord att bordellerna blir större och större och vinsterna växer till en allt mer betydande del av BNP. Efter legaliseringen i Victoria växte industrin så kraftigt att 2002 hade vi ca 100 bordeller och antalet kvinnor inom gatuprostitution växte från 150 till 350. Samtidigt har antalet illegala bordeller legat konstant på runt 400. Med andra ord ledde legaliseringen inte till att begränsa industrins tillväxt, kontrollera den illegala sektorn, eller minska gatuprostitutionen, utan det blev precis tvärtom. (Sullivan, 2007).


Organiserad brottslighet

Legaliseringen stoppade inte den organiserade brottslighetens inblandning i delstaten Victoria eller i den australiensiska industrin. I Victoria är det inte tillåtet för människor som har ett brottsregister att få tillstånd att driva en bordell. Detta har dock inte stoppat maffiamedlemmar som inte har brottsregister från att äga bordeller, eller det sker via bulvaner som är oklanderliga enligt registren. I New South Wales finns det inga restriktioner i detta avseende och även kriminella får äga bordeller där. I Victoria har vi även hittat bevis för att korrupta poliser tvättar pengar via legala bordeller. (Jeffreys)

Sexindustrins legala anrättningar hindrar inte en involvering av organiserad brottslighet i verksamheten, som framgår tydligt i stripklubbindustrin som är legal. Det finns mycket som tyder på – trots alla försök att upprätthålla en respektabel fasad – att klubbägare är associerade med kriminella element. Ett tecken på detta är det antal dödsfall och skador som uppstått oförklarligt bland dessa direktörer och ägare och deras kompanjoner. Spearmint Rhino heter en av dessa som 2006 blev känd för att deras kedja i Slough besöktes av den engelska prinsen Harry. Spearmint Rhino är internationell och finns även i min hemstad Melbourne. Den engelska Spearmint Rhinos chef attackerades allvarligt med en machete när han promenerade från klubben till parkeringshuset 2002 (Blackhurst and Gatton, 2002). Ingen åtalades och polisen misstänkte att ”detta var inte något vanligt gaturån, utan herr Cadwell var målet för en ökänd maffiafamilj från London som låg i en konflikt med Cadwell”. (Ibid.)


Det skedde ett oförklarligt dödsfall i närheten av Cadwell år 1990 då en 21–årig kvinna som åkte med honom i helikopter dog. Det var flickvännen till Cadwells nära vän David Amos. ”Hon steg ur helikoptern på Long Beach Airport, när maskinen stod på helikopterplattan, och skulle gå till Amos som stod och väntade på henne, när hon råkade gå rakt in i de fortfarande rörliga helikopterbladen.” Enligt polisen var det hela en olycka och år 2001 dömdes Amos för att ha dödat en stripklubbchef i Los Angeles med maskingevär är 1989. Amos var nära vän med maffiafamiljen Bonnano i New York och hade hyrt torpeden Horace McKenna för att meja ned stripklubbschefen i sitt hem. (Ibid.). Ännu en liknande attack hände i Edinburgh 2005 då chefen för en av Skotlands största lap-dancingbarer ”knivskadades när han låste för natten”. (Hamilton 2005) The Sunday Mail rapporterade då att ”polisen tror att de har hamnat mitt i en uppgörelse av huvudstadens gangstrar”. (Ibid.).

John Gray, som äger kedjan Spearmint Rhino är kontroversiell. Han är dömd sex gånger i USA för olika slags brott, allt från att ha burit illegala vapen till att ha skrivit under falska checkar. Detta har lett till perioder i fängelse och bl.a. en 68 månaders villkorlig dom. (Blackhurst and Gatton, 2002). Enligt den Londonbaserade tidningen Evening Star som gjort en undersökning har mannen – trots att han föddes som John Leldon Gray – använt sig av flera namn, bland annat John Luciano, John Luciano Gianni och Johnny Win. (Ibid.) The Evening Standard har också noterat att ”märkligt nog det finns också en John L Gray, född 1957, som är kopplad till två adresser för Spearmint Rhino, och även till Mr. Grays hemadress. Mannen är dock registrerad i USA som ”avliden”. (Ibid.) I Sydney, i delstaten New South Wales, där bordellprostitutionen är avkriminaliserad, har Hells Angels MC –gäng blivit kopplade till flera skjutningar vid eller inuti stripklubbarna till den graden att en special polisstyrka har nu satts upp för att undersöka detta. (Kennedy, 2006).


Värdet av den australiensiska industrin

Det är relevant att studera hur sexindustrin har vuxit i Australien för att se vad som väntar alla länder som väljer att gå denna väg. Redan i länder som har en policy som tolererar bordeller, som i Storbritannien, kan stora vinster genereras, men det finns inga sätt att få tag i precisa siffror. I Australien finns det nu marknadsrapporter för dem som funderar på att investera i sexindustrin, eller börja driva bordellanläggningar.
I maj 2006 utfärdade IBIS World, som tillhandahåller finansrapporter om australiensiska branscher, en rapport som heter ”Sexual Services in Australia”, och som erbjuder en hel del intressanta fakta om hur industrin har utvecklats. (IBIS World 2006) Rapporten täcker lagliga bordeller, stripklubbar, eskorttjänster och försöker även att uppskatta omfattningen av den illegala sexhandeln. Den berör inte kommersiella sexsajter på Internet (såsom dating eller porr), telefonsex, chatnummer, vuxenporrvideoproduktioner eller produktion och distribution av porrannonser. Rapporten avslöjar heller inte hur den har uppskattat siffrorna kring den illegala prostitutionen.

Under 2004-2005 var branschens omsättning 1 780 000 000 australiska pund (ca 667 miljoner kr) vilket är en ökning gentemot 1445 800 000 australiensiska pund för perioden 2000-2001. De ”anställdas” mängd har under samma period ökat från 15 350 till 19 500. personer. Industrins totala tillväxt mellan 2004-2005 är fastställd till 7,5%. För Australiens BNP är den här industrin ett trevligt bidrag eftersom den ökade nivån på BNP under 2004-2005 med 1 375 000 000 australiska pund (över 700 miljoner kronor). Under detta år fanns det uppskattningsvis 12 000 ”anläggningar”. Några andra industrier som kopplas till sexindustrin – och som tjänar på sexindustrins tillväxt enligt sammanställningen – är näringsverksamheter för farmaceutiska och hygieniska produkter, annonssektorn, tvätterier och kemtvätt. IBIS World Report spår en god tillväxt inom prostitutionen och räknar med att fram till år 2009-2010 kommer sektorn att omsätta 2 475 000 000 australiska pund, vilket innebär en årlig tillväxttakt på ca 6,8 %.

En explosionsartad spridning av sexklubbar är också noterad i rapporten: ”Tillväxten har varit mycket stabil inom de senaste åren på grund av grundandet av finare Gentlemen´s Clubs i de största städerna.” Sexindustrin drar även nytta av tillväxten hos de viktigaste franchisingföretagen, och speciellt av Spearmint Rhino. Det förväntas också att Internet-, telefon-, betal-TV och DVD-sexprodukter bidrar till att ”positivt öka efterfrågan för sexuella tjänster”. (Ibid. s. 23). Idag marknadsförs sexklubbarna som platser där affärsmän kan ha möten, träffas efter jobbet, för nätverkande och för produktpromotioner. I London beräknas ca 80 % av affärsmännen inom finansbranschen underhålla sina kunder på stripklubbarna och de kvinnliga anställda har börjat stämma sina arbetsgivare både i London och i USA för bristande jämställdhet eftersom de inte kan acceptera att affärer görs på detta sätt. När konceptet prostitution blir mer och mer vanligt inom företagsvärlden och dess yrken förminskas kvinnors möjlighet att delta i yrkesarbete på samma villkor drastiskt. (Morgan and Martin, 2006)
Under en av de senaste klimatkonferenserna i Australien (augusti 2006) hade arrangörerna hyrt in ”burlesque” dansare, d.v.s. stripteasers att underhålla deltagarna under middagen. Vi vet om detta eftersom en grupp kvinnliga deltagare lämnade lokalerna i protest och gick till media.


Att skapa efterfrågan

IBIS World –rapporten innehåller ett användbart stycke om efterfrågan. Industrin söker aktivt olika sätt att skapa ny efterfrågan för sexuella tjänster eftersom det är nödvändigt för marknadssektorns tillväxt. Olika kriterier räknas upp för efterfrågan, såsom hushållens inkomst som kan användas för sexköp, konsumenternas eventuella dåliga samvete, den förväntade inkomsten, möjligheten att ta ledig tid från arbete för detta samt under semestern. Priset på de sexuella tjänsterna ställs i förhållande till ersättningsprodukter såsom filmer, telefonsex och internetsex. Rapporten innehåller också en demografisk analys som anger: ”efterfrågan är med all sannolikhet starkare i orter och städer med en stor manlig befolkning såsom grovstäder och militärbaser.” (s. 5) Andra faktorer som kan påverka efterfrågan positivt är platserna, t ex är stadens centrum att föredra som placering före yttre områden, och andra evenemang som kan dra till sig efterfrågan såsom motortävlingar, med mera. I rapporten citeras bordellen Daily Planets representanter som berättar att efterfrågan är som störst under perioder som sammanfaller med Grand Prix, veckoslutet för AFL Football Grand Final, Spring Racing Carnival, samt under jul och nyår. Pornografiska produkter innefattande tidningar, DVD–filmer, telefonsextjänster, och sextjänster på Internet betraktas också som faktorer som ökar efterfrågan eftersom de erbjuder, dels en möjlighet att annonsera och dels ”normaliseras” bilden av sextjänster som något vanligt. Låt oss hålla i minnet att all denna information om hur efterfrågan kan ökas kommer från sexindustrin själv.

Rapporten konstaterar också att framtidens trend lär bli en mer avreglerad marknad för sexuella tjänster eftersom ”sexarbete accepteras mer och mer av de moderna generationerna särskilt på grund av den närvarande pornografin som normaliserar utbudet av sexuella tjänster och de positiva (!) effekterna av hälso- och skyddslagarna.” (Ibid. s. 12). I rapporten betonas på flera håll vikten av annonsering, och särskilt de dyra annonserna för stripklubbarna som ”normaliserar bilden av sexuella tjänster för många”. (Ibid. s. 17) Annonseringen innefattar även stripklubbarnas bilflaksskyltar som körs runt i städerna.

På ett hjälpsamt sätt sammanfattas det i rapporten alla faktorer som har bidragit till att öka efterfrågan för ”sexuella tjänster” från 1970 –talet och till våra dagar. Dessa är bland annat ”den avtagande moraliska påverkan av religioner”, ”mer liberala attityder gentemot sex” – som om prostitution skulle vara ”sex” och inte en kränkning och utnyttjande av kvinnor – samt ”avkriminalisering av prostitution” och ”polisens mer avslappnad förhållningssätt gentemot prostitutionslagar”. Men den faktor som i särklass bidragit till ökad efterfrågan är ”ökningen av pornografiskt material” och då särskilt på Internet. Rapporten skriver att ”hela vuxenvärldens underhållningssfär… har påverkats enormt av elektroniska medier som kan producera och sprida material och erbjuda kommunikation för människor med likadana intressen”. (s. 18)
Den här kommunikationen innefattar även branschtidningar som Adult Video News, som är en amerikansk tidning vilken presenterar nya porrfilmer, gör stjärnreportage kring nya porrskådespelare och företag, och som uppfann traditionen av att hålla sexindustrins branschmässor för att normalisera affärsverksamheten och blidka den allmänna opinionen. Dessa förekommer numera regelbundet i Australien i de flesta stora städerna under namnet Sexpo. Stripklubbsnäringen har i sin tur ett antal tidningar som presenterar stripklubbar och bordeller, samt diskuterar ämnen såsom hur man kan undvika lagens arm eller hur är det möjligt att slingra sig från lagliga regleringar i samband med att starta verksamheten. Sådana tidningar ges ut av Strip Magazine som kommer ut i Europa och av the Association of the Club Executives i USA, samt av the Eros Foundation i Australien. Dessa organisationer lobbar också och påverkar således regeringar.

I dessa tidningar tillåts ”brukare” diskutera sitt utnyttjande av kvinnor, och det sker genom recensioner av bordeller och länkar till bordell- eller porrsajter. Dessa internetsidor erbjuder män en stor mängd olika nöjen. Män kan här vara en del av en manlig värld som fylls med nakna kvinnor och andra män som man kan känna samhörighet med. Detta är en stor skillnad jämfört med hur sexköparnas värld såg ut innan 1970, då de fick smyga sig till dolda bordeller, i det tysta fick ett tips om hemliga teatrar som visade porr, eller frågade någon speciell taxiförare om vart man skall ta vägen. Idag finns alla dessa nöjen att nå på ett enkelt sätt och dessutom basuneras de ut som om de var det mest naturliga för manliga konsumenter. Det ordnas även prostitutionsturism till gatuprostitutionsområden för att män skall kunna känna en sexuell upphetsning av att vara på plats och titta, och möjligen kränka de prostituerade kvinnorna verbalt. Internet i sin tur tillåter voyeurism och lär männen – prostitutors – att se på prostituerade och deras handlingar och därmed förställa sig vad man kan köpa. Efterfrågan byggs upp av dessa byggklossar.


Vikten av den sociala acceptansen

Sexindustrin presenteras i IBIS World –rapporten som en industri som erbjuder större tillväxt än index under den observerade perioden samt som en industri som är lätt tillgänglig. Rapporten diskuterar dock en fråga som kan bli ett hinder för industrins tillväxt, och det är den sociala acceptansen. En ”nyckelfaktor” i att lyckas enligt rapporten är att ”effektivt kunna ändra på samhällets beteende” vilket är associerad med en ”hög nivå av moralisk stigmatisering av prostitution” (s. 22). Det är just inom detta område, som en viss typ av feminister argumenterar att prostitution och sexarbete är normala och acceptabla former av arbete, och som publicerar positiva berättelser från prostituerade kvinnor, som dessa bidrag kan betraktas som stöd för den kränkande industrins profiter och tillväxt. Rapporten noterar också att det har skett en ökning i ”konsumentacceptans” men att industrin är sårbar beträffande ”den negativa sinnebilden beroende på de moraliska, hälsorelaterade och säkerhetsrelaterade frågorna som är kopplad till den”. Eller som rapporten skriver, ”enheter är extremt känsliga för dålig press som minskar förtroendet (den nuvarande eller presumtiva) mellan kunder, auktoriteter och allmänheten. (s. 8) Den här åsikten hänvisar med andra ord till att ett feministiskt eller ett socialt motstånd kan vara effektiv i kampen mot industrins etablering.


Fetischsidan av industrin växer

I rapporten finns det många råd om hur man kan göra pengar utav prostitution. Till exempel har läsare fått veta att ”produktvariation” med all sannolikhet kommer påverka efterfrågan för ”tjänster, och ”fetisch” kan bli användbara marknadsnischer såsom ”specialist bondage” eller ”sadomasochism” med andra ord s/m (s. 7) I Melbourne i Australien exploderade antalet s/m -bordeller under slutet av 90 –talet. En del av dem blev föremål för en mindre lyckad utmaning från Coalition Against Trafficking of Women in Australia, som även jag tillhör, och även de lokala kommunala planeringsenheterna utmanade bordellerna. Dessa s/m-bordeller lyckades kringgå lagstiftningen genom att simpelt hävda att de inte var bordeller och att de enbart erbjöd s/m -tjänster för män med speciella behov men inget sex. Detta var fallet med bordellerna Lucrezia och De Sade i Brunswick Street i North Fitzroy där jag bor. Där finns en s/m-bordell ovanför en sexhjälpmedelsaffär specialiserad på s/m–saker, precis bredvid en badklädesaffär. Enligt rapporten är den ökande efterfrågan för fetischsex nära länkad ihop med ”den enorma tillväxten av internetsex och en normalisering av porr baserad på fetischism” (s. 9) och att ”efterfrågan växer fort”. (Ibid.). Det sägs också att ”tjänsteerhållare” (provider) kan ta betalt mycket på grund av den ”speciella naturen av t ex ordentligt utförd bondagetjänst”.(s. 9). Såsom rapporten berättar för oss så är inte efterfrågan av dessa tjänster naturlig utan en konstruktion och detta är en viktig sak att förstå i sammanhanget.


De prostituerades låga löner

Den här rapporten låtsas inte om att presentera en jämställd bransch: ”Tjänsterna erbjuds i huvudsak av kvinnor och efterfrågas av män.” (s. 9) Det genomsnittliga antalet män som besöker en prostituerad under ett år är 1000 eller ca 20 kunder per vecka, även om rapporten citerar South West Sidney Health Parlour Survey (folkhälsoundesökning i South West Sidney) där genomsnittet fastställs till ca 26 kunder per vecka. Inkomsterna är inte särskilt höga för de prostituerade. Samma undersökning i Sidney fann att efter bordellavgifterna avlagts behöll en tredje del av kvinnorna mindre än 500 USD per vecka före skatt (ca 3500 kr), 20 % av dem tjänade mer än USD 1000 per vecka (ca 7000 kr) och resten mellan 800-1000 USD per vecka. IBIS World -rapporten räknar med att bara lite över hälften av inkomsterna från prostitution stannar hos kvinnorna, medan resten går till bordellägare och andra operatörer. Enligt rapporten är industrins ”profitmarginalerna goda, ca 12 %” (s. 14) men trots detta har kvinnornas genomsnittliga löner sjunkit på grund av konkurrensen under de senaste fem åren.
På ett anmärkningsvärt sätt konstateras det i rapporten att prostitution är ett jobb för de lågkvalificerade. Det konstateras att det finns få hinder för någon att börja arbeta inom branschen eftersom det krävs få yrkesfärdigheter. (s. 11) Den här åsikten kommer nog som en besvikelse för vissa prostitutionens apostlar som argumenterar att de prostituerade har en hög yrkeskunskapsnivå. Några av dem har ju jämfört yrket med polisyrket eller juristyrken.


Regleringens misslyckande

Stater som avkriminaliserar eller legaliserar prostitutionen hamnar under en ständig bombardering från industrin, eller på grund av nya och oväntade effekter måste man hela tiden förnya och utvärdera lagstiftningen. Till exempel i Victoria fick man omdefiniera prostitution i lagens mening för att kunna täcka även den prostitution som förekom på stripklubbarna. Mark- och byggnadsplaneringen måste ständigt uppdateras för att hänga med alla oförutsedda eventualiteter som industrin kommer med. Industrin är alltid ett steg före och staterna måste hänga med. I Marrickville i New South Wales till exempel var den lokala kommunen tvungen att anta en regel 2005 angående att bordeller inte får grundas och drivas närmare än på 75 meters avstånd från varandra. (New planning controls in Marrickville, sex industry premises must be 75 meters apart. “Variety premises”. The Glebe, March 17 2005, Nationwide News)
Avkriminalisering av prostitutionen har i NSW av förståeliga skäl varit mer olyckligt än legaliseringen i Victoria eftersom NSW saknar alla regler och riktlinjer för prostitution, utom de som gäller för alla industrier, d v s lokala områdesbestämmelser, till skillnad från Victoria där man skall söka tillstånd för att grunda en laglig bordell. Sydney Morning Herald rapporterade den 30 augusti 1999 att en särskild utredning skulle genomföras om lagens effekter. Enligt artikeln hade ”antalet bordeller i Sydney tredubblats efter att polisen hade tappat kontrollen över sexhandeln”. Idag finns det mellan 400 och 500 bordeller i Sydney vilket är mer än tre gånger så många som det var 1995 då regeringen lämnade över förslaget om att legalisera till delstatsmyndigheterna. Artikelförfattare upptäckte också att det fanns illegala element i sexhandeln: ”det finns flera bordellägare och –drivare som har haft kriminella band och det finns flera som opererar inom illegal invandring”.

The Daily Telegraph (27 oktober, 2003) konstaterade att ”illegala skuggbordeller poppar upp i förorterna av Sidney som svampar ur jorden, och de maskeras ofta till massageinstitut”. På ett ställe till exempel hade bordeller ockuperat 30 % av lägenheterna i ett bostadsområde. Och Daily Telegraph fortsätter att rapportera (22 maj, 2004): ”Ett bostadshus i området Bondi Junction har omvandlats till ett tillträde förbjudet –område som styrs av sexarbetare. Av de 112 bostäderna var fler än 30 % bordeller som öppet annonserade om sin verksamhet. Boende och lägenhetsägare fick nog och protesterade öppet emot att dörrar slogs mitt i nätterna, och att det alltid stod köer av män i de fem trappuppgångarna. bordellerna fanns, mindre än 100 meter från barnens lekplats på gården. ” Enligt samma artikel fanns det mer än 110 illegala bordeller i området Surrely Hills enligt polisens egna siffror.

Det är mycket svårt för lokala myndigheter att agera mot illegala bordeller. De måste hyra privatdetektiver för att köpa sex för att kunna bevisa det brottsliga. ”Lokala myndigheter måste betala för en privatdetektiv för att ha sex på bordellen för att kunna få fram bevis inför Land- och omgivningsdomstolen.” (engelska: Land and Environment Court, övers. anm.) (Källa: Sidney Herald den 8 januari 2000). Sedan måste de vara beredda på en mycket kostsam rättegång som kan ta upp till 18 månader för att kunna stänga en bordell. Eller som Daily Telegraph förklarar (22 maj, 2004): ”Bordellerna skall vara kontrollerade av myndigheterna men de möter en uppförsbacke när det gäller att försöka kontrollera de illegala bordellerna. Den här kampen att försöka stoppa detta tidvatten kostar skattebetalarna hundratusentals dollar. Hornsby Shire har betalat mer än 200 000 dollar hittills i rättegångskostnader för att kunna stänga 14 illegala bordeller.”


Våldet mot kvinnorna

Regeringar motiverar ofta avkriminaliseringen eller legaliseringen av prostitution med att det skulle öka kvinnornas säkerhet inom prostitution. Kvinnorna utsätts inom prostitution för två olika slags våld; en som de får betalt för och en som de inte får betalt för. Den formen av våld som de inte får betalt för innefattar misshandel, våldtäkter och mord. Det betalda våldet som kvinnorna utsätts för är det ”kommersiella” våldet som innefattar alla de vardagliga prostitutionsaktiviteterna och som de prostituerade – enligt forskningen – måste distansera sig emotionellt ifrån för att klara av sitt liv. (REF)

När prostitution legaliserades i Australien började delstatsregeringarna samarbeta med sexarbetarnas organisationer för att skapa ett hälso- och skyddsregelverk för sexindustrin, kallad Occupational Health and Safe Code. Dessa regelverk är riktigt användbara när man skall analysera hur våldsam prostitutionen är för kvinnorna. (Mary Sullivan: Making Sex Work in Victoria. PHD 2004, Dept of Political Science, University of Melbourne). Den grundläggande idén med hälso- och skyddskoden är att prostitution kan behandlas som ett yrke bland andra, t ex frisörsyrke eller kontorsyrke, och reglerna innefattar bestämmelser om t ex att hur man aktar sig för att halka på blöta golv. Men när dessa bestämmelser tar sig an prostitutionen, visade sig det grymma maktförhållandet som finns bakom verksamheten. Det finns t ex ett statligt program för självförsvar och konflikthantering för dem som arbetar inom sexindustrin, som visar t ex att kvinnor kan hamna i situationer som liknar gisslansituation. Kvinnorna lärs här ut hur de skall agera i dessa hotfulla situationer.

Kvinnor slipper inte det obetalda våldet i de legala bordellerna. Ett exempel på detta kommer från den flotta bordellen Daily Planet i Melbourne. Daily Planet introducerades på börsen 2003. I Daily Planet finns det larmknappar i alla rum för att kunna ringa utkastaren på plats vid behov. Tyvärr är det så att kvinnor trycker på larmknappen först efter de har blivit slagna. En utkastare på bordellen berättar följande i en intervju för en lokaltidning; vid larm springer han upp och sedan bryter sig igenom dörren (låsen är ofta dåliga) (Everything but the girl, The Sunday Age 31/5/98). Men då har skadan redan skett. Det finns inget sätt som hindrar kvinnorna från att bli slagna ens i den finaste bordellen, och enligt honom är det till och med vanligt. Hälso- och trygghetskoderna i Australien rekommenderar panikknappar i rummen, men de finns i regel vid dörren, och det finns inget sätt för kvinnan nå den när hon blir fasthållen, våldtagen och misshandlad.

Inom sadomasochism är skadorna särskilt allvarliga. Enligt hälso- och trygghetskoderna är sadomasochism säkrare än vanlig sex då chansen för sexuellt överförbara sjukdomar minskar. Men det rekommenderas träning i de olika sadistiska praktikerna såsom brännjärn, piskor och käglor, het vax eller piercing eftersom de kan orsaka skador. I reglerna påpekas det också att kroppsvätskor som blod, uppkastningar, avföring, urin, saliv och sädesvätska kan innehålla smittoämnen. Det finns även beskrivningar på hur man skall utföra ”fistfucking” (hela knutna näven, övers.anm.) in i anus eller vagina, eftersom det kan riva sönder ändtarmen, vilket är livsfarligt.
Legaliseringen tillåter männen att efterfråga allt fler sexuella praktiker som kvinnorna egentligen inte vill utföra, men genom att bordellägare får mer makt och konkurrensen hårdnar kan detta krävas av dem. Ett tecken på detta är den kraftigt utökade efterfrågan på analsex. De prostituerade tar mer betalt för analsex eftersom det är smärtsamt, och man får ta extra för en stor penis. (Barclay Ingrid. Interactive Processes in Brothel Prostitution. Honour Thesis. University of Melbourne. 2001). Bordellägare kan ställa analsex som krav vid anställningen och det måste kvinnorna acceptera.
När prostitutionen är legal blir kvinnornas utsatthet nedtonad och omskriven i positiva ordalag även av deras egna antivåldsorganisationer. Den säkerhetsrådgivning som ges till kvinnorna i Victoria visar hur förvirrande språket ibland kan vara i deras broschyrer. RhED:s (Resourcing Health and Education) organisation för arbete inom sexindustri, är ett program för Inner South Health Service i Melbourne, det vill säga en förlängd arm för delstatsregeringen. När prostitution är legaliserad blir de ansvariga statliga myndigheterna involverade i att försöka minska alla skador som uppstår för de prostituerade kvinnorna genom att försöka fastställa regler och ge råd t ex beträffande hur kunder skall hålla sina penisar i förhållande till de prostituerades kroppar och kroppsöppningar, osv.

På RhED: s hemsida finns även en rubrik som heter ”Makt” som är ett dokument som talar om för kvinnor hur de skall förhålla sig till sina kunder för att undvika våldtäkter, våld och även bli mördade - som också är en klar risk – samt hur man skall rapportera dessa brott. (RhED, 2002). Titeln i sig är ett bra exempel på hur eufemismen sträcker sig till områden där man klart och tydligt vrider på sanningen. Kvinnor som riskerar att bli våldtagna och mördade i samband med prostitution har inte någon ”makt” utan de är extremt sårbara för den makt som män har över dem, och de måste lära sig hur man på ett snällt sätt kan avvisa dessa män. Men i legaliseringens atmosfär i Victoria kallas dessa råd för ”makt” vilket är groteskt och olämpligt.
Dokumentet i fråga var ett samarbetsprojekt mellan RhED och Victorias CASA Forum. CASA står för Center Against Sexual Assault (Ett centrum mot sexuellt våld, övers. anm.) och motsvarar Rape Crise Center (våldtäktskriscentrum, övers. anm.) i andra länder. CASA är en feministisk organisation och det är besvärligt att se hur den motsäger sin egen logik – och mot en självklar feministisk ståndpunkt – i och med den försöker att förminska prostitutionens skadliga effekter. I början av detta dokument konstateras det att vem som helst av kunderna kan vara en våldtäktsman eftersom de ser ut som vanliga män. Men senare förklaras det för kvinnor som har blivit våldtagna, och som måste gå tillbaka till detta riskfyllda yrke för att tjäna sitt levebröd, att de bör tala med en kurator för att lära sig undvika ”de fula rötäggen”. (Översättarens kommentar: Engelskans Ugly Mugs – och ”mugs” är ”torsk” i talspråk i Australien) Råden är helt i motsats med varandra. Kuratorerna som syftas är med all sannolikhet från CASA, och utifrån vad som sägs här kan det vara berättigat att tro att verksamheten syftar till att behålla kvinnorna i denna skadliga verksamhet istället för att skydda dem mot alla hot inom prostitution.

Några av eufemismerna som används i Victoria om prostitution är ”transaktion” och ”ömsesidigt avtal”. Ett dokument som använder detta språkbruk är RhED: s råd för nybörjare ”Tips for Novices” (Rhed, Tips for Novices http://www.sexworker.org.au/safetyinfo/). Dokumentet råder ovana och förmodligen unga prostituerade, kvinnor och män, om att de borde vara snälla mot kunderna och att prostitution inte är kränkande. Detta är ett speciellt problematiskt förhållningssätt för statliga myndigheter, när man beaktar själva verksamheten. Råden för nybörjare talar om att ”respektera sina kunder” och att ”om inte kunden är extremt otrevlig, finns det ingen anledning att uppvisa en attityd. Både du och kunden erhåller något värdefullt utav denna transaktion. Detta kräver att du hedrar detta gemensamma byte av värden.” Det här dokumentet jämför prostitution med religiös kallelse: ”Det enda felet med prostitution är samhällets negativa och skenheliga attityd gentemot den. Du förtjänar lika mycket respekt för ditt karriärsval som Moder Teresa för sitt.” Den sista raden på dokumentet uppmanar läsaren ”smörja kroppsöppningarna med glidmedel”. Författaren till dokumentet heter ”Taste of Latex”. Det ser ut som myndigheterna blir partiska här och snarare tjänar koppleriets syften än skyddar kvinnorna. Kvinnorna får rådet att leende går igenom kränkningarna de utsätts för och inte tänka negativa tankar om detta.

En biografi av en prostituerade kvinna från Melbourne ger oss inblick i hur vardagen ser ut i en vanlig legal bordell. Författarinnan själv anser att det hon har varit med om är positivt, men genom detaljer avslöjar hon en besvärande bild av kränkningar. Här förklarar hon hur hon försöker att kontrollera smärtan och otrevligheterna hon måste genomgå. (Kate Holden, 2005)

”Kontroll, för att inte skrika när mannen vrider mina bröst så hårt att det blir stickande smärta. Kontroll, hålla benen högt uppåt även om de är så trötta att de börjar darra. Kontroll, för att ta emot de hårda stötarna bakifrån, när mitt ansikte borras in i kudden, mina armar skakar av trycket och min ryggrad skallrar vid varje stöt. Kontroll, för att inte kväljas när en slemmig tunga trycks in i min mun, när den slickar mitt öra blöt och nafsar på min hals. Kontroll att inte rycka till när en nagel river plötsligt min anus, när en kuk skaver i vaginan mot mina brinnande slemhinnor och jag kände ansiktet blekna av smärta.”

Om myndigheternas råd är flummiga för de bordellprostituerade, så är de fullständigt skrattretande för de eskortprostituerade. Eskortindustrin innebär att kvinnorna besöker sexköparnas privata hem, där självklart inga kontroller av säkerhet, hygien eller några andra arbetsplatskrav har genomförts. Säkerhetsriktlinjerna från RhED visar hur tokigt det blir överhuvudtaget med yrkessäkerhetsriktlinjer i samband med eskortprostitution. Deras råd finns på deras webbsida:

Pennor, visselpipor och munspray kan fungera som utmärkta vapen och ge dig en möjlighet att fly

Hävda dig under dina första 10 minuter med kunden. Från den stunden du blir ensam med kunden är det viktigt att du tar kontrollen och har den hela tiden. Var hövlig och vänlig – det är ofta det bästa sättet att få kontroll – även när kunden beter sig som en idiot.


Låt kunden tro att du har någon utanför som väntar på dig även när du inte använder en chaufför.

Låt kunden tro att du har någon utanför som väntar på dig även när du inte använder en chaufför.

Om du kör en egen bil parkera det så att bara baksidan syns mot huset, t ex bakom buskar, och lämna bilradion på så att kunden tror att någon väntar på dig i bilen.

Samla alla dina kläder och saker i en hög nära dörren så att om du måste springa ut fort du kan greppa med dig högen lätt.

(RhED, http://www.sexworker.org.au/safetyinfo/)


Folkhälsosynpunkter

När legaliseringsdebatten drar igång brukar man ange folkhälsoskäl, d.v.s. att veneriska sjukdomar sprids mindre, som det viktigaste motivet. I själva verket är målsättningen att skydda de manliga sexköparnas hälsa. I en legaliserad prostitution kontrolleras de prostituerades hälsa, men inte kundernas. Prostitution i bordeller utsätter kvinnor för hälsorisker som skulle kunna vara otänkbara i andra yrken. Kvinnorna riskerar att bli gravida och bli smittade med sexuellt överförbara sjukdomar eftersom många män vägrar att använda kondomer. En studie i Melbourne, Victoria, visade att 40 % av sexköpare hade köpt sex utan att använda kondom. (Louie 1998). Ibland river män sönder kondomen med flit, eller drar av den när kvinnan inte ser på. De yrkesmässiga säkerhets- och skyddsriktlinjerna ger de prostituerade kvinnorna rådet att välja sexuella ställningar där de kan kontrollera att kondomen sitter på mannen, dock utan att han märker det. (Sex Workers´ Outreach Project 1995, i Mary Sullivans Making Sex Work, 2007)

För tillfället finns det flera forskningsrapporter från många olika länder som visar att de prostituerade kvinnorna accepterar kunder som vill ha sex utan kondom för att få mer betalt och därmed kunna betala sin hyra eller köpa droger. I vissa situationer kan man tjäna 70 % mer genom oskyddad sex. Några forskare menar att dessa kvinnor gör ”rationella val” som om det hade kunnat rättfärdiga alla kränkningar de måste genomlida. (Willman-Navarro, 2006).


Att utrota gatuprostitutionen

Prostitutionens förespråkare deklarerade att gatuprostituerade mycket väl kunde välja att arbeta på de lagliga bordellerna av säkerhetsskäl. Detta har inte hänt och de problem som relateras till gatuprostitution har blivit kvar. Detta innefattar allvarligt våld mot kvinnor, barnprostitution, drogberoende, problem för dem som bor inom området, såsom trakasserier, och begagnade kondomer, avföring och använda sprutor på gatorna och i husträdgårdar, samt sexuella handlingar som förekommer ute i parker och vid dörringångar. (Victoria, 2001) Forskare uppskattar att i Victoria är antalet drogmissbrukare bland gatuprostituerade upp till 80 % och 85-90 % av de gatuprostituerade är hemlösa. (Prostitutes Collective in Victoria (1994) citerad i Noske, H och Deacon, S. 1996) Victorias delstatsregerings rapport i samma publikation konstaterar att ”regeringen involverar sig inte med moraliska aspekter” av denna traditionella form av prostitution hur skadligt det än är och ”accepterar att prostitution kommer att fortsätta”. (Victoria, 2001:13)
De lokala myndigheterna försöker att skapa regler och initiativ som ett led i att försöka hantera de växande problemen. I New South Wales, där gatuprostitution är avkriminaliserad men ett föremål för viss reglering, har den lokala myndigheten upprättat så kallade ”skyddade hus” (safe-house) för kvinnorna som lockar till sig kunder till, i de s.k. toleranszonerna i södra Sydney. Andra kvinnor trakasseras regelbundet i dessa områden och detta fortsätter att skapa uppförandeproblem för dem som bor i området. Polisen har också identifierad de skyddade husen som handelsplats för droghandeln. (ABC Radio National. The Law Report 2002)
I St Kilda, Victoria, där det finns ca 350 kvinnor på gatorna som prostituerade (Victoria, 2001), fanns det planer att skapa ”sexarbetarcentrum” och toleranszoner på motsvarande sätt, men detta drogs tillbaka precis innan delstatsvalet då befolkningen och näringsidkare inom området uttryckte sitt starka motstånd till planerna. De skyddade husen och toleranszonerna kan ju faktiskt uppfattas som statliga bordeller enligt den plan som presenterades. Ett annat problem i dessa områden är att där accepteras det att män antastar och kränker kvinnorna på gatorna. Den här typen av toleranszoner kränker de vanliga kvinnornas rätt att fritt röra sig i alla offentliga områden utan att bli antastade.


Sexarbetarlobbyns kampanj för avkriminalisering

Nu vill jag tala om den internationella kampanjen som sexarbetaraktivisterna har initierat i syfte att avkriminalisera prostitution. Den här kampanjen brukar använda New South Wales som ett exempel snarare än Victoria eftersom Victoria har större kontrollmöjligheter genom att bordellerna är licensierade. Men i själva verket är tanken om att prostitutionen kan avkriminaliseras och betraktas som vilken annan affärsverksamhet ganska korkad. Även i New South Wales måste man genom markbestämmelser styra prostitutionen för att försäkra sig om att bordeller inte får förekomma för nära skolor och kyrkor. Reglerandet i sig är ett erkännande om att den här formen av affärsverksamhet är skadligt.

De främsta lobbyisterna för att prostitution måste avkriminaliseras är ofta sexarbetare som även arbetar som aktivister för statligt finansierade sexarbetarorganisationer. Dessa sexarbetarorganisationer började få statlig finansiering från 80–talet och framåt för att bekämpa HIV/Aids, men har nu utvecklats till talesmän för hela sexindustrin eftersom industrin själv helst vill hålla tyst. Den generösa statliga finansieringen har skapat en internationell ideologisk kraft som arbetar genom organisationer såsom Network for Sex Work Projects (NSWP som grundades av en aktivist i Victoria) och som arbetar för att avkriminalisera prostitution. Dessa organisationer erbjuder i princip de enda möjligheterna för de prostituerade att lämna själva sexindustrin och få en anställning utanför denna. De kritiserar aldrig industrin som de måste luta sig emot för att få en fortsatt finansiering för sina organisationer.

Fram till 1980 fanns det en gemensam feministisk linje emot prostitution, vilken innebar att prostitution ansågs representera kvinnors maktunderordning t ex i samband med att män kunde använda eller byta kvinnor sinsemellan för sex. (Jeffreys, 1997) Nu har den verksamheten istället etablerats som ett legitimt marknadsområde, som kan bidra till att bygga upp nationella ekonomier. Argument som presenteras av forskare och sexarbetare om att prostitution skall ses som ett vanligt yrke bidrar till att utveckla den här ”marknadssektorn”.
Det kan vara överraskande hur långt vissa av dessa prostitutionsnormaliserare kan gå. För Liv Jessen, som är chef för de prostituerade kvinnornas centrum i Norge, är dessa kvinnor ”hjältinnor”. Hon menar att dessa kvinnor förkroppsligar det fria valet som är så viktigt för den fria marknadens försvarare och för neo-libertarianer. Genom att använda ett språk som gestaltar den liberala individualismen menar hon att begreppet ”val” är frihet, dock utan att alls problematisera hur ”val” uppstår och konstrueras utifrån politiska och ekonomiska realiteter. Hon slår fast: ”Prostituerade, som alla människor, måste få en valmöjlighet. Det är det som gör dig mänsklig. Det innebär också att du får en möjlighet att ta ansvar för dina handlingar. De prostituerade skall inte längre ses som några som vi tycker synd om eller som måste räddas – utan som hjältinnor i sina egna liv”. (Jessen 2004: s. 211) Lenore Kuo, professor i kvinnoforskning och författare av ”Prostitution Policy” (2005) går så långt att enligt henne tar inte kvinnoförtrycket slut innan prostitutionen är normaliserad. ”Jag menar att kvinnor aldrig blir normaliserade så länge sex inte är normaliserat, och sex kommer inte att bli normaliserat innan prostitution är normaliserad. (Kuo, 2005:s. 2). Detta är definitivt långt ifrån den 70–talistiska förståelsen som betraktade prostitutionen som fundamental faktor i kvinnornas underordning.


Lögnerna som avkriminalisergingskampanjen baseras på

Det positiva perspektivet handlar om att förminska eller tillbakavisar våldet, hälsoriskerna eller prostitutionens skadeeffekter. Ibland lättar den positiva masken och sexarbetaraktivisten råkar avslöja något av de skador hon själv har utsatts för. Jo Doezima är språkrör för NSWP och idag betydelsefull för den avkriminaliseringskampanj som pågår i Europa. Innan dess var hon faktiskt ganska frispråkig. Hon sade bland annat att ”alla bordeller är skit” (Chapkis 1997:117). Hon förklarade också att ”man får hela tiden kämpa med att försöka hålla kunderna från att göra saker som du inte vill göra, men samtidigt göra dem nöjda och glada” (Ibid. s. 119) Hon befann sig också i extremt farliga situationer men hon berättade inte för någon för: ”hennes vänner skulle säga att `nu får du sluta, du får inte göra sånt mer´ och det ville jag inte, så jag vågade aldrig berätta allt för någon.” (Ibid. s. 120) Hon avslöjade vidare att ”jag beskriver allt för de flesta i mycket mer positiva ordalag än vad det egentligen är, eftersom alla redan har en så negativ bild av det hela. Så det blir lätt så att man bara berättar om de positiva sidorna eller de roliga händelserna.”(Ibid. s. 120)

Med andra ord förmildrar Jo Dozima med flit de allvarliga skadorna som hon har upplevt själv som prostituerad. Hennes åsikt beträffande de icke-frivilliga sexuella aktiviteterna, d.v.s. sådant som skulle kallas för sexuellt våld eller sexuellt utnyttjande utanför prostitutionens kontext, är att hon får skylla sig själv. ”Visst, det händer än idag att jag får stå ut med något som en klient gör, som jag inte har samtyckt till, eftersom jag är för trött, eller inte vet hur jag skulle kunna säga nej. Men jag har nu lärt mig att hantera det, och istället för att tänka på ”jag är mest värdelös av alla på jorden” tänker jag bara ”okej, bättre tur nästa gång”. (Ibid.s. 122) För närvarande förskönar Jo Doezima tillsammans med sina aktivistkollegor bilden av prostitutionens skadeverkningar för att uppnå en avkriminalisering av prostitution.


Att utrota kvinnohandel

Sexarbetaraktivisternas normaliseringsargumentation har under de gångna åren även sträckt sig att omfatta kvinnohandel/trafficking. FN:s konvention om organiserad brottslighet och dess protokoll on människohandel från år 2000, Palermoprotokollen, erkänner klart och tydligt ett samband mellan prostitution och människohandel/trafficking och uppmanar alla regeringar att finna strategier för att minska efterfrågan för prostitutionen. En legalisering av bordellprostitutionen skapar särskilt efterfrågan för trafficking. Sexentreprenenörer har svårt att hitta lokala kvinnor till sina bordeller, och de traffickerade är svagare och ger större profiter. I Victoria finner man traffickerade kvinnor både i legala och illegala bordeller. De kan arbeta lagligt i de lagliga bordellerna om deras handlare har sökt asyl i deras namn och fått därmed arbetstillstånd. Kvinnohandlare säljer kvinnor till legala och illegala bordeller för ca 15 000 dollar var. Kvinnorna är bundna av denna ”skuld” så deras inkomster av slaveriet kommer inte till dem själva. Det har inletts förundersökningar mot bordeller i förorterna med misstanke om att man håller sydostasiatiska sexslavar där genom att ha tagit in dem till landet med hjälp av turistvisum. Enligt polisens beräkningar måste de vara med minst 800 kunder för att kunna betala tillbaka sin ”skuld” på 35-50 000 dollar och de kan tjäna några egna pengar. Enligt polisen verkar det som att ”de flygs hit på beställning.” (Murphy 2002) Det beräknas att sexslavarnas inkomst sammanlagt är ca en miljon dollar per vecka. (Se Fergus, 2005, för mer om kvinnohandelsoffer i Australien).

De importerade kvinnorna har fram till de senaste åren varit i huvudsak från Thailand. Upp till 25 % av kvinnorna i Melbournes bordeller är thailändskor. Men nu har kvinnorna från Korea och Kina börjat dominera importen. En mellanhand från Sydney åtalades i Seoul för att ha importerat 50 kvinnor. Hon hade även uppmuntrat dem att göra skönhetsoperationer för att bli mer attraktiva.

(http://english.chosun.com/w21data/html/news/200611220027.html). Hon använde den legala prostitutionen som ett mycket viktig element i sin strategi att locka kvinnorna. De trodde de skulle vara säkra i Australien.


Sexarbetarnas aktivism och kvinnohandel

Ju mindre man kan skilja på prostitution och människohandel, desto svårare blir det för dem som vill avkriminalisera industrin och legitimera arbetet. Trafficking hotar att koppla ihop prostitutionen med slaveri snarare än med ett riktigt arbete. Detta skapar ett imageproblem för industrin. Kvinnohandeln hotar att tillintetgöra allt det seriösa arbete som de statligt finansierade sexarbetsaktivisterna har lagt ned för att normalisera bilden av praktiken där män utnyttjar kvinnor genom prostitution. Mänskliga rättighetsorganisationer har upptäckt mindre smickrande sanningar om trafficking och detta får syftet för människohandeln, d.v.s. prostitutionen att se mindre respektabelt ut. Klara kopplingar mellan människohandel och prostitution har konstaterats. Oron för trafficking såg ut att leda till övervakning och kontroll av bordeller samt laglig reglering av prostitutionsindustrin. Detta var helt i motsats till den linje som NSWP har stått för i Australien och som har uttryckts på följande sätt av dess representant: ”Jag kan inte se någon som helst rätt i att stifta några lagar som skulle reglera någon aspekt av prostitution. Detta gäller även barnprostitution och annan kuvning”. (Doezema 1998:206)
Alltså har sexarbetslobbyn som består av sexarbetsaktivister i organisationer såsom Network of Sex Work Projects (NSWP) och akademiska apostlar mm, fått finna sig i att ändra sitt språk och försöka att antingen dölja eller förmildra allt tal om människohandel. I detta nya språk har människohandel för prostitution blivit ”migration för arbete”. De sålda kvinnorna i skuldfällor har blivit ”kontraktarbetare” eller med dagens postmodernistiska hypade språk ”vågade gränsöverskridare” eller ”kosmopoliter”. (Agustin, 2002)

Ett sätt att få människohandeln att försvinna ur språkbruket är att helt enkelt strunta i den tydliga definitionen som finns i Palermoprotokollet som fastslår att begreppet människohandel/trafficking uppfylls även om det finns ett medgivande från subjektet att bli utnyttjad som slav. Istället försöker man klassificera alla kvinnor som visste att de skulle komma till prostitution och som inte är bokstavligen kidnappade såsom ”migranter” som utövar sina ”fria val” snarare än att se dem som offer för människohandel.
Den här taktiken har antagits av den australiensiska organisationen Scarlett Alliance i deras remissvar till den parlamentariska utredningen om ”människohandel av kvinnor för sexuella ändamål” som genomfördes under andra hälften av 2003. Men i deras svar har människohandeln inte försvunnit bara genom ett ändrat språkbruk. Sålda kvinnor beskrivs som ”kontraktkvinnor”. Istället för kvinnohandeln pratar Janelle Fawkes från Scarlett Alliance om ”kvinnor som kommit för att arbeta under ett kontraktsystem” och om ”kontraktarbetare”. Hon försöker att förminska problemet genom att säga att det årligen kommer ca 400 ”sexarbetare på kontraktbasis” till Australien och dessa ”har gett sitt medgivande” och skulle därmed inte vara traffikerade enligt Scarlett Alliance. Enligt Fawkes har Scarlett Alliances medlemsorganisationer haft färre än tio fall där kvinnorna har ”rekryterats på lögner”. Scarlett Alliance är en organisation som ansvarar för rådgivning för regeringen och staten i prostitutionärenden och har spelat en betydande roll i att dölja kvinnohandeln och låtit regeringen fram till 2003 säga att det inte fanns kvinnohandel i Australien eftersom alla ”kontraktarbetare valde själva” och visste att de skulle hamna i Australien.
Remissvaret beskriver de traffikerade kvinnorna som ”personer som migrerar för arbete”. Skuldbördan som uppstår för kvinnorna försvinner också. Scarlett Alliance säger att ”dessa människor har normalt accepterat att återbetala en avgift för sin `trafikering´”. (Fawkes, 2003, s. 10). De förklarar skuldbördan genom att den skall ha uppstått därför att kvinnorna inte varit tillräckligt noggranna. De trafikerade kvinnorna är ovana med olika växelkurser och därmed ”har de oftast inte förstått valutakursen i Australien och blir skyldiga att betala tillbaka mer än de hade trott från början”. (Fawkes, 2003, s. 10). Scarlett Alliance karakteriserar också ämnet såsom att allt tal om att ha blivit sålda skulle vara en förolämpning mot kvinnorna. ”Att se kontraktsarbetare som `trafikerade´ människor förhindrar dem att utnyttja sina individuella val när de vill arbeta i Australien och ingå i ett kontrakt om de så önskar.” (Fawkes, 2003, s. 10)
Europap och Tampep – Europeiska sexarbetarorganisationer – förnekar också människohandeln och omdefinierar de sålda kvinnorna som ”migranter för sexarbete”. De har en stor makt eftersom de är EU:s rådgivande organisationer i prostitutionsärenden. Båda har invigts för att avkriminalisera prostitutionen. En Tampep –rapport ”Intervention models for migrant sex workers in Europé” av Licia Brussa på Europaps hemsida förklarar t ex att fler och fler prostituerade i Europa kommer från ett annat land. ”En viktig ändring på prostitutionsscenen är resultatet av den enorma migrationen från centrala och östra Europa till västra Europa” (Brussa, s. 5). Men Tampep gör ingen koppling mellan prostitution och människohandeln:

”Att acceptera prostitution som en social realitet innebär att vi måste inse att resurserna i prostitutionsmarknaden representerar en faktisk ekonomisk möjlighet för en relevant del av ett annat lands kvinnliga befolkning… att fundera över en normalisering av prostitution och de mänskliga rättigheterna kan vara den rätta vägen.” (Brussa, s .6)


Målet är att normalisera prostitution som en marknadssektor

Den kanske mest häpnadsväckande omformulering av språk kommer från Laura Agustin, vars arbete och forskning om ”migrerande sexarbetare” starkt bidragit till att synen på prostitution har normaliserats i den akademiska disciplinen ”migrationsstudier”. Agustin förklarar att de trafikerade kvinnorna uppnår positiva fördelar. Ett är att dessa trafikerade kvinnor ”kan tjäna bra och relativt snabbt betala tillbaka sina skulder till migranterna” det vill säga de kan ganska snabbt köpa sig fria från skuldbördan de har till sina människohandlare. (Agustin 2004: 90) Men den sålda och köpta kvinnan har också en fascinerande arbetsomgivning:

”Hon arbetar i mångkulturella sammanhang på multispråkiga klubbar, bordeller, barer och hotell…och för den som säljer sexuella tjänster, är milieux en arbetsplats, där man lägger ned många timmar genom att vara social, prata och dricka med varandra, med kunderna och även annan personal såsom kökspersonalen, serveringspersonalen, utkastare och kassapersonalen. Vissa brukar bo i lägenheter medan andra kommer för att arbeta en kort tid och sedan reser vidare. Erfarenheten visar att om människor överhuvudtaget är kapabla att anpassa sig till dessa omgivningar, kommer de att kunna bli kosmopoliter som ser världen som sin hummer och inte som sitt hem.” (Agustin, 2004: 91)

Men det är klart att många kvinnor inte kan anpassa sig, utan finner kontexten av sexuellt utnyttjande i en värld där män kan socialisera och skapa band sinsemellan genom att betrakta kvinnor som kroppar som de byter mellan varandra, både skrämmande och alienerande. Detta är inte ett kvinnorum utan en värld av män. Agust bortser ifrån fynd av andra forskare i Storbritannien och på fastlandet i Europa beträffande kvinnor som säljs på klubbar i de invandrartäta områdena, klubbar som med all sannolikhet är för män och där andra kvinnor är portförbjudna. Poppy Project –studien som studerade platser och organiseringen av prostitution i London fann t ex att en kvinna hade sålts till en turkisk klubb – Turkish Social Club. (Dickson, 2003: 16).

Kvinnorna blir ”kosmopolitiskt ämnen” eftersom de flyttas runt mellan städer och länder av sina hallickar och kopplare för att hålla prostitutionens kunder glada, men också för att disorientera kvinnorna så att de aldrig kan lära sig landets språk och system för att kunna ta sig ur prostitutionen. Agustin gläder sig för den här praktiken som om det var gjort för att hjälpa kvinnorna. ”Det är lätt att hitta sexarbetsmigranter som har levt i flera stora europeiska städer; Turin, Amsterdam, Lyon. De har träffat människor från ett dussin länder och kan prata lite av flera språk; de är stolta för att ha lärt sig vara flexibla för att tolerera det olika hos människor (Agustin, 2004: 91). De trafikerade kvinnorna blir enligt hennes ord ”hoppet i världen” eftersom de förmodligen slipper bli nationalistiska, samtidigt som de har blivit medlemmar i en grupp som fördömer andra för deras handlingar och ord, och inte för deras utseende eller var de kommer ifrån. Detta är, enligt henne, ”styrkan med kosmopolitiken”. (Agustin 2004:91) Enligt hennes analys är de trafikerade kvinnorna, d.v.s. de ”som säljer sex i Europa” den åtråvärda modellen för själva medborgarskapet som även andra bör sträva efter.

I en skrift från 2006 försöker Agustin förklara varför trafikerade kvinnor hålls låsta inomhus på bordeller månader i ett streck utan att de tillåts gå ut. Enligt henne spelar hallickarna eller kopplarna ingen som helst roll i detta utan det är enbart kvinnornas val som orsakar det:

”Omständigheterna som uppstår för kvinnorna som bor inuti i bordeller och knappast rör sig innan de flyttas till ett nytt ställe utan att blivit tillfrågade, får naturligtvis mediernas vanliga uppmärksamhet, eftersom det tas för givet att detta innebär en förlust av frihet. Men ofta föredrar migrantarbetarna den här situationen av olika anledningar; om de stannar på sin plats slipper de att slösa pengar; om de saknar arbetstillstånd känns det säkrare att stanna inne i en kontrollerad situation; om någon annan tar på sig att hitta nya platser och nya arrangemang slipper de göra det; eller om man har anlänt med tremånaders turistvisum, vill man stanna inne och göra så mycket pengar som möjligt.”


En kultur av prostitution

Den legalisering/avkriminalisering av prostitution som sexaktivisterna och akademiska apostlar driver leder inte bara till att man tar lätt på skadeverkningarna av prostitution, utan det leder även till nya och allvarliga skadeverkningar. Det skapar en kultur av prostitution. När bordellprostitutionen är legaliserad leder det till att det manliga prostitutionsbeteendet blir normaliserat. Prostitutionen tar en vardaglig plats i unga flickors och pojkars liv, kvinnor och män lär sig att kundernas beteende är acceptabelt – år 1998 gjordes i Melbourne ca 60 000 besök hos prostituerade per vecka. Den här kulturen skadar alla kvinnors status och försvårar deras vardagsliv. I Melbourne finns det bordeller på många gator, inklusive på den gatan jag bor på där vi har en sadomasochistisk och en vanlig bordell. Barnen passerar bordellerna varje dag på sin väg till skola och de köper sina baddräkter i en affär bredvid bordellerna. Bordellägarna tillhör klubben Rotary och betraktas som respektabla företagare i lokala tidningar. Bordellerna är också listade på börsen.

När prostitutionen legaliseras/avkriminaliseras blir det en helt vanlig manlig fritidssysselsättning. Sydney stad har finansierat en sexarbetarstödgrupp SWOP (Sex Worker´s Outreach Project) som utan skam lobbar för industrin. År 2000 när man mobiliserade tusentals prostituerade i Sydney inför OS, eller förde kvinnor dit, lanserade Maria McMahon, ledare av SWOP, en ”kulturell medvetenhetskampanj” som gick ut på att det delades ut broschyrer till de manliga turisterna för att informera dem om att prostitutionen är laglig i Sydney. I broschyren kunde man läsa att ”Vi vill att ni trivs på ett skyddat sätt här. Jag är säker på att det sker. Sydney har världens bästa prostituerade!” (BBC News UK 1 februari 2000) Då hade det gått fem år från avkriminaliseringen och det fanns ungefär 10 000 prostituerade i delstaten. På telefonkatalogens gula sidor fanns det 24 sidor med bordellannonser istället för 2 eller 3 tidigare.
Politikerna måste bestämma sig vilken andel av den manliga populationen som skall besöka bordeller. Efterfrågan som kunderna visar skapas medvetet av industrin samt med hjälp av regleringar, avregleringar och tolerans. I Australien har ca 16 % av den manliga befolkningen besökt bordeller. I Thailand är siffran 80 %. Det finns knappast någon forskning om vad bordellbeteendet betyder för kundernas familjer och makar. Den forskning som finns om stripklubbar och besökare där visar att detta beteende skapar obehagliga hemligheter som tär på förhållandet, den leder till en obalans i maktförhållandet i relationen, och besöken kan användas för att kontrollera fruarnas beteende (Frank 2003).

Politiken kring prostitutionen påverkar inte enbart säkerheten och möjligheterna för tusentals kvinnor och flickor, som utgör den råmassan för industrin som behövs. I Europa har det med allra största sannolikhet hamnat i industrin med stora skuldbördor som trafikerade och sålda. Kvinnornas möjligheter att delta som jämställda i kärleksrelationer, eller i arbetsliv, där fler och fler affärer görs av män som skriver kontrakt över nakna kvinnor, blir allvarligt inskränkta.
Vidare begränsas kvinnor och barnens möjligheter att vistas på olika offentliga områden och i vissa stadsdelar, då red-light-districts och toleransområden skapas och bordellerna breder ut sig. Till exempel i Melbourne fick en ballettskola stänga för att det grundades en bordell bredvid den. Bordellägaren klagade över att flickorna skrattade åt kunderna vilken skadade hans affärer. Enligt reglerna får det inte förekomma bordeller i byggnader där barn vistas ofta, och i detta fall fanns bordellen först. Barnen fick flytta på sig. Prostitution innebär också organiserad brottslighet och korruption av polis, domstolar och politik där den blir tolererad, legaliserad eller avkriminaliserad.

Dessa skadeverkningar går inte att undvika. Politikerna kan bestämma sig för att kriminalisera sexköp, och strypa de profiter som uppstår av dessa skadliga praktiker. Man behöver inte gå samma väg som Australien.
.

Referenser

Agustin, Laura. 2002. Challenging ‘place’: leaving home for sex. Development, 45.1, Spring: 110-117.

Agustin, Laura 2004: ‘Daring Border-Crossers: A different vision of migrant women.’ In Day, Sophie and Ward, Helen (eds) 2004: Sex Work, Mobility and Health in Europe. London: Kegan Paul. Pps. 86-94.

Agustin, Laura 2006: The disappearing of a migration category: migrants who sell sex. Journal of Ethnic and Migration Studies 32.1 (Jan 2006): p29-48

Barclay, Ingrid 2001: Interactive Processes in Brothel Prostitution. Honours Thesis. University of Melbourne.

Blackhurst, Chris and Gatton, Adrian 16 September 2002: A gangland killing, lap dancers who are said to sell sex and the criminal past of the man behind the Spearmint Rhino empire. Evening Standard, London.

Brussa, Licia n.d.: Tampep report on intervention models for migrant sex workers in Europe. Europap website: http://www.europap.net/

Chapkis, Wendy 1997: Live Sex Acts: Women Performing Erotic Labour. New York: Routledge.

De Pommereau, Isabelle 2005: Rethinking a Legal Trade. Christian Science Monitor. Boston, MA: Christian Science Publishing Co. May 11. P.15.

Dickson, Sandra 2003: Sex in the city. Mapping Commercial Sex Across London. London: The Poppy Project.

Doezema, Jo 1998: Interviews NWSP Coordinator, Cheryl Overs. In Kempadoo, Kamala and Jo Doezema, eds., Global Sex Workers. Rights, Resistance, and Redefinition, pp. 204-209. New York and London: Routledge.

Everything But the Girls 1998: TheSunday Age 31/05/98

Fawkes, Janelle (Scarlet Alliance) 2003: Submission to the Parliamentary Joint Committee on the Australian Crime Commission. Inquiry into trafficking in women for sexual servitude.

Fergus, Larissa 2005: Trafficking in women for sexual exploitation. Australian Centre For the Study of Sexual Assault. http://www.aifs.gov.au/acssa/

Frank, Katherine 2002: G-Strings and Sympathy. Strip Club Regulars and Male Desire. Durham and London: Duke University Press.

Hamilton, Jane April 17 2005: Lap-Dance King Stabbed at Club. Cops link knife attack to gangland feud for control of capital’s sex industy. Sunday Mail. Scottish Daily Record and Sunday Mail Ltd.

Holden, Kate 2005: In My Skin. Melbourne: The Text Publishing Company. P172

IBIS World 2006: Sexual Services in Australia. Q9528. IBISWorld Pty Ltd.

Jeffreys, Sheila 2007: ‘Keeping women down and out: the strip club boom and the reinforcement of male dominance.’ Underskriven. Blir publicered 200/.

Jeffreys, Sheila 2004: ‘Prostitution as a harmful cultural practice.’ In Stark, Christine and Whisnant, Rebecca (eds), Not For Sale. Feminists Resisting Prostitution and Pornography. Melbourne: Spinifex, 386-399.

Jeffreys, Sheila 1997: The Idea of Prostitution. Melbourne: Spinifex.

Jessen, Liv 2004: Prostitution seen as violence against women. In Day, Sophie and Ward, Helen (eds), Sex Work, Mobility and Health in Europe. London: Kegan Paul. Pps. 210-214.

Kuo, Lenore 2005: Prostitution Policy. Revolutionizing Practice Through a Gendered Perspective. New York: New York University Press.

Lim, Lin Lean (ed) 1998: The Sex Sector. The economic and social bases of prostitution in Southeast Asia. Geneva: International Labour Office.

Louie, R 1998: Project Client Call. Melbourne, Macfarlane Burnett Centre for Medical Research.

Morgan, Laurie A. and Martin, Karin A. 2006: Taking Women Professionals Out of the Office. The Case of the Women in Sales. Gender and Society, Vol. 20 No. 1. 108-128.

Murphy, Padraic 2002: Licensed brothels call for blitz on illegal sex shops. The Age 3 June

New planning controls 2005: New planning controls in Marrickville, sex industry premises must be 75 metres apart. The Glebe March 17 2005. Nationwide News Pty. Ltd)

Prostitutes Collective of Victoria (1994) siterade i Noske, H and Deacon, S. 1996, Off Our Backs: A report into the Exit and Retraining Needs of Victorian Sex Workers

RhED 2002: Power. Inner South Community Health Service and the Victorian CASA Forum. www.sexworker.org.au/uploads/documents/RHED_power.pdf

RhED: Safety Tips for Escort Workers.
(www.sexworker.org.au/uploads/documents/Safety_Tips_for _Escort_Workers.pdf)

RhED: Tips for Novices. (www.sexworker.org.au/uploads/documents/Tips_for_Novices.pdf)

Sullivan, Mary 2007: Making Sex Work: The failed experiment of legalized prostitution in Australia. Melbourne: Spinifex.

Victoria 2001: Attorney-General’s Street Prostitution Advisory Group, Interim Report.

Willman-Navarro, Alys 2006: Money and Sex: What Economics Should Be Doing for Sex Work. Research for Sex Work 9. Sex Work and Money. 18-21







Vad vi vet om män som betalar för sex: Ny forskning och nya perspektiv från Storbritannien


Professor Liz Kelly och Maddy Cox
CWASU, London Metropolitan University


Inledning

Denna sommar satt jag och drack en kopp cappucino i en liten stad i Schweiz, och noterade en affisch på en dörr på andra sidan gatan. Affischen sade ”NYTT – Polen, Tjeckien, Ungern, Brasilien, Dominikanska republiken och den hade underrubriken ”Perfekt kvinna, Perfekt attityd”. Under den fanns en bild på en ung vit kvinna i bikini som poserade och såg ut som ett barn. Denna småstadsbordell – just vid sidan av den stora gatan – visar på några av de förändringar som nyligen skett inom sexindustrin – den har simultant blivit både global och lokal och gör också större anspråk på ökad legitimitet och offentlig närvaro. Den försöker att bevara en aningslöshet medan den samtidigt försöker ompositionera sig som en del av mainstream underhållning, nöjen och turism.

Carol Pateman(1988) argumenterar i sin inflytelserika bok Sexual Contract att rättigheter och friheter för män i det liberala civila samhället etablerar förutsättningarna för kvinnans underordning, och i sig innehåller en implicit överenskommelse mellan män om sexuell tillgång till kvinnor, inkluderande rätten att köpa sex för pengar. Att utmana mäns sexuella rättighet har varit centralt för den feministiska aktivismen och analysen, enligt denna existerar det ingen skillnad mellan prostitution och våldtäkt inom äktenskapet.

På 1800-talet vågade Josephine Butler, vilkens jubileum är detta år, ifrågasätta männens rättighet och samtidigt försvara de prostituerade kvinnornas rättigheter. Hon startade en fantastisk kampanj som pågick i 17 år och tillslut lyckades med att få lagen tillbakadragen som gav staten rätt att arrestera, tvångstesta och behandla kvinnor som sålde sex för sexuellt överförbara sjukdomar. För henne var The Contagious Disease Act:

Ingenting annat än ett arrangemang för att fånga, undersöka, testa, rengöra kvinnor så de kunde återvända till gatan för mäns eget nöje. (Citerad från Self 2003: 42-3)

Över hundra år senare beskrev Maggie O´Neill (2001) prostitution som en marknad för män. Där marknaden är legaliserad finns dubbla standarder – kvinnor måste medverka i regelbundna hälsoundersökningar medan kunderna inte behöver underkasta sig någon undersökning alls. Ett nyckelargument i mäns rättighet är att de kan fortsätta att vara osynliga och ohindrade av statliga regleringar. Att utmana mäns rättighet innebär både att synliggöra dem och också att utforska regleringen av efterfrågan. I detta paper används ny forskning från Storbritannien, där männen som köper sex återförs till rummet, och dessutom undersöks vilka de är och hur de tänker, några förslag till åtgärder presenteras också.


För att börja från början

Vår mest grundläggande fråga måste vara hur många män som köper sex och vilka de är? Genom att vara kuratorer för en utställning till Josephine Butler minne uppmärksammade vi hur begränsad framställningen av sexköpare var, en handfull, med neutrala ord för att namnge dem, men i princip fanns inga visuella framställningar. Jämför detta med myriaden av ord om kvinnor och århundraden av målningar, fotografier och även videospel. Hur kunde vi få in köparen i utställningens utrymme? Vi övervägde att konstruera en ”vanlig man”, fotografera dörrar, med en varningstejp där det stod ” bakom varje x dörr bor en man som har betalat för sex”. Men när vi tittade närmare på de data som finns angående hur många män som betalat för sex , blev vi var tvungen att avfärda båda idéerna. Det stod klart att det var en minoritet, och att detta faktum förvånade och utmanade ortodoxier. Denna upptäckt blev grunden till en online frågesport, vilken få klarade med full pott, tillsammans med muntliga berättelser från två män som använt sig av prostituerade kvinnor.

I Storbritannien har det gjorts två mycket storskaliga slumpmässiga surveyundersökningar angående sexuellt beteende.(Johnson et al, 1994 och Johnson et al 2001) med ett intervall på tio år. Och medan de visade att den andel män som hade betalat för sex ökat under de senaste fem åren innan 2000, var de fortfarande 1 av 29, i London där den största sexindustrin finns var det1 av 11. Självklart skulle siffrorna bli högre om de refererade till antal under en livstid, men dessa siffror representerar den nuvarande nivån på efterfrågan.

Ett antal europeiska undersökningar, mestadels med ett mindre icke-representativt urval, rapporterar proportioner som rör sig mellan 1 av 3 män och 1 av 20 män. Inget europeiskt land kommer i ens i närheten av de 75 % av thailändarna, som presenteras i en nyligen genomförd studie (Anderson och O´Connell Davidson 2003), eller de två tredjedelar som presenterades i amerikanska studier på 1950-talet. Jag har kommit på mig själv med att fråga vems ärende vi går om vi använder de högre uppskattningarna som referenspunkt? Och vilken skillnad skulle det göra på hur vi tänker om vi utgick från resultaten i Storbritannien och i Skandinavien där den övervägande delen av männen – nära 90 % (Månsson 2001) – inte har betalt för sex. Hur vi svarar på dessa frågor har många implikationer på hur vi också teoretiserar kring problemet och vilka politiska strategier och policys vi rekommenderar och stödjer.

Så vilken är då denna minoritet? Arbeten av en mängd forskare i olika kontexter (Månsson 2001, Anderson och O´Connell Davidson 2003, Monto och McRee 2005) säger oss att de kan särskiljas i flera dimensioner: genom frekvensen de köper – en del bara en gång, andra tillfälligtvis och en del regelbundet; sexmarknader erbjuder tjänster för en mängd olika smaker och plånböcker, de överskrider också klassgränser. Det finns tveklöst traditionalister och modernister, endels romantiserar, och modernisten ser det som en rättighet att få betala för sex – och i e-post som jag emottagit också som en mänsklig rättighet!

Vad anbelangar deras motivation så motsvarar den inte den diskurs som utgår från att det är mäns ”sexuell drift/behov” som rättfärdigar att män går till prostituerade, det är sällan deras specifika och omedelbara motivation.

Dessa uttrycker sig mer kring vad de söker/köper:

Att ha vilken form av sex de vill
Att ha vilken kvinna de vill
Att ha en speciell kvinna – ras, ålder, bild
Tjusningen med risktagande /det olagliga
Sex utan ansvar

Data från Storbritannien på män som arresterats för ”kerb crawling” (Hester och Westmarland 2005) – där de försöker att ragga upp prostituerade från gatan med bil – kom fram till att deras genomsnittliga ålder var 35 år, två tredjedelar hade heltidsarbete och var tionde var studerande. Nära hälften var gifta och ägde sitt eget hem. För de flesta var detta deras första kriminella brott, och tidigare forskning visar på att många är extremt oroade för att de offentliggörs, och de är relativt enkla att upptäcka (Matthews 1993). Det sociala policyarbetet när det gäller prostitution i Storbritannien är i högre utsträckning fokuserad på gatuprostitution, och försöker att hitta vägar ut ur den för kvinnorna och att arrestera köpare.

Forskning från USA(urval, n=1672), visar att reguljära sexköpare skiljer sig från icke-köpare, de är i högre utsträckning singel, mer sexuellt aktiva och mindre lyckliga (Monto och McRee 2005). De som betalar för sex tar i högre utsträckning del av andra delar av sexindustrin – som pornografi och strippdans (Taskula 1999, Monto och McRee 2005). Monto och McRee (2005) menar också att vare sig bilden av den ”vanliga mannen” eller den ”avvikande mannen” när det gäller sexköpare är riktig. De talar för en mellanposition, jag föredrar begreppet skala, med ett antal farliga och våldsamma män i ena änden. Majoriteten av de kvinnor som mördats har blivit bragda om livet av en sexköpare i Storbritannien, USA och Canada (Kinnell 2005, Brewer et al 2006), två tredjedelar av kvinnorna sade att de utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en kund men mindre än en tredjedel anmälde detta till polisen (Barnard et al 2002). Vi vet inte om dessa män använder våld mot enbart prostituerade kvinnor eller om de även använder våld i andra situationer.


Nytt material från Storbritannien

Fyra nyligen gjorda studier, vara tre inte ännu är publicerade, ger oss en större inblick över efterfrågan. Två sociologer (Earle och Sharp 2006) har analyserat inläggen från män på Puntnet – den mest välkända av många webbsajter där män postar inlägg där de avger ”fältrapporter” om sexköp. Sådana sajter tillåter fortfarande männen att vara anonyma, men de erbjuder samtidigt också ett socialt sammanhang, samt att de gör sina berättelser tillgängliga för andra användare. Ett återkommande tema är tanken om den manliga sexuella driften/behovet – som jag kallar den manligt sexuellt inkontinenta diskursen – och forskarna analyserar männens olika inlägg som en iscensättning av en sexuellt kompetent manlighet, att visa för andra jämbördiga män. Ett avslöjande cirkulärt resonemang visas, män förväntar sig att kvinnor skall visa att de njuter, de argumenterar att detta är vad de betalar för, sådana uttalanden representeras sedan som autentiska, och underblåser anspråk på att de inte bara fick njutning utan också gav det tillbaka. Få talar om för sina partners att de köper sex, och den användare som postar ett inlägg som uttrycker osäkerhet, eller ännu värre skuld, censureras snabbt. Detta kollektiv av sexköpare konstruerar därför en kollektiv identitet och en historia online, och tränar sig inte bara på det manliga privilegiet som tillåter dem att ha rätt att inte bara köpa kvinnor, utan också kritiskt utvärdera varorna och tjänsterna.

I en nyligen gjord studie av London School of Economics fann forskarna att 9 av 10 barn i åldern 11-16 år ofta hade sett pornografi på internet genom att söka på ”oskyldiga” ord som Boyzone och Barbie (Livingstone 2002). Följderna av detta är ännu mer oroande med tanke på att det inte finns någon rätt, eller står inte i den nationella läroplanen, för barn och ungdomar att få sexualundervisning i Storbritannien. Feminister som håller medvetande-görande kurser angående VAW i skolor rapporterar att unga kvinnor tittar på pornografi för att lära sig vad som förväntas av dem. En serie av bisarra och oväntade samband har förstärkt sexindustrin, som förser yngre generationer med oväntad legitimitet och tillgänglighet.

Porrproducenter dominerar nu musikvideoproduktionen, det syns tydligt i innehållet där dans har förvandlats till simulerad sex.
Den presenterar ”pimp and ho chic”, (amerikansk slang för hallick och hora, övers. anm.) en genre som dominerar MTV – en sant global musikkanal på tv.
Cirkeln sluts när stora hip-hopartister gör porrvideos tillsammans med deras kvinnohatande texter, och Nelly producerar en hel linje av märkesvaror, vilken inkluderar en hälsodryck med namnet ”Pimp Juice”.
Länken till svart musik har gett en ny kassako till sexindustrin, vilken i sin tur leder till att kändisar deltar.

De radikaliserade aspekterna av dessa förändringar har inte gått obemärkt förbi, eller åtminstone en svart feminist – Professor Tricia Rose (2004), menar att stereotyperna om den ohämmade, djuriska och utnyttjande svarta sexualitetens primära marknad är inriktad på en vit publik, speciellt unga vita män som kan se kvinnohatande drag i den svarta kulturen. Vi måste djupare förstå korsningarna av olika element inom sexindustrin när det gäller efterfrågan och hur porr blev hippt samtidigt som feminism började ses som förlegat.


Nytt material

I viss utsträckning är MTV medveten om hur musikindustrin har glamoriserat sexindustrin och har därför sänt korta medvetandegörande inslag om trafficking. En forskningsgrupp blev tillfrågad att utforska responsen från unga män på detta material. Tjugo stycken som går på strippdansklubbar intervjuades i jämbördiga par om sexindustrin, prostitution och trafficking.
Lockelsen med strippdansklubbar är tudelad – den halvnakna kvinnan och efter timmar av festande talar de om att ”de hamnar där”, vare sig det är en tillfällighet eller plikt.

Det tillför en krydda i livet, det är en väg att fly från skiten i vardagen och livet…

Många av mina kunder insisterar att gå, de tror alltid att det är ett mått på manlighet, drick tio stora starka och håll i en egen tjej (”hold your own”) på en strippdansklubb

Äldre män var mer benägna att medge att de var ambivalenta, och även att det egentligen var meningslöst, sunkigt och ett slöseri med pengar. Medan gäng ofta tog beslutet att gå till en klubb, fann många det obehagligt med den kritiska övervakningen och pressen.


Betala för sex

Hälften hade köpt sex tillfälligtvis, alla kunde tänka sig att göra det under vissa omständigheter och några av deras kompisar var reguljära köpare.

Jag vet om vänner som har använt prostituerade, och att en har gjort det mer än en gång och inte ångrar det. Han skryter om det då och då. En annan vän ångrade vad han gjort och håller sig till att dricka

Mina vänner har inget emot att använda dem, vi åkte alla till Amsterdam och alla använde en prostituerade någon gång, även om det var några som inte gjorde det på grund av moraliska skäl

När du är utomlands, eftersom du gör av med så mycket pengar på tjejer på en semester. Finns det alltid längst bak i skallen

Notera hur ordet ”använda” förekommer i dessa uttalanden, och att den grammatiska konstruktionen är sådana att män använder kvinnor, inte deras ”sexuella tjänster”.
Attityderna gentemot prostituerade var övervägande negativa, och ord som ”smutsig, oren, billig, slemmig, desperat, välanvänd” var vanliga. En minoritet av männen talade om kvinnor som offer. Kanske är det dessa attityder som är orsaken till det stigma som förknippas med regelbundet sexköp – att tappa ansiktet, att tappa kontroll. En var redo att betrakta sina egna handlingar som problematiska.

Jag känner mig skamlig. Jag hamnade på en massagesalong nere på gatan för några veckor sedan efter jag hade druckit mycket och tagit en massa droger. Jag var för borta för att göra någonting, men jag lyckades göra av med massor av pengar

Många var medvetna om att kvinnor på gatan var desperate, drogberoende, förutom detta trodde de att kvinnor sålde sex för att tjäna ihop till ett gott leverne, medan en minoritet trodde på stereotypen om den ”lyckliga horan”.

Jag måste erkänna att en del av mig tänker ”nymfo”, hon han inte få nog, hon är så smutsig, det måste vara en orsak tänker jag

Jag tror att de med högre klass ibland älskar det, de blir bjuden på middag, njuter av det, och sedan hittar någon snubbe med stor kuk rätt


Plats, rykte och tolerans

En av de starkaste temana i dessa data är skillnaden som plats och sammanhang har. Det var mycket mer accepterat – och eftersträvansvärt – att köpa sex någon annanstans, speciellt om prostitutionen var laglig och öppen. Amsterdam var en ikonisk referenspunkt i många intervjuer, liksom städerna Bangkok, Hamburg, Prag och länder, Thailand och de före detta Sovjetiska republikerna, speciellt Estland, Lettland, Slovakien, Serbien, Polen och Ungern. Lätthet och att det var accepterat var sammanlänkade, för dessa män, till tankar om att kvinnor utanför Storbritannien var av en ”högre kaliber” på dessa ställen.

I Thailand tänker du inte alltid på det som prostitution, de är mer sexualiserade. Det är deras kultur.

Det känns OK i Amsterdam därför att det är en sak man skall göra där. Men om en kompis gjorde det i London vore de fulare, det vore mer sunkigt.

Det måste vara på en resa tillsammans med polarna.

Legitimitet bestod av en kombination av referenser till kulturer, laglighet, lättillgänglighet och mer värde för pengarna. Att vara full eller hög funkade som en ursäkt. Dessa kontextuella faktorer är speciellt relevanta för den inte ovanliga gruppen som är intresserade att betala för sex men som aldrig skulle söka upp det. Regimer som legaliserar prostitution och synliga marknader skapar en inbjudan till att överskrida en gräns som de inte annars skulle ha gjort.


Trafficking

Dessa unga män hade olika grader av medvetenhet och omtanke när det gällde trafficking, ett fåtal visade insikt, andra refererade till inflytandet från offentligheten och från tv-program och andra uttryckte kall rasistisk sexism.

De spelar på människors drömmar.

Jag menar hur vågar dom? Jag är inte rasist men vem bryr sig om någon rumänsk fågel?

Jag skulle inte kunna bry mig mindre om utlänningar som kommer hit och blir tvingade att göra saker

Mest intressant var att få såg det som en lokal angelägenhet i Storbritannien, förutom möjligen i London. Alla verkade tro att lagstiftningen hade fått bort trafficking. En del var nedvärderande raka om (o)förmågan för torskar att veta om en kvinna de betalat för sex var utnyttjad för trafficking.

Om jag var full och kåt tror jag inte jag skulle plocka upp en tjej som var olycklig.



Att öka medvetenheten

Hur dessa män reagerade när de utsattes för visuellt material som handlade om trafficking kan vara en bra lektion när det gäller det preventiva arbetet. Några var chockade och rörda, andra började långdraget förklara varför de var skeptiska, och några få gjorde helt enkelt motstånd.

Jag blev chockad över det antal och de platser som nämndes. Jag har alltid trott att Amsterdam var lagligt och att tjejerna inte var tvingade.

Jag visste inte att prostituerade var tvingade att ha sex som sexslavar. Jag trodde de flesta av dem gjorde det för att det som ett lätt sätt att tjäna pengar.

De som var mest påverkade visste minst, hade ännu inte betalat för sex, eller hade bara gjort det när de var fulla. Ny information som utmanade vad de tog för givet och speciellt delar av kvinnornas historier hade mest inflytande. Ett exempel på det senare var berättelser från en kvinna som hade blivit såld efter ett sex månader långt förhållande, kvinnor som hade sagt till kunden att de var tvingade och männen hade sex med dem i alla fall, och omänskligheten hos hallicken som sade att så länge som kvinnan lämnades tillbaka levande så var allt tillåtet för kunden.
Skeptikerna efterfrågade mer hårdnackat ett annat material, de tvivlade på data och representationer som inte stödde deras bild av verkligheten. Allt som de uppfattade som överdrivet eller retoriskt, speciellt när det handlade om statistik, avfärdade de snabbt. De som gjorde motstånd kopplade helt enkelt bort från försöken att humanisera och kontextualisera kvinnor som utsattes för trafficking.

Vad väntade hon sig? Ett riktigt jobb? Jag menar varför tror dessa kvinnor att de kan komma till England och få ett jobb, som om de trodde att de skulle finnas jobb som väntade på dem.

Det är en tjänst de tillhandahåller, Jag bryr mig inte om hon är så där upprörd eller inte, jag bryr mig inte om att sätta mig in i hur hon känner det.

Metaforen om traffickingkedjan och hur det involverade dem hade en stark resonans hos vissa.

Jag är chockad över Amsterdam-vinkeln. Vi har varit där. Du ser prostituerade bakom fönstren, några skrattar och några är blyga. Då tänkte man ”vad är det för fel med henne?”. Nu skäms jag…jag gick faktiskt längs gatan medan de var så många kvinnor som fanns omkring mig som kanske behövde hjälp.

Jag hade en vän som knullade en prostituerad, han klagade över att hon inte gjorde så mycket. Tja... nu inser man att det kanske var för att hon fan inte ville vara där.

En del var också uppriktiga nog att reflektera över det faktum att vad intrycket av vad de hade sett skulle blekna med tiden. Dessa data kanske ger oss en bild av vad som kan vara effektivt när man försöker stärka de som inte ännu har betalat för sex från att göra det, och för att prata utifrån det tvivel som många uttryckte. Vad som funkar är att prata om klichéerna, kvinnornas historier och att vara försiktig med statistik och hur ”män” representeras och tilltalas.





Fotbolls-VM 2006

De sista data jag skall presentera är gjorda i relation till utställningen om Josephine Butler, och bestod av fotografier och intervjuer i Berlin och Cologne únder Fotbolls-VM. Publicititet i relation till kvalspelet och debatter i Europaparlamentet avslöjade att en förplanering gjordes, med megabordeller som öppnades i deltagande städer, nya ”action boxes” (båsar för sexköp) byggdes och att tjänstemän fick provision för temporär registrering av ett stort antal och icke-nationella på tillfälliga visum. De tyska myndigheterna väntade ett inflöde på 40.000, och kvinnogrupper frågade hur många som kunde vara offer för trafficking. Efter VM har ett antal artiklar, bland annat i The Lancet (Loewenberg 2006), påstått att antalet och oron bara var feministisk retorik, eftersom Tyskland redan hade 400 000 kvinnor som sålde sex, vilket var mer än vad som behövdes. I samma veva uttalade sig ägaren av Berlins ”mega-bordell” Pascha att ”fotboll och sex hörde ihop”, och polisen i München rapporterade en ökning på 63 % när det gällde antalet kvinnor på de licensierade sexklubbarna. (Hennig et al 2006)
Fotografen, liksom alla journalister, förbjöds tillträde till bordeller och inom toleranszoner, så de tog bilder på gatan. 34 fans blev intervjuade från olika länder, fokuserande mest på England och Sverige. Huvudpunkterna från intervjuerna är:

Medan ingen medger att de betalar för sex, refererade många – främst engelsmän – till att de hade vänner som hade gjort det.

Lagligheten i Tyskland gjorde det inte bara mer accepterat utan också mer lättillgängligt.

Alla svenskar påpekade att det var olagligt att köpa sex i deras land.

Mina vänner går till prostituerade varje natt i Tyskland…jag gillar inte prostitution. Jag gillar inte att betala. (Spansktalande manlig fan)

Kopplingen mellan (sport och sexköp) är alkoholen och drogerna. När du väl är hög blir du kåt och då betalar du. Om du inte är lycklig nog att övertala en tjej att ligga med dig, så går du ut och betalar… det bästa sättet att hitta dem är att ta en taxi och fråga dem ”Var finns det bästa stället för tjejer?”Och de tar dig dit direkt… De får provision. (mexikanskt manligt fan)

Bara mina vänner – alla går till prostituerade, men jag gör det inte … jag betalar för min fru hela mitt liv och jag ger ingen annan kvinna några mer pengar. Så länge de inte våldtar kvinnor eller rör barn är jag helt för prostitution. (Engelskt manligt fan)


Svenskarna är mer tveksamma

Jag är inte säker på att Fotbolls-VM och prostitution hänger ihop. Om jag går på fotboll går jag inte till prostituerade… tidningarna säger att det finns en koppling men jag är inte säker att det finns det… det är ok här i Tyskland men i Sverige är det inte tillåtet.

(Mina vänner) är antingen emot det eller gillar det inte. Det är bara något de aldrig skulle göra.

Jag tror att många prostituerade tvingas in i det…jag tror att det är väldigt svårt att stoppa det…jag tycker att prostitution är fel men jag kan inte säga att jag kan göra något åt det.

Kraften i normativa skiften är synlig här bland fotbollsfansen – som inte direkt är kända för sin progressiva syn! Den normativa kontexten i Tyskland tappades inte bort heller av några av fansen.

Uppenbarligen är prostitution laglig i vissa delar av Tyskland, och Amsterdam är bara två timmar härifrån. Det är en massa grabbar här och när man är borta med grabbarna kan sådana saker hända… jag är med en grupp på 8/9 och jaa, jag är rätt säker på att de skulle… När de har fått i sig några öl och har pengar i fickan… De pratar hela tiden om det, så varför skulle de inte?…Jag for till tre olika städer i Tyskland och i varje stad hittade jag ”red light distrikt” när jag promenerade runt vare sig jag ville det eller int…det var riktigt konstigt förra natten när jag lämnade av min flickvän på flygplatsen, det var en riktigt liten flygplats: Frankfurt Hahn…det fanns fem affärer inne på flygplatsen och en av dem var en sexshop. Så det finns runt omkring en… sexshoppar, prostitution, den känslan; den fanns överallt. (engelskt manligt fan)


Så vad betyder allt detta?

När kunskapen om efterfrågan djupnar tyder allt på att det finns likheter och skillnader bland män som betalar för sex. Vi skulle kunna placera ut dem på en skala, med ett fåtal extremt farliga individer i ena änden, en grupp av kvinnohatande rasister, en grupp som praktiserar deras rättigheter, de som är ambivalenta, och de som bara betalar en gång. Det finns en mycket större grupp som inte ingår i efterfrågan, men som sannerligen underförstått stödjer den.
Männens sexuella etik och gränser är kontextuella, och många begår handlingar med begränsad kunskap om verkligheten när det gäller prostitution och trafficking, eller använder sig av fantasier eller klichéer för att dämpa osäkerheten. Kontexten kan vara avgörande när det gäller att betala för sex, speciellt:

- Där det är en utövning av manlighet – initiationer, utmaningar inom manliga kompisgäng

- Där lokaliserade normer stödjer/kräver det – affärer, militär, sport

- När det är i ett annat land

- Och företrädelsevis när de är berusade.

Vi har ökat medvetenheten om transkontinental sexturism, vilken den förmodligen alltid varit, men i synnerhet nu är fallet så att det är mer sannolikt att våra landsmän blir sexturister denna helg i Amsterdam, Hamburg, Prag och Riga än i Sydostasien. Globaliseringen och trafficking ser till att kvinnor de köper kan komma från hela världen. Att förstå kopplingarna mellan acceptans, prostitutionsregimer, kontextuell etik och beteende – och vad som får vissa att motsätta sig gruppnormen – kommer att förse oss med bättre grund att bygga åtgärderna på.
Medan kriminalisering hotar alla män på samma sätt, kan andra åtgärder vara mer differentierade, målinriktade mot specifika grupper av män. De som är på gränsen att bli en del av problemet, eller som har uttryckt skuld över sin handling, är de som är det mest lovande att förse med material, som skräddarsys för vad som vi vet gör intryck på dem. Detta material kommer sannolikt inte att påverka reguljära sexköpare, speciellt de som trots att de är medvetna om trafficking fortsätter att betala för sex (Anderson och O´Connell Davidson 2003). En kriminalisering av efterfrågan är förmodligen det enda hållbara i dessa fall, med en generell normativ förändring som långsiktigt mål Att de flesta män ändå inte köper sex är också en intressant utmaning – hur kan de påverkas så att de förespråkar jämställdhet mellan könen istället för manlig rättigheter?

Josephine Butler föreställde sig en värld utan prostitution, vägrade att acceptera det som ”ett nödvändigt ont”, förändrade den dubbla standard i behandlingen av dem som sålde och köpte sex, speciellt de policys som säkrade mäns tillgång och hälsa på bekostnad av rättigheterna och värdigheten för den utnyttjade kvinnan. Över ett sekel senare är hennes vision fortfarande relevant och vi måste bli mer orädda, vilket hon var, när vi utmanar mäns rättigheter att betala för sex.


Referenser

Anderson, B. & O’Connell Davidson, J. (2003): The Demand Side of Trafficking? A Multi Country Study, Stockholm: Foreign Ministry

Barnard, M A, Hurt, G, Benson, C, Church, S (2002) Client violence against prostitutes working from street and off-street locations: A three-city comparison, Swindon: ESRC

Brewer, D.D., Dudek, J, Potterat, J.J., Muth, S.Q., Roberts, J.M, Woodhouse, D.E. (2006) Extent, Trends and Perpetrators of Prostitution-Related Homicide in the United States in Journal of Forensic Science, vol 51 no 5

Earle, S and Sharp, K (2006) Open University: Punters in Cyberspace paper presented at 'Sex as Crime' workshop British Society of Criminology/British Sociological Association, 5th April 2006 University of Central England

Elliott, K, Eland, H and McGaw, J (2002) Kerb crawling in Middlesbrough: an analysis of kerb crawler’s opinions Safe Middlesbrough Partnership

Hennig, J, and Craggs, S, Larsson, F Lackzo F (2006) Trafficking In Human Beings and The 2006 World Cup In Germany report for the International Organization for Migration draft report September 2006

Hester, M and Westmarland, N (2004) Tackling Street Prostitution: Towards an Holistic Approach. Home Office Research Study 279
Johnson A, Wadsworth J, Wellings K, Field J (1994) Sexual Attitudes and Lifestyles. London: Blackwell

Johnson A et al. (2001) Sexual behaviour in Britain: partnerships, practices, and HIV risk behaviours. Lancet, vol 358, 1 December pp 1835-1842.

Kinnell, H (2005) Murder made easy: the final solution to prostitution? in Campbell, R & O’Neill, M (eds), Sex Work Now Cullompton Willan

Lammi-Taskula, Johanna. (1999) Clients of the sex industry in Finland. The Habitus Study, 1995. In Keeler, Laura and Jyrkinen, Marjut (eds): Who's buying? the clients cf prostitution. Helsinki: Council for Equality. Ministry of Social Affairs and Health, 82-88

Livingstone, S (2002) Challenges and dilemmas as children go on-line: Linking observational research in families to the emerging policy agenda presented at The 3rd Annual Dean’s Lecture, The Annenberg School for Communication University of Pennsylvania, 4th March 2002

Loewenberg S (2006) Fears of World Cup sex trafficking boom unfounded The Lancet - Vol. 368, Issue 9530, 08 July 2006, Pages 105-106

Mansson, S (2001) Men's Practices in Prostitution: The Case of Sweden in Pease, B and Pringle, K (eds) A Man’s World: Changing Men’s Practices in a Globalised World London: Zed books

Matthews, R (1993) Kerb-Crawling, Prostitution And Multi-Agency Policing Police Research Group Crime Prevention Unit Series Paper No. 43 London: Home Office Police Department

Monto, M and McRee (2005) A Comparison of the Male Customers of Female Street Prostitutes With National Samples of Men International Journal of Offender Therapy and Comparative Criminology, Vol. 49, No. 5, 505-529

O’Neill, M (2001) Prostitution and Feminism: Towards a Politics of Feeling Cambridge: Polity Press

Pateman, C (1988) The Sexual Contract Cambridge: Polity Press

Rose, T (1994) Black Noise: Rap Music and Black Culture in Contemporary America Wesleyan University Press.

Sanders, T (2006) What we know about men who buy sex presented at UKNSWP Annual Conference, 6th October 2006, Britannia Hotel, Manchester

Self H J., (2003) Prostitution, Women and the Misuse of the Law: The Fallen Daughters of Eve London: Frank Cass

Människohandel för sexuellt utnyttjande i Storbritannien; efterfrågans roll



Hannah McSween
Programhandläggare på Care for Europe, NGO


God eftermiddag. Jag vill först av allt tacka de som organiserar detta seminarium för att jag fått möjligheten att tillbringa dagen med er, både att dela med mig av mina egna erfarenheter och att lära mig från de andra deltagarna.
CARE är en väletablerad NGO med en speciell konsultativ status i FN, och stöds av kristna och kyrkor inom alla församlingar. CARE for Europe representerar CAREs intressen gentemot de europeiska institutionerna. Care vill både aktivt värna om de sårbara i samhället, och också arbeta på den politiska nivån för lagstiftning för att skydda och stödja dessa individer.
CARE for Europé var representerade vid Europarådets hearing om prostitution i september 2006 och kommer att bistå med skrivna bevis som förberedelse inför dess rapport angående ämnet. CARE ser ett starkt samband mellan samhällets attityd gentemot sex, prostitution och pornografi, å ena sidan, och nivån när det gäller mänsklig trafficking, kvinnovåld och prostitution å andra sidan.

FN: s Trafficing in Persons Report som kom 2006 beskriver Storbritannien som primärt ett s.k. destinationsland, även om det i mindre utsträckning också är ett transitland. De flesta offer för trafficking som finns inom, och passerar genom, Storbritannien är kvinnor och flickor, primärt i syftet att användas för sexuell exploatering även om vissa används för hushållsarbete och som tvingad arbetskraft. Jag kommer emellertid här att fokusera på marknaden för kommersiella sexuella tjänster av kvinnor och tjejer som utsätts för trafficking.


Det legala sammanhanget

För att åskådliggöra den legala kontexten är det faktiskt bara under de senaste fem åren som regeringen i Storbritannien har identifierat mänsklig trafficking som ett ”problem” och börjat bekämpa det. I Storbritannien är prostitution lagligt, även om sammankopplade verksamheter som att bjuda ut tjänster, att vara hallick, ragga med bil längs prostitutionstråk (”kerb crawling”) och att sköta en bordell alla är olagliga. Att orsaka eller uppmana till prostitution för vinnings skull, kontrollera prostitution för vinning skull och att syssla med trafficking inom eller till Storbritannien för sexuellt utnyttjande och att dra nytta av prostitution är allt illegalt och kan leda till fängelsestraff på mellan 7 och 14 år. År 2003 antogs lagen - The Sexual Offences Act – som för första gången inkluderade brottet trafficking och att föra en person in eller ut från Storbritannien i syfte att sexuellt utnyttja dessa, däremot är det fortfarande inget brott att ha sex med ett traffickingoffer.

År 2004 kom regeringen med ett konsultativt dokument med titeln ”Paying the Price”, där de också avsåg att inhämta olika synpunkter på problem som var relaterade till prostitution inom Storbritannien. I vårt skriftliga svar uppmuntrade vi regeringen att först hantera den accepterande kulturen som finns kring den utnyttjande sexindustrin, och också att anamma principerna i det svenska angreppssättet. År 2006 publicerade sedan regeringen sin respons och strategi, ”A Coordinated Prostitution Strategy”, där de föreslogs att små bordeller skulle tillåtas för att erbjuda bättre skydd för kvinnor som var indragna i prostitution som inte förekommer på gatan. I strategin avslogs däremot iden om toleranszoner och den antog en relativt tuff linje när det gällde gatuprostitution. Denna strategi kommer inte att tillämpas i Skottland, där beslutsfattarna i dagarna genomför sin egen konsultation, på vilken CARE redan svarat.

År 2005 publicerade regeringen ett konsultativt paper med titeln ”Tackling Human Trafficking – a Consultation on Proposals for a UK Action Plan”. Denna avsåg att uppmärksamma problemet med trafficking och att ge NGO: s, välgörenhetsorganisationer och det civila samhället en möjlighet att komma med förslag och forskning om problemet. Ett svar är för närvarande under utformande på det brittiska inrikesdepartementet, men det kommer att publiceras tidigt under nästa år. CARE: s respons på denna konsultation poängterade återigen nödvändigheten att hantera efterfrågan på traffickingoffer, och poängterade också kopplingarna mellan attityder till betald sex och den ökade traffickingen för att tillgodose efterfrågan. Vi kom också med rekommendationer angående skydd och stöd till offer för trafficking och uppmanade igen regeringen att tillämpa de principer som styr det svenska angreppssättet.

I februari 2006 introducerade inrikesdepartementet Operation Pentameter, den första nationella insatsen för att hantera mänsklig trafficking, vilken involverade alla polisstyrkor i England, Wales, Skottland, Nordirland och Kanalöarna liksom Storbritanniens motsvarighet till migrationsverket, The Serious Organised Crime Agency, The Crown Procecution Service och åtskilliga NGO: s. Under de tre månader som den var igång räddades 84 offer för mänsklig trafficking och 232 människor arresterades (av vilka 134 för närvarande har blivit dömda). Efter denna Operation, instiftades The UK Human Trafficing Center (UKHTC), och blev operationellt i oktober. Sedan Operation Pentameter avslutades i juli 2006 verkar det inta ha förekommit några mer omfattande polisoperationer för att upptäcka offer för trafficking. Detta beror mestadels på det faktum att de väntar på att The UK Action Plan skall publiceras vilken kommer att identifiera exakt vad polisen behöver göra för att uppfylla deras skyldigheter gentemot UKHTC. Oturligt nog verkar inte UKHTC själv uppmuntra något undersökande arbete för närvarande om det inte sker bakom scenen och hemlighålls. Det faktum att de s.k. safe houses som väl existerar i Storbritannien inte är fullbelagda skulle emellertid kunna indikera att polisen inte opererar aktivt med detta problem för närvarande.

Till väldigt nyligen har Storbritanniens regering sett på mänsklig trafficking som i huvudsak ett problem som är förknippat med organiserad brottslighet, snarare än mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen. Det finns emellertid indikationer på att detta kan komma att ändras, t.ex. poängteras i en nyligen publicerad rapport från av The Joint Committee on Human Rights, som ingår under parlamentet, nödvändigheten av att mänskliga rättigheter och att det offerfokuserqade perspektivet bör ingå i regeringens svar på trafficking av människor.


Några siffror: skalan på problemet.

Storbritannien, liksom de flesta länder, har få trovärdiga uppskattningar av de antal kvinnor och tjejer som utsätts för sexuellt utnyttjande. Det brittiska inrikesdepartementet uppskattade att 1998 var mellan 142 och 1420 kvinnor offer för trafficking till Storbritannien. De uppskattade också 2003 att omkring 4000 kvinnor som var utsatta för trafficking befann sig i landet i syfte att utnyttjas sexuellt oavsett vilken tid man gjorde undersökningen. Detta tycks emellertid vara en kraftig underskattning vilket bevis från Operation Pentameter och också enligt erfarenheten bland de NGO: s som är involverade visar. De flesta kvinnor som förs in till Storbritannien är från Östeuropa och Balkan, lik väl som från Fjärran Östern och i synnerhet från Kina och Thailand.
Det uppskattas att 85 000 människor är prostituerade årligen i Storbritannien, omkring 4000 av dem minderåriga , eller 1.36 av 1000 i populationen, även om denna siffra bara refererar till dem som är engagerade i prostitution på heltid. En studie som gjordes av The Poppy Project fann att över 8000 prostituerade som inte gick på gatan var verksamma i London, av vilka 19 % var britter. En liknande siffra, 20 % av dem som arbetar för escortfirmor var brittiska, medan däremot majoriteten av de gatuprostituerade var britter.

Antalet män som köper sex har fördubblats under de senaste tio åren i Storbritannien , vilket underblåser en efterfrågan på prostituerade. Det är viktigt att komma ihåg att med efterfrågan på sexuella tjänster menas inte bara efterfrågan på prostituerade, utan också på andra delar av sexindustrin, så som produktionen av hårdporr, massagesalonger, peep shows, etc. Storbritanniens första strippdansklubb öppnade 1995, och det finns nu 150 legala klubbar runtom i Storbritannien.

Inom Storbritannien fastnar många kvinnor som är involverade i prostitution, av de som är brittiska medborgare, i skuldfällor eller har blivit bortförda från en plats i Storbritannien till en annan. Med största sannolikhet har de som sysslar med gatuprostitution ett narkotikaberoende, i allmänhet av crack eller heroin. Handhavandet av traffickingoffer inom Storbritannien för utnyttjande i andra delar av landet har uppmärksammats av NGO: s som arbetar med frågan.


Attityder gentemot sex, sexualitet och prostitution

Det finns en snabbt växande kultur av acceptans som omgärdar försäljning och marknadsföring av sexualitet i Storbritannien, från de populära ”grabbtidningarna” till hårdporr, ett flertal strippdansklubbar och liknande möjligheter till ”nöje och avkoppling”. Strippdans har beskrivits som ”den snabbast växande sektorn inom den brittiska sexindustrin”. ”Normaliseringen” av sexindustrin uppmärksammades på ett dramatiskt sätt när BBC kom med programförslaget ”Strictly Come Pole Dancing” som ett välgörenhetsprojekt att samla in pengar till Comic Relief, en organisation som arbetar med att samla pengar till välgörenhet, inkluderande de som jobbar med barn och sårbara kvinnor. Som tur var, efter stora protester från allmänheten och olika NGO: s, beslutade BBC att inte gå vidare med programförslaget.

Denna kultur av acceptans reflekteras också i de attityder som finns inom polisen och regeringen när det gäller att instifta lagar som handlar om prostitutionsbrott. I Edinburgh har man försökt skapa ”toleranszoner” (vilket visade sig vara en katastrof); inrikesdepartementets strategi mot prostitution fokuserade i synnerhet på gatuprostitution, vilket begränsade uppmärksamheten på marknaden utanför gatan; polisen är mer uppmärksam med att försäkra sig om att grannar inte störs hellre än att undersöka om det förekommer utnyttjande av kvinnor: antalet domar när det gäller att tillhandahålla en prostituerad eller för att vara innehavare av en bordell har minskat kraftigt under de senaste tio åren.

En webbsajt med namnet ”Punternet” startades upp 1999, för att göra det möjligt för sexköpare att recensera, betygsätta och rekommendera både enskilda kvinnor liksom ”etablissemang”. I många av dessa recensioner påpekas att kvinnan själv ”ser ut att njuta” medan få verkar uppmärksamma att kvinnan de använder sig av, i vissa fall, inte alls njuter eller verkar göra det mot deras vilja. På en av sidorna på websiten ställs frågan ”Har du blivit erbjuden en minderårig flicka? Misstänker du att en flicka du sett verkar vara tvingad att arbeta mot sin vilja?”. Dessa frågor ställs med en uppmaning att om de gjort de kan de kontakta polisen eller ”Crimestoppers” (ett nationellt tv-program med en hjälplinje där det går att lämna information som är relaterade till olika brottsfall). Flera traffickingoffer har faktiskt också inom The Poppy Project i London, ett s.k. safe house för kvinnor utsatta för trafficking, flytt efter att de fått hjälp av en kund. Det finns emellertid en stor andel av befolkningen som inte på något sätt uppmärksammar att köpandet av sex också innebär att kvinnor och barn utnyttjas, utan det ses istället som en harmlös verksamhet utan offer.

Hur som helst, om man utgår från att efterfrågan på sexuella tjänster har ökat dramatiskt på senare år, är det högst sannolikt att antalet kvinnor som erbjuder dessa tjänster har ökat i samma utsträckning för att tillgodose den ökade efterfrågan, därför löper fler och fler kvinnor risken att bli hotade och tvingade och att ingå i trafficking.
Mycket av ökningen av antalet män som betalar för sex går att finna bland de ynrgre. De går till en bordell i grupp, som en del av en utekväll eller en social sammankomst, enligt chefskommisarie Grahame Maxwell från UKHTC. Olika insatser har gjorts, primärt av NGO: s men också genom Operation Pentameter, för att uppmärksamma män på att den kvinna som de använder sig av kanske har blivit utsatt för trafficking, t.ex. producerade Frälsningsarmén flyers under VM i Fotboll, och Protest4 håller på att bygga upp kampanjen ”Sanningen är inte sex”, där de använder sig av upptryckta ölunderlägg, där det på ena sidan finns en bild på en kvinna som iscensatts att likna de bilder som brukar återfinnas på lappar som erbjuder sexuella tjänster i telefonkiosker. På den andra sidan finns en historia om en flicka som har som hamnat i prostitution p.g.a. trafficking. Tanken att det finns en skillnad mellan ”frivillig” prostitution och ”tvingade” prostitution är emellertid fortfarande stark hos allmänheten likväl som inom regeringen., Som inte ser prostitution i sig som könsvåld, diskriminering eller utnyttjande.
CARE tror starkt på att vi måste hantera denna kultur av acceptans kring att köpa sex och mer generellt kring attityder till den vidare sexindustrin, det är mycket viktigt för att hantera trafficking i syfte för sexuellt utnyttjande. Som FN: speciell rapportör om trafficking av människor, Sigma Huda, påpekar i hennes senaste rapport:

”Det är inte nödvändigtvis så att efterfrågan i sig leder till trafficking; snarare är det utnyttjandet som växer fram på grund av efterfrågan som leder till trafficking. Efterfrågan när det gäller trafficking kan därför inte riktigt förstås som en efterfrågan på ett traffickingoffers prostitution, arbete eller tjänster. Snarare måste efterfrågan förstås som expansiv, som en handling som leder till vilken form av utnyttjande som helst, vilken i sin tur, leder till trafficking”

Denna normalisering av betalda sexuella tjänster, och ett samhälle och en kultur som accepterar detta som naturligt och acceptabelt, leder helt klart till att främja efterfrågan på trafficking.




Den estniska erfarenheten


Merli Klein
Fil mag och polisutredare, Tallin University och ENUT
(Estniska kvinnoforsknings- och resurscentrum)



Presentation av ENUT kampanjen 2006 ”Riktiga män köper inte sex” (*) och en färsk studie om hallickar och prostituerade i Tallinn och Oslo av fil magister och polisresearcher Merli Klein, Tallinn universitet och ENUT, Estniska kvinnoforsknings- och resurscentrum


Inledning med ett brev från ENUT ordförande

Ett brev från professor Ilvi Joe-Cannon, Tallinn universitet och ENUT: s direktör angående kampanjer mot sexköp i Estland som Merli Klein läste upp i början av sitt anförande:


Kära vänner,

Jag är hedrad av att ha blivit tillfrågad att få delta på detta viktiga seminarium som handlar om kopplingen mellan prostitution och människohandel, men jag är ledsen för att behöva avstå på grund av några plikter som hindrar mig. Jag tackar därmed Merli Klein för hennes presentation av våra aktiviteter i Estland, som innefattar en affischkampanj som heter ”Riktiga män köper inte sex”. Det var faktiskt den sista delen av vårt budskap som började med en kampanj som hette ”Att besöka bordeller för sex är som att jaga på djurparken”.

Affischen var en del av ett pilotprojekt av CATW (Coalition Against Trafficking In Women)/EWL (European Women’s Lobby) under ett år 2005-2006, kallad för “Promoting preventative Measures to Combat Trafficking in Human Beings for Sexual Exploitation”. Den sammanföll också på ett bra sätt med ett tvåårigt projekt (2004-2006) av CATW som kallades “The Baltic Network to Challenge the Legalization and Decriminalization of Prostitution Industries and Focusing on the Demand” och som jag koordinerade för de baltiska staternas räkning.
När vi kombinerade dessa två projekt i Estland var det möjligt att öka allmänhetens medvetande kring frågor om människohandel och prostitution genom att alltid fokusera på köparen på följande sätt:

1. En broschyr kallad “Manlig efterfrågan på prostitution” sammanställdes av mig och den var publicerad på estniska och ryska, och sedermera även översatt till lettiska och litauiska.

2. Flera artiklar om prostitution, dess orsaker och verkningar publicerades i pressen. För övrigt måste jag säga att den estniska pressen och medierna vanligtvis inte fhar örmedlat en adekvat bild av dessa allvarliga problem, utan ofta behandlat ämnet sensationslystet.

3. En kampanj där vi fick flera kända estniska män att stödja kampen mot människohandeln genom att ställa upp me publicitet som män som inte är en sexköpare. Deras uttalande publicerades den 8 mars 2006 i Eesti Päevaleht, landets största dagstidning. Det var glädjande att inrikesministern Laanet och socialministern Aab stötte kampanjen genom att skriva under uttalandet, men att justitieminister och statsminister Ansip avstod var beklagligt.

4. Den 28 april 2006 hölls en internationell konferens om prostitutionens efterfrågan på Tallinns universitet. På konferensen publicerades också en liten bok kallad ”Seksi ostjad – kes nad on”? (Vilka är sexköpare egentligen?). Boken var översatt från finska och den gavs ut av Socialdepartementet.

5. I hela Estland hölls sammanlagt 19 seminarier om detta ämne, varav 12 på estniska och sju på ryska. På dessa seminarier delades affischerna, broschyrerna och boken ovan ut till deltagare. Seminarierna hölls lokalt av Estniska kvinnoorganisationers rundabordssamtal och var en del av ENUT:s produktiva medlemskap där.

6. Affischen har tryckts i två storlekar: A3 som distribuerades till de lokala seminarierna och till ENUT: s partnerorganisationer och en utomhusreklamstorlek, som visades under augusti och september 2006 på 20 strategiska platser i Tallinn. Budskapet antogs efter flera avfärdade varianter av CATW nätverket och har sedan dess använts för att sprida information om prostitution och människohandel, samt för att påverka politiker och lagstiftare.

Beträffande de prostituerade i Finland vet man inte hur många som är av estniskt ursprung. Gissningarna rör sig om tusentals. Den finska polisen har sagt att 90 procent av de prostituerade i Finland är under kontroll av hallickar och människohandlare. Beträffande vilka som köper sex i Estland är det beklagligt att konstatera att majoriteten av dem under flera år har varit män från Finland.

Med vänlig hälsning,

Ilvi Jõe-Cannon
ENUT

(*) Översättarens anmärkning: budskapet ”Riktige män köper inte sex” leker med den estniska och finska sexbranschens ”Riktige män – klubben” (Tosi mies), där man via medlemskap kan få ett bonuskort, och rabatter på bordeller.


Prostitutionsforskning i Estland

Det finns både kvantitativ och kvalitativ forskning om prostitution i Estland. Jag börjar min presentation genom att introducera den nuvarande situationen i Estland. År 2006 blev två studier klara, varav en var min undersökning om de prostituerades vardagsliv och deras livsberättelser. En annan studie som gjordes var en kvantitativ studie av Estonian Open Society Institute. I augusti – december 2005 genomförde de intervjuer med 408 prostituerade med hjälp av ett särskilt frågeformulär.

Undersökningen kom fram till att det finns ca 3000 prostituerade i Estland vilket är en mycket hög siffra för ett litet land som Estland. Vidare visade undersökningen följande data:

Prostitutionen involverar nästan enbart yngre kvinnor. 85 % är under 30 år gamla och bara 6 % är över 30 år. De flesta började sälja sin kropp när de var unga, hälften av dem var 18 år och 75 % under 21 år. De flesta klarar av att jobba 4-5 år.

70 % av de prostituerade är inte ursprungligen ester och bara 30 % är estländare. 75 % bor i Tallinn eller i östra Estland och utgör den estländska marknaden. De estniska prostituerade åker utomlands mer än de stannar hemma. Enligt polisutredare är hälften av de estländska prostituerade estnisktalande och hälften rysktalande, men de som talar estniska döljer sitt modersmål och kan ofta andra språk, och därmed kan åka utomlands. När man studerar de avslöjade människohandelsfallen från Sverige och Norge visar fakta att de flesta kvinnorna/offren är estniska estländare.

2/3 av de prostituerade har grundskole- eller gymnasieutbildning.

Hälften av de prostituerade lever ett familjeliv medan de arbetar som prostituerade. 47 % är gifta eller har samboförhållanden. Var tredje prostituerad har ett barn.

Det vanligaste sättet att hitta kunder är att arbeta genom en hallick eller på bordeller (37 %). Var tredje kvinna hittar sina kunder på nattklubbar och restauranger och var fjärde via Internet.


Inkomst
a) 29 % har låg inkomst upp till 5000 EEK i månaden (ca 2900 SEK)
b) 24 % har medelinkomster mellan 5000 – 9000 EEK i månaden (ca 2900 – 5000 SEK)
c) 33 % har högre inkomster mellan 9000 – 15 000 EEK i månaden (ca 5000–8000 SEK)

Våldet inom prostitution: Våld har normalt funnits i de prostituerades liv sedan barndom. 75 % av de prostituerade har upplevt psykologiskt våld, var tredje har upplevt fysiskt våld i barndomen och 15 % har blivit offer för sexuellt våld i barndomen. Våld utanför hemmet har varit ännu vanligare. Var fjärde prostituerad har genomlidit åtminstone en våldtäkt under sin livstid och 16 % har blivit våldtagna flera gånger. En av tre prostituerade angav att de har aldrig upplevt sexuellt våld.

Kunderna. 95 % av kunderna är unga eller medelåldersmän mellan 21-50 år. De flesta kunderna (69 %) är mellan 31 – 50 år. Hälften av köpare är estniska män, och var femte är en ryss. Sammanlagt är de lokala männen 2/3 av kunderna och de utgör 64 %. Var tredje sexköpare är en turist och de finska män är den största gruppen bland dessa.


Destinationsländer för de estniska prostituerade (%)
1) Finland (26%)
2) Tyskland (8%)
3) Sverige (7 %) och Norge (7 %)
4) Holland (6%) och Ryssland (6 %)
5) Lettland ( 5 % ) och England ( 5 % )
6) Italien ( 4 %) , Irland (4 %) och Litauen (4 %)
7) Spanien ( 3 %)
8) Frankrike (2 %)
9) USA (1 % ) och Japan (1 %)

Allmänhetens attityder : Open Society Institute undersökte och analyserade också de allmänna attityderna bland estländare gentemot prostitution och de prostituerade. Resultaten visar att 54 % av estländare tror att ”prostitution hjälper att minska männens sexuella spänningar och stress”. 63 % av männen och 46 % av kvinnorna tror att prostitution hjälper män att hantera stress.

Den estniska populationen är mycket tolerant gentemot prostitution därför att 1) de tror att man aldrig kan minska prostitutionen eftersom det alltid har funnits och alltid kommer att finnas 2) det finns en myt som säger att prostitution hjälper att hålla ihop familjerna 3) prostitution är oundvikligt inom marknadsekonomin där man kan sälja och köpa allt, inklusive sexuella tjänster.


Erfarenheter i barndomen och hur dessa inverkar på vägen till prostitution

Denna min empiriska studie baseras på djupintervjuer med kvinnor som arbetar som prostituerade och med hallickar. Intervjuerna genomfördes mellan 1.3. 2005 och 31.10 2005 i Tallinn och i Oslo. Studien fokuserar på de beskrivningar som de prostituerade själva gör av sin aktivitet och varför de uppfattar det på det sättet de beskriver det. Det är västentligt att förstå hur de själva tolkar prostitutionen och vägen dit – hur de själva förstår praktiken, vad de känner, vad de anser om det, hur de kommer ihåg det, och hur de pratar med andra om det
De flesta intervjupersonerna beskrev sin barndom som olycklig eller lyckligt tills något olyckligt hände, såsom att modern dog och barnet skickades till barnhem eller till en särskola. Barndomen beskrevs som lycklig av de intervjupersonerna som hade en nära relation med sin mor. Det fanns två sådana bland materialet och båda beskrev att livet tog en olycklig vänding när modern dog. Maria, som är 23 år, fördes till barnhem efter moderns död och beskriver sin bardomen som glad tills det hände: “Jag tycker att jag hade en lycklig barndom även om pappa lämnade oss när jag var fyra år. När jag var elva tog min mamma sitt liv. Hon skar sig i handlederna. Efter det blev det barnhem och särskola för mig.”
Fyra av de intervjuade kvinnorna hamnade på barnhem p.g.a. familjeproblem. Institutionen skadade dem på många sätt och påverkade deras senare liv. Två av dessa barnhemskvinnor kom från stora familjer och hade även systrar som var prostituerade när intervjuerna företogs. Dessa kvinnor betraktade sina liv så dåliga i barnhemmen att de försökte ständigt rymma därifrån.

När de prostituerade beskrev sina olyckliga barnaår var det flera som påpekade att deras fader hade lämnat familjen när barnen var små och att familjerna då hamnade i ekonomisk knipa. De flesta av intervjupersonerna kom från fattiga familjer eller sådana som var på gränsen till fattigdom, där sociala problem såsom arbetslöshet, alkohol och våld ökade på problembördan utöver den ansträngda ekonomin. Åtminstone fem av intervjupersonerna hade konstant våld och bråk hemma. Flera av dem sade att den dåliga situationen hemma var orsaken till att de hoppade av skolan och sökte sig in i prostitutionen.


Fysiskt och sexuellt utnyttjande i barndomen

Vi vet redan från studier presenterade ovan att flera av intervjupersonerna har erfarit fysiskt våld hemma i barndomen. Det var överraskande att upptäcka att flera av dem betraktar fysiskt våld som en helt vanlig barnauppfostringsmetod. Flera gånger berättade kvinnorna om att de fick stryk hemma på grund av något. I flera fall var det mödrarna som gav stryk.
Lyuba, som är 21 år, berättade att ”Pappa var outbildad arbetare som drack och slog oss. Han brukade låsa mig inne i porslinskåpet om jag grät. Han var en god pappa – normal. Jag hade bra relation med mamma och pappa. Pappa brukade alltså låsa in mig I ett skåp, men mamma brukade slå mig. Hon kunde slå mig så länge att hennes händer blev trötta, hon slog mig när jag hade gjort något.” Det där ”något” var kanske att hon hade stulit godis, fick dåliga betyg, eller några andra av barns dumheter. Det var också vanligt i materialet att om mamman gav barnet stryk fick fadern eller styvfadern också delta.

Fyra av intervjupersoner hade en styvfader som förälder och två av dem hade blivit utsatta för våldtäktsförsök av styvfadern, men lyckats komma undan. Två kvinnor hade dock blivit våldtagna hemma i sin barndom: 21-åriga Luybas fader våldtog henne när hon var 13 år och 24–åriga Elenas storebror våldtog henne när hon var 11 eller 12 år gammal. Luyba berättade: ”Jag var 13 när min pappa våldtog mig. Han var full, men han var också en sjuk person. Efter att han kom hem från Afghanistan var han uppenbart oansvarig.” Elena berättade: ” Jag var 11-12 år gammal när min storebror som var knarkare våldtog mig när han var hög. Han slog mig inte men det var ett samlag mot min vilja. Han var en stor man och jag kunde inte ta mig loss under honom.”
Fem av de intervjuade hade blivit våldtagna som tonåringar. Tre av dessa hade blivit våldtagna av en grupp. Dessa intervjupersoner betraktade händelsen som mycket traumatisk och ansåg att det hade påverkat deras möjlighet att ha relationer med män för resten av livet. De som våldtog var främmande eller tillfälliga bekanta, och flickorna hade inte gjort polisanmälan i något av fallen. 23–årige Maria berättar om händelsen: ”Jag var 16 år gammal. Jag levde i ett övergivet hus. En gång, när jag lämnade huset såg de mig. Det var två ryska män som rev av alla mina kläder och våldtog mig. De slog mig också. De höll på kanske en halvtimme och gjorde det tillsammans.”
Sexuellt utnyttjande orsakade ilska, hjälplöshet och förakt hos de intervjuade och de berättade att det definitivt hade skadat deras relationer till män, men de flesta trodde inte att detta hade någon direkt koppling till att de hade blivit prostituerade. De betraktade sig själva som ganska starka individer och tänkte inte på det onda som hänt dem i deras förflutna, och de ansåg att det är viktigt att glömma. Endast den 24–åriga Elena, som hade blivit våldtagen av sin bror och som sedermera också hade blivit utnyttjad av sin farbror, ansåg att dessa händelser hade påverkat hennes väg in i prostitution: ”Efter de där händelserna jag började tro att sex är det ända som människor vill ha av mig.”


Riskfaktorer som bidrar till att börja som prostituerade

Den vanligaste förklaringen till att börja med prostitution som gavs i denna studie var att ”När jag började med det här jobbet hade jag massor av drömmar och planer, och att detta skulle bara vara tillfälligt för mig för att klara av min finansiella kris”. Alla de intervjuade kvinnorna hade ursprungligen trott att prostitutionen erbjöd dem den bästa tillfälliga lösningen för att komma över ett ekonomiskt problem, och ingen av dem hade någonsin drömt om att bli prostituerad.

Riskfaktor 1:
En av de situationerna som ökar risken att hamna i prostitution är när en ung flicka rymmer från specialskolan eller hamnar på gatan av andra skäl. En del av de som intervjuades använde droger när de blev hemlösa, och behövde därför pengar. Två av dem beskrev hur de flydde från Kaagvere specialskola när de var 16 år och genast hamnade i prostitution. 23 –åriga Maria berättade: ”När jag hade flytt från Kaagvere, arbetade jag som prostituerad i en lägenhet med många minderåriga. Jag fick jobbet via en taxichaufför som organiserade allt åt mig. Hallicken var en kvinna som fick mig att skriva på ett kontrakt. Enligt det skulle man bli tvungen att betala mellan 5000 och 10000 EEK i straffavgift om man bröt mot hennes regler. Lägenheten fanns i Kopli. Det var en tvåa och vi levde i den också, för vi hade ingenstans att ta vägen. Ibland var vi fem eller sex flickor som bodde där (…) Jag blev prostituerad av ekonomiska skäl, för jag hade inget att äta eller ingenstans att bo. Den andra bidragande orsaken var att jag behövde ett fix.”

Riskfaktor 2:
Den andra situationen där prostitutionen blir ett val är när det har hänt en negativ händelse i livet eller att intervjupersonen hamnat i finansiella problem. Till exempel hände det att maken hamnade i fängelse, eller tjuvar plundrade hemmet, och en oförväntad kostnad uppstod samtidigt som räkningarna hamnade på hög. I sådana situationer var det avgörande att det fanns en tidigare positiv erfarenhet av prostitution, t ex att det fanns en väninna som var prostitutuerad, eller att man träffade en hallick som uppmuntrar tjejen att ta steget ut i prostitution.

Riskfaktor 3:
Den tredje risksituationen består i att kvinnan blir arbetslös eller att deras löner inte räcker till alla kostnader. Dessa kvinnor vill bli av med sina ekonomiska problem, men det finns inga bra alternativ till hands. Återigen är det signifikant här att en väninna eller en bekant föreslår prostitution som ett alternativ. Därav tanken att prova på det. Även tidigare enstaka erfarenheter av sex för pengar bidrar till att välja prostitutionen som en väg.

Riskfaktor 4:
Den fjärde risksituationen består av drogberoende. Natasha, kom från en varm familj med en älskande mor. När hon gick in i prostitutionen hade hon redan gymnasieutbildning och erfarenheter av att jobba på en frisörsalong, på löpande band på en fabrik samt på en kiosk. Den 26-åriga Natasha berättar: ”Innan prostitutionen jobbade jag på en frisörsalong, på en fabrik och i en liten kiosk. Men när jag blev prostituerad slutade jag gå till jobbet. Prostitutionen kom in i bilden på grund av mina personliga behov – jag kunde inte leva med mamma resten av livet och jag hade personliga kostnader. Jag besökte nattklubbar och träffade folk. Ibland erbjöd jag mig själv, och ibland fick jag förfrågan om jag kunde ha sex för pengar. Dessa män var ofta utlänningar, finländare mest, som frågade om jag kunde ligga med dem för pengar. Jag var 20 år då.”
Natasha upptäckte prostitutionen när hon var 20 år gammal och besökte nattklubbar med sina väninnor, där de erbjöds pengar för sex. Hon jobbade självständigt och besökte barer och nattklubbar runt 10 gånger i månaden. Det bör tilläggas att utöver den s.k. organiserade prostitutionen besökte sju av tio kvinnor även klubbar under egen regi för att hitta kunder. Bara för en av kvinnorna var detta dock det enda sättet att hitta pengar.

Riskfaktor 5:
Den sista risksituationen avslöjar för oss att nyfikenheten av att hitta ett spännande liv utomlands kan trigga igång prostitutionen. Dessa kvinnor beskriver prostitutionen som en ”spännande” livsstil, och vissa av dem uttryckte också en önskan att bli av med föräldrarnas kontroll och njuta av livet. Den 25–årige Kati: ”Jag hamnade i prostitutionen via en väninna. Jag levde i en situation där jag i princip inte hade någon familj kvar och fick rå om mig själv. Jag var då 17 år och en väninna sålde sex i en lägenhet. När jag provat första gången kändes det inte alls. Kanske har jag en talang av att inte känna ansvar och kunna glömma snabbt. Jag bara gör det och efteråt är allt OK. När jag började som 17–åring verkade det så spännande att komma utomlands, långt från föräldrarna och tjäna mycket pengar. Vad kan en ung kvinna begära mer än pengar, män och massor av skoj!”

De ovanlistade risksituationerna indikerar vilka villkor som måste vara uppfyllda i kvinnornas liv när de tar beslutet att välja vägen till prostitutionen. Från beskrivningarna av flera intervjupersoner kan man se bevis för att prostitutionen först är en ekonomisk lösning men senareutvecklas till ett medel för att förbättra livskvalitén och uppfylla drömmar. Men samtidigt har bara en av de prostituerade köpt en egen lägenhet för pengarna från prostitutionen. För de flesta gick pengarna åt till droger, festande, och till dagliga kostnader. Som en av dem sade: ”Det var som ett slutet cirkel där pengarna gick runt hela tiden utan att någonsin stanna.”


Anledningar till att stanna i prostitution

De flesta av kvinnorna ansåg att det var otrevligt att sälja sex, men de var det positiva med att tjäna pengar som behöll dem kvar i prostitutionen. Prostitutionen blev en del av kvinnornas liv p g a de stora inkomsterna, vilka i sin tur möjliggjorde tidvis kunde finansiera en ganska lyxig livsstil eller ett drogberoende.

En mycket viktig positiv faktor är en bra kund. Intervjuerna avslöjar att många prostituerade kvinnor skapar bestående relationer med kunder, som tar kvinnorna med på resor, eller som sällskap när det går ut, och som lånar pengar till kvinnorna vid behov. Även nära relationer med några kunder var möjliga, även förhållanden och graviditeter. Några kvinnor har en f d kund som sin pojkvän eller partner. Den 23 –åriga Maria: ”Jag hade en svensk regelbunden kund. Han bjöd mig till sitt hem. Jag åkte till Sverige två gånger. En gång var jag där för två månader och en gång en månad. Jag gillade det mycket. Den där svensken var också pappan till min dotter, men hon dog när hon var tre veckor gammal.”

Många av kvinnorna hade förstått att prostitution är en lättare väg till inkomster än utbildning och bra anställningar. En av dem sade att prostitution tyvärr är lättare och snabbare väg till pengar.

Det vanligaste negativa med prostitution var enligt intervjupersonerna det våld de fick utstå av klienterna och hallickarna. En ganska stor grupp av de intervjuade hade erfarit stryk från sina kunder och några hade även blivit våldtagna. Den 21 –åriga Lyuba: ”Jag har fått känna av våld av mina kunder. En klient hade sex med mig men ville sedan inte betala. Jag ville slänga något på honom. Han tog mina båda händer och slog mig i ansiktet. Sedan började ha strypa mig. Han drog ett par byxor över mitt huvud och slängde sedan ut mig från bilen.”

De flesta har erfarenheter av våld och hot från sina hallickar. Att hallickar tvingar till sig själva sex är mycket vanligt, det rättfärdigas som ”kvalitetskontroll”. Den 29 –åriga Julia berättar: ”Jag har erfarit våld från en hallick. Det hände i Finland. Han förklarade för mig att han måste kontrollera om jag kan jobba eller inte, och han låg med mig. Jag fick inte betalt för det.”

En av de negativa erfarenheterna som kvinnorna hade av prostitution berörde hälsan. Att arbeta nattetid och att leva ett instabilt och stressigt liv gjorde dem trötta. Sexuellt överförbara sjukdomar och allmänna sjukdomar var också ett problem. En kvinna som jobbar på en bordell måste ta emot upp till 25 män per natt. Den 29 åriga Julia berättar: ”Jag håller med om det att man bara orkar stanna kvar i prostitution en viss begränsad tid. Kanske 10 år, men sedan slits kroppen ut. Jag måste säga att min vagina håller på att slitas ut och bli gammal. Till exempel hade jag en gång i Finland 23 kunder efter varandra. Det var en fest för män. Vaginan kan inte anpassa sig så fort till olika män och storlekar, och blir trött och sliten. Varför tror ni att prostituerade blir föråldrade så snabbt. Kroppen tål det helt enkelt inte. Livet orsakar stress, ger glädje och sedan stress igen. Jag väljer pengarna och har bara mig själv att skylla på – inte livet – eller världen, eller andra, utan bara mig själv.”


Några artiklar i estniska medier om prostitution

Norsk domstol i Trondheim skickade 27-årige Meelis Vosu till fängelse i fem år för människohandel

Den 19 oktober 2005 (Eesti Päevaleht)


Det är första gången som norsk domstol dömer ut fängelsestraff för människohandel. Den 27 årige Meelis åkte till Norge 2003. Först hade han tänkt sälja ved och trähus, men tillsammans med 43 –årige norske Leif Henning Toftega startade de ett företag i Trondheim. Det två männen sålde sedan sex flickor mellan 18-25 år från södra Estland till Norge, varav den yngsta var vid salutillfället 16 år gammal.

Flickorna hölls i en lägenhet i Trondheim, där de levde och arbetade och var tvungna att ta emot kunder när som helst. De var inte tillåtna att kommunicera med någon utom sina kunder, och de fick inte dricka alkohol. Även när de skulle handla var de tvungna att ha med sig sin ”estnisk eskort”.

Flickorna annonserades ut i pressen med bilder och kunderna kunde ringa till dem. När operatören var övertygad om att kunden var seriös styrde man honom till lägenheten eller till ett hotell. De två organisatörerna hade en unik databas med 5000 kundnamn i med även noteringar av deras speciella önskningar och egenheter.

Sexnätet fungerade i ett och ett halvt år men sedan Meelis Vosu togs fast för att köra bil under alkoholpåverkan blev hans affärer avslöjade. Hallickarna hade utnyttjat flickornas sårbarhet och tvingat dem till arbete. Även efter hårda våldsamheter mot flickorna tvingades de tillbaka till jobbet.

I genomsnitt kostade ett samlag 1500 NOK och flickorna lovades 1/3 när de skulle lämna Trondheim. De fick även betala för sina resekostnader, mat och hyra. Ändå fick flickorna bara 15 % av pengarna de hade lovats. För varje 24 timmar som flickorna bodde i lägenheten tvingades de att betala den norske hallicken 500-600 NOK kronor i hyra. Åklagaren noterade att flickorna kom från enkla förhållanden och inte hade prostituerat sig tidigare.


Fyra estniska medborgare var åtalade I Sverige för människohandel och koppleri.
Den 25 november 2005 (Eesti Päevaleht)

Fyra estländare har organiserat en bordell mellan hösten 2004 och februari 2005 i Stockholm och Uppsala. Bordellerna var i tre lägenheter i Stockholm och en i Uppsala, och 14 unga kvinnor hyrdes in som prostituerade. Några av dem var under 18 år. En del av dem kom från Estland. De fyra åtalade lurade flickorna till Sverige genom att lova dem goda inkomster men sedermera behöll de det mesta av pengarna själva.


Estniska hallickar dömdes för människohandel i Finland

20 juli 2006 (Eesti Päevaleht)

Sex män dömdes för människohandel och koppleri till fleråriga fängelsestraff. Den finske gruppledaren Uno fick ett femårigt fängelsestraff. För samma brott åtalades en till finsk man, Simeon, och en estländare, Taavi, som fick tre år och åtta månaders fängelsestraff.

Kopplerigruppen leddes från det estländska Ämari–fängelset av en fängelsekund, och de lyckades sälja 15 kvinnor till Finland. Alla 15 hade arbetat tidigare som prostituerade i Estland och i Sverige, Norge och Danmark. De arbetade eftersom deras familjer levde under hot. De fick inte lämna sina lägenheter och de tvingades att jobba från klockan åtta på morgonen till tio på kvällen. En av flickorna, Maarja, var mentalt handikappad.

Hallicken Madis hade sagt till Maarja att “du är min tjej och du skall tjäna 1000 euro per dag och då älskar Madis dig”. Maarja lurades till Helsingfors från Tallinn busstation och hon lovades ett jobb som barnskötare. Maarja och Madis träffades via Internet.

När Maarja var i Helsingfors togs hon till en lägenhet där man talade om för henne att hon måste sälja sex till kunderna. Maarja fick ett telefonnummer och det publicerades på sihteeriopisto.net – webbsidan där prostituerades tjänster erbjuds öppet. Eftersom portalen är registrerad i Holland, de finska auktoriteterna kan inte stänga den.

Maarja tvingades ta betalt för en halvtimmes sexuella tjänster 80 euro och 120 euro för en time. Hon hade 3- 15 kunder per dag och på kvällarna tog hallickarna Taavi, Urmo, Raul och Mart alla hennes förtjänster. De andra flickorna fick behålla en del.


Maarja hade orealistiska drömmar för hallicken Madis hade lovat henne att om hon jobbade som prostituerad och tjänade massor av pengar skulle han ta henne till Las Vegas och gifta sig med henne,

Under perioden oktober 2005 till första mars 2006 tjänade hallickringen sammanlagt 76 755 euro. De största inkomsterna gjordes av prostituerad Anne som tjänade 20 400 euro, Jana 9160 euro och den handikappade Maarja 9000 euro.


Slutresonemang

Forskaren Anne-Maria Marttila från Turku Universitet i Finland drar slutsatsen, baserad på sina data (intervjuer och Sihteeriopisto.net) att Estland samt nordvästliga Ryssland är de huvudsakliga områden dit finska män åker för att köpa sex. Män som bor nära ryska gränsen åker över till Ryssland och män från södra och västra Finland åker i huvudsak till Estland och till andra baltiska länder. En av de finska resebyråerna i Viborg (en sexköpare han också) har offentligt sagt att för de finska manliga turisterna är kommersiell sex definitivt en viktig, om inte den viktigaste attraktionen i Estland och nordvästliga Ryssland.
Eftersom det idag på vår seminariedag också är Världsaidsdagen, då vi skall agera internationellt mot HIV och AIDS, vill jag även frambringa följande som Estniska Open Society Institute har funnit i sin studie: bara hälften av de prostituerade tillfrågade har testat sig, och av dem som har testat hade 20 % HIV. I Estland ökar antalet Hivpositiva hela tiden. Den 1 januari 2006 var där ca 1,3 miljon invånare i Estland varav 5524 konstaterade Hivpositiva. Är 2005 upptäcktes det 621 nya HIV –fall och 30 personer med utvecklad AIDS medan 2006 var siffrorna I augusti 461 fall HIV, varav 293 män och 168 kvinnor. I min studie var tre av flickorna infekterade med HIV; 24 –åriga Maria, 22 –åriga Victoria och 20 –åriga Anja. Jag vill nu avsluta den här presentationen med några ord från Victoria, som har varit HIV –positiv sedan hon var 16 år, då hon var drogmissbrukare och injicerade heroin. Victoria, som sitter i fängelse, berättade:

”Jag hade en olycklig barndom. När jag var ett år gammal började vi leva med en man från Azer. De kommande fem åren var inte familjeliv. Gränserna var ännu öppna, så min mamma och jag flydde till S: t Petersburg, där vi bodde på järnvägsstationen i Moskva. Mamma hade brutit ett ben och kunde inte arbeta, så jag fick gå runt och tigga mat från restauranger och leta sopor för att kunna skaffa oss något att äta. Jag blev prostituerad när jag flydde från Kaagvere specialskolan. Först sålde jag sex för att få mat och kläder, men senare fick jag även prostituera mig för att kunna betala drogerna. Jag började injicera när jag var 16 år och tror att det var då jag fick HIV. Jag tycker att prostitutionen är i total motsats till mänskliga värden och det finns ingen prostituerade kvinna som kan tycka om det när det är nyktra. Och alla slutar antingen i fängelse eller i en grav. När jag är i min fängelsecell på kvällarna kan jag bli rädd, jag är rädd att inte vakna nästa morgon. När natten kommer och mörkret faller då är jag helt ensam och känner hur HIV i min kropp börjar utvecklas. Djupt inuti mig. Och jag får tankar om att jag ska dö just i den stunden, den sekunden, och… att mitt hjärta kommer aldrig mer att slå…som det har slagit.


















Lagen om sexuellt utnyttjande gentemot lagen om sexköp av människohandelsoffer



Johanna Niemi Kiesiläinen
Professor i juridik verksam vid Umeå universitet
under 2006 och numera vid Helsingfors universitet


Ett fall av trafficking av en mentalt handikappad kvinna ”Maarja”

Att köpa sex eller sexuella tjänster, som lagen säger, har varit kriminellt i Sverige sedan 1999. Sommaren 2006 följde Finland detta exempel genom att kriminalisera köp eller försäljning av sex från ett människohandelsoffer. Dessa reformer gav en signal att det är kunden som är ansvarig för den växande internationella sexhandeln, men som författaren här kommer att argumentera för, kan språket som används av lagstiftaren mycket väl vara en tveeggad svärd.
Den 20 juli 2006 fastställde tingsrätten i Helsingfors sin första dom i ett människohandelsfall. I detta fall, som i de flesta andra hade en kvinna hamnat i prostitution. Ett allmänt problem för åklagare i dessa människohandelsfall är att de måste bevisa att människohandlare har lurat eller alternativt tvingat offret med våld, utnyttjat hennes godtro eller missbrukat hennes beroende- eller skyddstatus. I praktiken är det mycket svårt att bevisa detta om inte offret är under 18 år gammal, då dessa särskilda beviskrav inte behövs. I det finska fallet överkoms detta problem eftersom offret för trafficking var mentalt handikappad och därmed lurad och i en beroendeställning och i skyddsbehov.
I det finska fallet åtalades inga sexköpare. Det var självklart, eftersom att köpa sex inte var kriminellt i Finland, när dessa händelser inträffade, utan bara i det offentliga rummet, vilket inte var fallet här. Tvärtom hade sexhandeln genomförts i en lägenhet. Dock diskuterades moralen av att köpa sex flitigt I den den offentliga debatten när denna händelse avslöjades. Det ryktades om att åtminstone några sexköpare hade känt till offrets mentala status innan de mötte henne, eftersom det hade diskuterats på internet. “Hon har inte allt på plats däruppe” har det enligt ryktet sagts där.


Funderingar kring effektiviteten av sexköpslagen

Det finska parlamentet hade dock redan påbörjat arbetet med att lagmässigt hantera situationer som denna. Den 16 juni 2006 trädde en ny lag i kraft, vilket gjorde det kriminellt att köpa sex från någon som var offer för människohandlare eller av någon som är objektet för att ett brott begås.. Brottet ger ett bötesstraff eller fängelse i maximalt sex månader. Samma kväll gav jag en intervju för en reporter där jag sade att detta var en signal om att ansvaret för sexhandeln ligger hos konsumenterna; utan köpare skulle det inte finnas någon efterfrågan och mindre handel.
I ljuset av detta människohandelsfall började jag dock tvivla på min egen slutsats. Behöver vi verkligen nya specialparagrafer som gör det kriminellt att köpa sex från en såld och handikappad ung kvinna? Vad är det för ett lagsystem gentemot brott som inte redan förbjuder detta? Och i efterklokhetens kranka blekhet är detta vidriga brott värt enbart sex månader i fängelse? Det kan vara en idé att ta en titt på brottsbalken.
Ja faktiskt, lagen om sexuella brott inkluderar en paragraf om sexuellt utnyttjande. I Finland sker ett sexuellt utnyttjade när förövaren t ex använder sig av personens oförmåga att försvara sig geom. att uttrycka egna beslut, vilket kan bero på omedvetenhet, sjukdom, handikapp eller annan hjälplöshet. Åklagaren måste bevisa att den åtalade var medveten om den utnyttjade personens mentala status, men i fall som dessa är det helt möjligt. Det maximala straffet för sådant sexuellt utnyttjande är i Finland satt till fyra års fängelse.
Men även andra sexuella brott kan bli relevanta när vi diskuterar offren för människohandel. Våldtäktslagarna i många länder kräver ett element av våld eller tvång. I andra länder såsom Storbritannien betraktas ett samlag utan uttalad medgivande som en våldtäkt. Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har i sitt prejudicerande beslut på M.C. Bulgaria (2003) konstaterat att elementet av tvång måste tolkas så att utan ett uttalad medgivande från offret är det fråga om våldtäkt.
Den nationella lagen kräver inte nödvändigtvis att tvånget och samlaget genomförs av samma person. Därmed ser det ut som våldtäktslagen skulle kunna användas även för de mest allvarliga fall av sexköp från människohandelsoffer. Om människohandelsoffret tvingas till samlaget och personen som har samlaget känner till detta, blir den skyldig till våldtäkt. Vi kan även i ljuset av ECHR:s beslut även fråga oss om den lättare sanktionen alls är rättmätigt utifrån att utnyttjande skett av en person som inte kan ge sitt medgivande. Utan medgivande, skall, inte ett sådant samlag ses som våldtäkt?


Använd båda lagarna

Sammanfattningsvis bör den nya finska lagen som kriminaliserar sexköp av människohandelsoffer inte användas framför eller på bekostnad av sanktioner för “gamla brott” som våldtäkt och sexuellt utnyttjande, även om de sker i samband med människohandel. En sådan risk finns dock, eftersom det kommersiella språket ersätter det gamla språket av sexuellt utnyttjande och våld.
Men den nya lagen har också en helt oberoende innehåll. Medan den inte bara kriminaliserar sexköp av offer för människohandel utan även av hallickarnas offer, ser den lättare på dikotomin mellan “frivillig” och tvångsprostitution, en fråga som har blivit så central som ett medel mot den internationella människohandeln. I praktiken är det mycket lättare att bevisa koppleriet, eftersom element av våld eller osanning inte behöver bevisas, än sexköp av människohandelsoffer. Därmed kan vi förvänta oss att den nya lagen har en effekt på efterfrågan.
Vad vi dock bör ifrågasätta är användningen av språket. När vi talar om handel, att köpa, om efterfrågan, och om kunder och konsumenter, använder vi oss av en mäktig diskurs som kan dölja det sexuella utnyttjandet och våldet som är förknippad med människohandel.




Tre nyckelelement som sammanlänkar trafficking och prostitution: Män och maskuliniteter, våld och övergrepp, samt informations- och kommunikationsteknologier


Jeff Hern
Linköpings Universitet, Sverige och
Svenska Handelshögskolan, Helsingfors, Finland
(hearn@hanken.fi, jefhe@tema.liu.se)


I denna presentation vill jag fokusera på tre nyckelelement som behöver belysas i diskussioner och debatter om trafficking och prostitution, och också när det gäller sexhandel mer generellt. Var och en av dem avser att peka på viktiga länkar mellan trafficking och prostitution. Min egen bakgrund och mitt eget intresse för trafficking och prostitution har kommit att spänna över områden som våld och övergrepp, kvinnovåld, barnövergrepp och pornografi. Från samarbeten med, bland annat, Wendy Parkin, Jalna Hanmer och Marjut Jyrkinen, har en av de huvudsakliga lärdomarna varit att medan olika former av våld och utnyttjande har sin egen specifika karaktär måste de också kopplas samman med varandra. Tanken om länkar är användbart när man analyserar och intervenerar i sociala arenor, och speciellt inom den bredare arenan av sexhandel (Jyrkinen, 2005). I den här presentationen kommer jag att fokusera på tre nyckelelement och länkar.


Män och maskuliniteter

Under de senaste åren har en avsevärd expansion, som fokuserar och kritiskt studerar män och maskuliniteter skett. Den har visat att män är precis lika socialt konstruerade som socialt kön (genus) som kvinnor (Kimmel med flera, 2005), Att se män som socialt konstruerat kön är en viktig del i att utveckla en kritisk, informerad och rättvisande analys, samt en intervention när det gäller trafficking och prostitution. Medan det mesta av fokus när det gäller handling och intervention som rör trafficking och prostitution är inriktad på kvinnor, kräver agerandet mot trafficking och prostitution att plats ges även åt männen och de maskuliniteter, både individuella och kollektiva, som är processer i dessa aktiviteter.
Detta perspektiv reser ett antal breda frågor. Vilka slags män och vilken slags maskulinitet är inblandad när det gäller viljan att direkt köpa en annan persons kropp, vilja köpa sex, eller vilja köpa sexualiserade delar och öppningar i en annan person? Vilka män och vilka maskuliniteter stödjer detta? Vad får män att direkt stödja trafficking och prostitution i den ovannämnda formen av affärer utan referens till några som helst explicita frågor om dominans mellan könen? Vilka är de mest relevanta formerna av könsbunden och sexualiserad organisation av män? Vilka andra män är indirekt involverade i att stödja verksamheten, t.ex. genom att förse affärsrörelsen med teknologier?
Män är indirekt involverade och inblandade i trafficking och prostitution i en mängd olika former och det är viktigt att uppmärksamma denna variation och de samband som finns mellan män. Dessa skillnader inkluderar:

Män som sexköpare eller potentiella sexköpare; gifta män, ”vanliga killar”, turister, engångsköpare, individuella hemliga köpare; grupper av köpare; ”goda kunder”; unga män; äldre män; män som funderar på att köpa; män som är ambivalenta till att köpa; osv.

Män som hallickar, organiserade affärsmässiga hallickar, kvinnliga prostituerade som samarbetar; osv.

Män inom sexhandelsorganisationer; många organisationer, stora som små, är dominerade av män och så är det också inom sexhandeln, kanske även i högre utsträckningen än i andra branscher (förutom den höga ”mediaprofil” som ges till vissa ”eskorter”). Sådana män kan specialisera sig inom organiseringen av trafficking och prostitution, eller kan vara involverade i ett antal olika ”affärsverksamheter” där även respekterade affärer ingår; några är specifikt inom organiserad brottslighet.

Män i annat understödjande arbete; detta kan inkludera att nå ut till fler mäns aktiviteter inom andra respekterade organisations- eller affärssammanhang, så som att tillhandahålla informationsteknologi, att tillhandahålla resor och andra tjänster, finansiell eller lagmässig expertis osv. Respektabla affärsmän kan vara involverade i affärer som direkt eller indirekt stödjer sexhandel.

Män som delaktiga aktörer; många andra män kan vara involverade i delaktiga relationer med varandra, så som relaterade aktiviteter, t.ex. acceptansen mer generellt av pornografieringen av/i media och samhället. Och som en passus, och kanske mer än en passus, verkar de som få män verkar politiskt intresserade av denna problematik, även när det gäller att medverka på offentliga tillställningar, så som seminarier, De flesta män verkar inte bry sig om problemet speciellt mycket, dvs. bry sig om att förändra den nuvarande situationen!

Män inom myndigheter för intervention: dessa inkluderar polis, domstolsväsendet, kuratorer och hjälp för dem som vill slut prostitution till exempel sociala myndigheter. Viktigt är också att män inom dessa organisationer och myndigheter fortfarande är män, med alla de olika relationer och ”maskuliniteter” som finns i samhället; sexist/anti-sexist, antifeminist /feminist, för sexhandel/emot sexhandel.

Sist men inte minst, så finns också män inom trafficking och prostitution, som själv har råkat ut för prostitution och trafficking. Även om det är färre män än kvinnor som är inblandade, är detta en väldigt viktig grund för några män och pojkar. Detta reser några viktiga frågor, såsom kunskapen om olika män och pojkar, tendensen att förneka eller att osynliggöra pojkars och mäns offerroll; och i vissa fall relationen mellan att ha blivit utsatt för övergrepp i det förflutna och att senare i livet utsätta andra för övergrepp.

Slutligen i denna sektion vill jag säga några viktiga ord angående länken mellan trafficking och prostitution, och sexhandelns koppling mer generellt till ”marknaden”. Marknaden framställs ofta som något könsneutralt: det bara händer! Och allt kommer att bli bra – på lång sikt! Det är dess skönhet! Sådana neo-liberala påståenden har blivit mer accepterade under de senaste åren, Men det är inte alls fallet. Sexmarknader är i allra högsta grad könsbundna, väldigt olika dock, inte minst för att de är beroende av kvinnors obetalda arbete, och de är också beroende av utövandet av våld och övergrepp runt om i världen. Denna ”könsbestämning” av marknaden är naturligtvis mycket omdebatterad, både inom mainstream så som feministiska diskussioner. Men jag tror vi kan specificera ett antal sätt på vilken ”marknaden” – när det gäller både trafficking och prostitution – är våldsam, samt hur den är sammankopplad med våld. Detta leder mig in till min andra nyckelfråga.


Våld och övergrepp

Att tillskriva män ett socialt kön innebär också att ge våld och övergrepp ett socialt kön. Att tillskriva våld och övergrepp ett socialt kön innebär ofta i praktiken att tillskriva våld och övergrepp som mäns våld och övergrepp (Hearn, 1998). Våld och övergrepp relateras till trafficking och prostitution, och fungerar också som en länk mellan trafficking och prostitution på många sätt.

Våld och övergrepp förekommer:

Som en del av ett generellt socialt sammanhang inom trafficking och prostitution.
Under barndomen innan offrets trafficking och prostitutionserfarenhet.
I det direkta användandet av fysiska övergrepp inom trafficking och prostitution.
I det direkta användandet av andra former av våld och övergrepp inom trafficking och prostitution
I det omedelbara användandet av fysiska övergrepp när det gäller att sätta kvinnor, flickor och ibland män och pojkar på plats inom trafficking och prostitution.
I det direkta användandet av andra former av våld och övergrepp när det gäller att sätta kvinnor, flickor, och ibland män och pojkar på plats inom trafficking och prostitution. Detta kan också innefatta olika former av strukturellt våld (Kelly 2003)
Trafficking i sig själv som våld och övergrepp
Prostitution i sig som våld och övergrepp.


Jag kommer nu att ta upp de två sista punkterna lite mer detaljerat. Först trafficking; trafficking av kvinnor kan kategoriseras in i fyra olika typer:

1. Kvinnor som redan är prostituerade i ett land och som ”utbyts” av deras hallickar till ett annat land;
2. Flickor som säljs till prostitution av fattiga familjer, med eller utan familjens fulla kunskap om vad som väntar dem;
3. Kvinnor som luras in i sexhandel under falska förespeglingar, t.ex. genom jobb som servitriser, barnflickor, hushållerskor;
4. Slavhandel som startar med att kvinnor och flickor kidnappas från fattiga regioner (Seager, 1997: 115)

Förflyttningen av en individ eller grupp av människor utan medtycke eller mot deras uttryckta vilja eller överenskommelse kan ses som ett övergrepp – även om detta går ”fredligt” till. Detta kan naturligtvis hända i vilket land som helst, av olika anledningar, så som när hus rivs för att bygga en väg. I sådana situationer finns det ofta en mekanism, även om den är minimal, för att tillvarata rättigheter och skyldigheter för de iblandade parterna – stat, samhälle, individer. Som kontrast till detta, kan trafficking i sig själv ses som en form av påtvingar arbete, vilket liknar slavarbete, och kan därför betraktas som ett övergrepp på en person.
Trafficking sammanblandas lätt med prostitution och andra former av arbete inom sexhandeln, vilken ofta i sin tur upprätthålls genom mäns våld:

”Prostitution på en lokal nivå kan ibland vara en affär under konsensus där en kvinna kan utöva en viss grad av kontroll. På en global nivå finns ingen av dessa förmildrande omständigheter när det gäller trafficking av kvinnor. Den globala sexhandeln är nästan alltid tvingande, och innehåller höga nivåer av våld och upprätthålls genom underordningen av kvinnan. I globala sexnätverk är kvinnors kroppar varor. Det handlas med prostituerade, flickor köps och byts mellan olika karteller och internationella beställningar för nya fräscha prostituerade placeras hos handlare. Den internationella traffickingen av kvinnor och flickor (...) lever på ekonomiska skillnader; mellan kvinnor och män på alla nivåer och mellan regioner på ett globalt plan ”(Seager, 1997:115)

Att se prostitutionen i sig själv som våld och övergrepp är den mest kontroversiella frågan. Det är möjligt för en man eller en kvinna att bestämma sig för att sälja sin kropp av en speciell anledning under en bestämd tid utan att det nödvändigtvis upplevs som våld eller övergrepp, även om detta senare i livet kan upplevas som våld eller övergrepp. Jag finner det mycket svårt att se långvarigt arbete med prostitution som frigörande, däremot kan det betraktas som en form av våld eller övergrepp på en person och något som personen inte skulle vilja använda kropp till.


Informations- och kommunikationsteknologier

En tredje form, som snabbt utvecklas, och som tillhandahåller nya former av kopplingar är informations- och kommunikationsteknologier (ICT:s). Dessa representerar en relativt ny och snabbt förändrande aspekt av trafficking, prostitution och sexhandel mer generellt. ICT:s verkar vara en mer och mer viktig länk mellan trafficking och prostitution, som också bidrar till mer generellt när det gäller konstruktionen av olika former av sexualitet, sexuellt våld och sexuella övergrepp (Hearn och Parkin, 2001; Hearn 2006).
Vi råkar leva i en tid som genomgår betydande historiska förändringar när det gäller sexhandel som innebär stora förändringar i sexualiteten och sexuellt våld som förmedlas via mängder av ICT:s; en expansion av videouthyrning, pornografiska webbsajter (både gratis och mot betalning), gör-det-själv- pornografi för olika ”communities”, och så vidare. ICT:s har ökat möjligheterna för techno-sex, hightech sex, sex utan förbindelser, sex via mobiltelefon och virtuell sex. Det årliga antalet uthyrningar av hårdporrfilmer i USA har ökat från 79 miljoner år 1985 till 759 miljoner år 2001. (Hughes 2002) År 1997 fanns det ca 22 000 webbsajter med gratis pornografiskt material och 2002 var de uppe i ca 280 000 (Campbell, 2003).
ICT:s kan förstås som att de ”löser” många långvariga utmaningar för sexhandelns organisering såsom det vittnas om av de inom sexhandel som vill köpa och sälja sex, använda och utnyttja kroppar – nämligen hur man finner den andra utan att behöva gå på gatan eller riskera sammanträffanden. För vissa män ses den sexuell rättighet att köpa andras kroppar som odiskutabelt och ofrämmande ”rätt”.
Det är många sätt som ICT:s främjar utvecklingen av trafficking och prostitution, t.ex. genom ”teknologiska framsteg” och i utförandet och transaktionerna inom sexhandeln. De är också ett sätt att underlätta förbindelserna mellan trafficking och prostitution. Videokonferenser som sker live är bland den mest avancerade teknologin på webben. Denna innebär också att det går att köpa sexshower live, där mannen också i vissa fall kan regissera showen. Webbpornografer är de mest innovativa entreprenörerna på internet. Internet har främjat samlingar av encyklopedisk information om sexhandel för köpare, och mer begränsat informationsutbyte för säljare. Detta har i sin tur hjälpt till att undersöka köparnas användning av dessa teknologier , så som genom The World Sex Guide och Punternet.
Donna Hughes (1997) sammanfattar den globala situationen:

”Internet har kommit att bli den senaste platsen att stödja global trafficking och sexuellt utnyttjande av kvinnor. Detta globala kommunikationsnätverk används för att stödja och hantera köpandet och säljandet av kvinnor och barn. Agenter tillhandahåller kataloger med postorderbrudar, med flickor så unga som 13 år. Kommersiella sexresor marknadsförs. Män utbyter information om var man kan finna prostituerade och beskriver hur de kan användas. Efter deras resor skriver män rapporter om hur mycket de betalade för kvinnor och barn och beskriver på ett pornografiskt sätt om vad de gjorde med den som de köpte”

De olika sorter av sexuellt utnyttjande och olika former av sexualiserat våld som finns dokumenterat på Internet innefattar prostitution, brud- och sextrafficking, sexresor och turism, pornografi, informationstjänster och utbyte av information om prostitution, och sexshower live genom videokonferenser. Alla dessa är nära sammankopplade. Sexturism fungerar som en källa till kvinnor som är utsatta för trafficking. Kvinnor är importerade legalt eller illegalt från fattigare länder till centrum för sexturism för att fylla upp bordeller.


Hughes (1997) fortsätter:

”Agenter för postorderbrudar har flyttat till Internet som är den plats de föredrar för marknadsföringen. Internet når en primär grupp av potentiella köpare - västerländska män med en inkomst som är högre än genomsnittet. Den nya internetteknologin möjliggör att webbsidor kan uppdateras snabbt och enkelt; några tjänster innebär att utbytet av kvinnor måste bytas ut varannan vecka... (Internet) agenter tillhandahåller hjälp för män att finna en ”kärleksfull och hängiven” kvinna vilkens ”syn på en relation inte har blivit förstörd av orimliga förväntningar.” Agenturerna beskriver sig själva som ”mötestjänster”, men en snabb undersökning av många av webbsajterna avslöjar deras kommersiella intresse i trafficking av brudar, prostituerade och i sexturism. (... ) Bilder av kvinnorna visas med deras namn, längd, vikt, utbildning och fritidsintressen. En del kataloger tillhandahåller också kvinnornas byst-, midje- och höftmått”

Den internationella agenturen Gumeney gör reklam: ”Här finns ryska kvinnor som snabbt kan ge sig av, som söker villiga, välbeställda västerländska män att gifta sig med. Välj bland dem som persikor i affären, omsorgsfullt sorterade utifrån deras ålder och hårfärg. Ser du någonting du gillar? Betala så får du hennes adress och skriv något fint till henne – nästan alla av dom verkar förstå engelska” (Naughton, 1998). Män betalar för dessa tjänster på internet med kreditkort. Några webbsajter kategoriserar kvinnor med unga barn och frågar om männen vill ha kvinnor med eller utan barn, några visar bilder av nakna barn. Hughes menar att barn blir utsatta för trafficking på detta sätt, där männen subtilt visas sätt att införskaffa kvinnor och barn i ett och samma paket.
Slutligen, ICT:s är för att återkomma till mitt första tema, i hög grad mannens arena. Detta därför att de som är mer kunniga i sitt datoranvändande, även om kvinnor, och särskilt flickor och unga kvinnor använder ICT:s nu, och speciellt med utveckligen inom den tredje vågen av feminism och e-feminism.
Vi kan fråga oss vad som han göras inom och mellan samhällen, när det gäller att förändra män och pojkar och minska deras deltagande i sexhandeln. Detta inbegriper alla sfärer av samhället, men kanske mest uppenbart när det gäller utbildning – inte bara för pojkar i skolor, men som en livslång utmaning i mäns liv.


Referenser

Campbell, Duncan (2003) ‘With pot and porn outstripping corn, America’s black economy is flying high’, The Guardian, 2 May: 3.

Hearn, Jeff (1998) The Violences of Men, London: Sage.

Hearn, Jeff (2006) ‘The implications of information and communication technologies for sexualities and sexualised violences: contradictions of sexual citizenships’, Political Geography, 25(8): 944-963.

Hearn, Jeff and Parkin, Wendy (2001) Gender, Sexuality and Violence in Organizations: The unspoken forces of organization violations, London: Sage.

Hughes, Donna M. (1997). Trafficking and sexual exploitation on the Internet. Feminista!, 1(8). Available at: http://www.feminista.com/archives/v1n8/hughes.html

Hughes, Donna M. (2002) ‘The use of new communication and information technologies for the sexual exploitation of women and children’, Hastings Women’s Law Journal, 13(1): 127-146.

Jyrkinen, Marjut (2005) The Organisation of Policy meets the Commercialisation of Sex. Helsinki: Swedish School of Economics.

Kelly, Liz (2003) ‘The wrong debate: reflections on why force is not the key issue with respect to trafficking in women for sexual exploitation’, Feminist Review, 73: 139-144.

Kimmel, Michael, Hearn, Jeff and Connell, R.W. (eds.) (2005) Handbook of Studies on Men and Masculinities, Thousand Oaks, Ca.: Sage.

Naughton, John (1998) The women are laid out like peaches on a market stall … . The Observer Review, 22 February: 9.

Seager, Joni (1997) The State of Women in the World Atlas. 2nd ed., Harmondsworth: Penguin; 3rd ed., 2003.





Ekonomiska och organisatoriska kopplingar inom den globala sexhandeln



Marjut Jyrkinen
PhD, M.Pol.Sc. forskare vid
Avdelningen för Management och Organisation
Hanken, Svenska Handelshögskolan, Helsingfors



Under de senaste decennierna har Finland som så många andra länder upplevt en signifikant ökning av kommersialisering av kroppar, samtidigt som karaktären av denna kommersialisering har ändrats betydligt. Orsakerna till detta har en nära koppling till processer inom globaliseringen och dess manifesteringar i den lokala kontexten. De nya teknologiska innovationerna har en stark påverkan på kommersialiseringen av sex. Denna presentation baseras på min doktorsavhandling (2005), där jag som förstahandsdata har intervjuat 30 ledare och yrkesverksamma inom fem nyckelområden angående deras policy när det gäller kommersialiseringen av sex och informations- och kommunikationsstrategier (ICT). Boken The Organisation of Policies Meets the Commersialisation of Sex.Global Linkage, Policies, Technologies finns tillgänglig på http://brunnen.shh.fi/banken/sve/page1655.php?book_id=280.

Generellt sett går det att fastslå att policy och praktik när det gäller sexhandel i Finland, och i förlängningen också inom EU, ofta saknas, är oklar och motsägelsefull. Många organisationer, både offentliga och privata, bemöter redan behovet - men kommer att behöva göra det än mer i framtiden – när det gäller att utforma klarare policys när vad beträffar sexhandel och närliggande områden. Detta för att undvika dåligt uppförande och skada för organisationens anseende – under de senaste få decennier har Finland, som ett av många länder, mött en signifikant ökning och förändring när det gäller kommersialiseringen av kroppar, sex och sexualiteten. Orsakerna bakom dessa förändringar är många och komplexa, och är starkt sammanbundna med globaliseringsprocesser och deras lokala manifestationer och sammanhang. Särskilt starkt inflytande när det gäller kommersialiseringen av sex har utvecklingen av nya informations- och kommunikationsstrategier (ICTs) haft. Med begreppet sexhandel menar jag ekonomiska transaktioner där människors kroppar och sexualiteter erbjuds till försäljning, säljs, köps och tillhandahålls och (ut)nyttjas för köparens sexuella önskningar och behov. Sexhandeln är en av de snabbast växande ”grå” affärsområdena i hela världen. Delvis är fenomenet semilegalt, dvs. delvis totalt illegalt och delvis legalt, eller åtminstone inte kriminaliserat.

Nästan ingen kan idag undvika att stöta på olika former at kommersialiseringen av kroppar, sex och sexualiteter, även om man så önskar. Som komplement till äldre former av teknologier och medier, använder sexhandeln nu också nyare former av teknologier och deras tillämpningar, detta har mångdubblat de former och skalan på sexhandelns manifestationer och marknadsföring. De mer, så att säga, konventionella formerna av kommersiell sex, så som gatu- eller restaurangprostitution, pornografiska bilder och filmer har följts av andra former av sexhandel som relateras till nya teknologier. Till exempel har video, DVD, skanners, mobiltelefoner och webben (”The world wide web”), ökat de olika former sexhandeln kan anta samt också gett den ökade möjligheter. Dessa förändringar omkonstruerar också ”efterfrågan” för sådana tjänster och produkter för att öka den ekonomiska vinsten för de som direkt och eller indirekta profiterar på dessa tjänster. Den nya teknologin bidrar också till att nå ut till nya kunder.

Även om de exakta siffrorna när det gäller sexhandel är svåra att uppskatta, står det klart att de är höga och är ett snabbt ökande område för ekonomisk aktivitet, pga. de höga ekonomiska vinsterna både lokalt liksom globalt. Jag kommer idag i synnerhet att diskutera de ekonomiska och organisatoriska kopplingarna inom sexhandeln. Kopplingar refererar till kontakter, allianser och förbindelser inom sexhandeln, vilken främjar funktionen för och expansionen av sådan handel. Kopplingarna inom sexhandeln är, som minst, följande: substantiella, ekonomiska, och organisatoriska; temporala, rumliga och kulturella; teknologiska; och, lagstiftande samt policyrelaterade.


Finland – ett intressant exempel

Finland är intressant som fallstudie av policys när det gäller sexhandel, ICT och ”efterfrågan” för sexhandel utifrån åtminstone tre aspekter. För det första, är Finland ett land som, så att säga, ligger mellan Öst och Väst, med en 1300 kilometer lång gräns mot Ryssland. Landet är också en av EU:s yttre gränser. Skillnaden i levnadsstandard mellan Finland och Ryssland är uppskattad till att vara den största mellan två länder som gränsar till varandra i hela världen. Därför finns det starka drivande faktorer för legala och illegala rörelser av människor mellan dessa länder, likväl som det finns ett intresse för organiserade kriminella grupper att komma in på den västerländska marknaden, inkluderat sexindustrin.

För det andra är Finland ett intressant fall för forskning inom detta fält eftersom, å ena sidan, är och har jämställdhet mellan könen varit ett högt prioriterat område och en utgångspunkt inom många delar av det sociala livet. Därför upprörde den snabba ökningen av kommersialiserad sex i början av 1990-talet många medborgare, speciellt kvinnor och kvinnoorganisationer, likväl som myndigheternas tjänstemän och politikerna. Å andra sidan, så kan det inte på något sätt påstås att att hela samhället kan anses ha bli besviket p.g.a. den växande sexhandeln sedan 1990-talet. Istället har neo-liberala röster, representerade av sexuella entreprenörer och andra lobbyister för prostitution och pornografi påpekat vikten av hedonistiska friheter för människor, och med det i huvudsak menat friheter för den manliga befolkningen att konsumera kommersiella sexuella tjänster och produkter.

För det tredje är Finland ett intressant land att titta på i detta sammanhang p.g.a. utvecklingen av informations- och kommunikationsteknologier: Finlands är ett av de länder som betraktas som ha kommit längst i utvecklingen i världen av ICT och deras tillämpningar i samhället som helhet och också när det gäller för internationella affärsmässiga ändamål. Att ICT bidrar till förmågan att tävla internationellt är ett ofta använt argument och värdefaktum. Men detta bidrar negativt till viljan att kritiskt granska någon aspekt av den nya teknologiutvecklingen, inklusive den som innefattar sexhandeln.

Därmed var syftet med min studie att undersöka policys, policy praktiker och diskurser beträffande sexhandel och ICT:s relation till den finska sexhandeln, samt deras länkar och kopplingar både i Finland och i den globala kontexten. Dessa policys utvecklas inte nationellt. De utvecklas i en sfär av påverkan från andra länder, och från internationella organisationer, särskilt i grannområdena och inom EU. För att kunna betrakta detta i ett vidare, även i ett globalt, sammanhang, skapade jag en ram av relevanta kopplingar inom och mellan kommersiella sexhandlare, vilket sedermera (åter)konstruerar själva ämnet och analysen för mitt forskningsämne.

Sexhandelns kopplingar är först och främst substantiella, många bolag är kopplade ihop genom kroppar, sex och sexualiteter de säljer, marknadsför och gör vinster av. Många underområden inom sexhandeln är tätt ihopkopplade. Till exempel används det i porr ofta fantasier från prostitution, och producenterna introducerar kvinnorna både till pornografiska produktioner och till prostitutionen. (Barry, 1995; Jeffreys, 1997). Ett internationellt fenomen som växer är människohandel för sexuella ändamål som innefattar i huvudsak kvinnor som hamnar som prostituerade på sexmarknader efter att ha blivit introducerade som erotiska dansare i sexklubbar eller blivit beställda via post-order annonser på Internet (Group of specialists…2003). Å andra sidan betraktas sexualiteter som produceras och marknadsförs inom pornografin allt oftare som ”karriärer inom sexarbete” och som glorifieras i den allmänna debatten. Till exempel presenteras och marknadsförs porrstjärnor idag i mainstream media som vilka som helst andra kändisar, och porrbranschen beskrivs som en oskadlig verksamhet som erbjuder fina karriär/arbetsmöjligheter.

För det andra finns det signifikanta ekonomiska kopplingar mellan sexhandelsföretag både nationellt och internationellt, och inkomsterna från sexhandeln koncentreras i de stora internationella koncernerna snarare än hos enskilda personer eller hos sextjänstsäljare. Samma företag kan tjäna pengar på att sälja post-orderbrudar till utländska män för att gifta sig med samtidigt som man får inkomster från prostitution parallellt i samma kontext eller vid ett senare tillfälle. Utifrån ekonomiskt perspektiv behöver sexhandelsbolagen konsumenter som köper och konsumerar tjänsterna som erbjuds på marknaden, vilket gör kopplingen mellan handlare och kunderna nödvändig även om den kan vara indirekt. Den ekonomiska vinsten såväl som förlusterna inom sexhandeln reflekteras också över inom de formella sektorerna inom samhället, och kopplingen mellan de legala och illegala sektorerna (t ex turistföretag och sextjänstföretag) skapar tendenser som leder till normalisering av den här typen av handel.

För det tredje finns det olika organisatoriska kopplingar inom fältet av sexhandeln; t ex de som marknadsför prostitution och pornografi har inte bara nära kopplingar till sexindustriorganisationer men har även kopplingar till offentliga och civila organisationer och individer som mer eller mindre öppet visar sitt stöd till ”friheten att prostituera sig”, de prostituerades ”rättigheter” och i samma kontext stödjer legaliseringen och normaliseringen av den här typen av affärsverksamhet. Samma sexhandelsaktör kan ansvara (öppet eller i hemlighet) för bordeller, driva gatuprostitutionsnätverk och producera porrfilmer. Sexhandel både nationellt och internationellt är vanligtvis mer eller mindre löst kopplad till den organiserade brottsligheten som kan skaffa fram nya kvinnor samtidigt som den driver även annan typ av brottslighet såsom narkotikaaffärer.

Den finländska organiseringen av sexhandeln under de två senaste årtionden har varit mycket lyckad utifrån sexhandlarnas perspektiv. Sexhandeln har lyckats rota sig i det finska samhället, och sexhandelsbolagen har skapat basen för nya konsumtionsmönster. Både skönhets- och sexindustrin tenderar, som vilken som helst annan industri, skapa en klientel och utöka den på samma sätt som andra branscher gör. Utöver (miss)bruk av kvinnor och barn inom sexbranschen ser den ut att introducera manliga kroppar, sex och sexualiteter – för genom att introducera kvinnorna till den sexuella konsumerismen tar man ett steg vidare i normaliseringen av sexhandeln samt når en ny potentiell konsumentgrupp.


Sammanfattningsvis

Konsumtionsmönstren, även de kritiska, ignorerar eller i alla fall fokuserar inte på den enorma mängden av handel som baseras på (miss)bruk av kvinnokroppar eller på sex som konsumtionsvara, särskilt när ”produkterna” själva är ”lyckligt” involverade i branschen. Därför är normaliseringsprocessen oundviklig för sexhandeln, som anser att alla försök att kontrollera branschen bör avgränsas så snabbt som möjligt. De organisatoriska kopplingarna med andra legala affärsområden samt med beslutsfattare är mycket viktiga för sexhandeln.

Rent allmänt kan man säga att sexhandelspolicys och praktikerna i Finland, såväl som inom EU saknas ofta, är oklara eller motsägelsefulla. Många offentliga och privata organisationer/företag har redan möten om detta, redan men i framtiden krävs det klarare policys och strategier beträffande sexhandeln för att undvika problem och ett dåligt rykte. Till exempel inom organisationer/företag, där de anställda i ökande grad reser utomlands för arbetets skull eller arbetar utomlands för vissa perioder, verkar tystnaden kring sexhandelspolicyn vara nära sammankopplad med de manliga ledarskaps- och organisationskulturella faktorerna, som innebär att sexköp betraktas som en ”rättighet” av de manliga organisationsmedlemmarna. Men en brist på sexhandelspolicy på en företagsorganisation kan orsaka praktiska problem samt illojalitet bland de andra anställda.

Sammanfattningsvis upprepar jag några av den globala sexhandelns viktigaste aspekter och kopplingar: 1) Kopplingarna inom sexbranschen och med andra legala samt illegala branscher skapar grunden till sexindustriernas expansion och vinster. 2) Normaliseringen av sexindustrin sker på olika sätt och den har en nära koppling till andra branscher som kommersialiserar kroppar, sex och sexualiteter (såsom skönhetsbranschen). 3) Det finns ett antal direkta och indirekta profitörer inom sexindustrin, vars påverkan inkluderar mycket större och bredare område än bara den som består av dem som arbetar direkt inom sexindustrin. 4) Könstillhörigheten är fortfarande, och kanske även mer än tidigare, relevant för hur sexindustrin skapas och organiseras, och industrins baseras både implicit och explicit på samhällets könsorättvisor.
Det finns en hel del relevanta frågor att ställa om den globala och lokala sexindustrin och dess kopplingar. Vilken slags samhälle vill vi leva i? Vad är det som sker jämställdheten mellan könen och vilken slags policys är det möjligt att skapa i framtiden angående jämställdheten i förhållande till sexindustrin? Kommer framtiden att bli McSexualiserad? (mer i Jyrkinen, 2005) och vad är konsekvensen av det? Med andra ord är det så att sexindustrins friheter och olika profitörers vinster värderas högre än möjligheterna för många människor, särskilt kvinnor, att slippa sexualiserad våld och kommersialiserad sex, såsom det efterfrågats högt?


Referenser

Barry, Kathleen L. (1995) Prostitution of Sexuality: Global Exploitation of Women. New York: New York University Press.

Group of Specialists on the Impact of the Use of New Information Technologies on Traffciking in Human Beings for the Purpose on Sexual Exploitation. Final Report (2003). Council of Europe. http://www.uri.edu/artsci/wms/hughes/eg-s t_final_report.doc (accessed 29.9.2004).

Hearn, Jeff and Jyrkinen, Marjut (2000b) ‘Uudet teknologiat, globalisaatio ja seksiteollisuus’ [New technologies, globalisation and sex industry.] Naistutkimus 4/2000, pp. 67-71.

Jeffreys, Sheila (1997) The Idea of Prostitution. Melbourne: Pinifex Press.

Jyrkinen, Marjut (2005) The Organisation of Policies Meets the Commercialisation of Sex. Global Linkages, Policies, Technologies. Economy and Society 146. Helsinki: Hanken, Swedish School of Economics and Business Administration. Available at: http://brunnen.shh.fi/hanken/sve/page1655.php?book_id=280.

Månsson, Sven-Axel and Söderlind, Peder (2004) Sexindustrin på nätet. Aktörer, innehåll, relationer och ekonomiska flöden [Sex industry on the web. Actors, contents and economic flows]. Växjö: Egalité.





APPENDIX

ARTIKLAR MED INTERVJUER


Klaus, fd torsk: "Jag var naiv"

Av Kaarina Kivivuori , Frankfurt am Main 2006-06-01

Klaus är en tysk medelålders man, helt vanlig. Han stämmer med bilden som de prostituerade beskriver: att kunderna ingalunda är funktionshindrade eller blyga män som inte skulle få sex, utan oftast är de slipsklädda och välkammade män runt 40 år. Klaus berättar att han brukade använda callgirls i Frankfurt tidigare en hel del. Klaus är ett fingerat namn.

Utnyttjad dygnet runt
– Jag fick telefonnumret till en callgirlförmedling av en kompis. Han rekommenderade företaget då flickorna var otroligt vackra och priserna billiga, berättar han.
– Flickan, låt oss kalla henne för Elena, var trevlig och vi fann direkt en sympatisk nivå, berättar Klaus. Han beställde Elena hem till sig allt oftare, och varje gång småpratade de lite.
– Efter ett tag märkte jag att något var fel med Elena. Hon verkade så rädd och spänd. Jag frågade vad som var problemet och då berättade hon att hon var rädd för att något skulle hända henne eller hennes familj. Så småningom började hon berätta mer och mer om sig själv, minns Klaus.
Elena hade hört i sitt hemland Moldavien om att man kunde som strip-teasedansare tjäna mycket i Tyskland, mellan 3000 och 6000 euro (ca 27000 – 54000 kr) i månaden. Dessutom fick hon veta att man kunde tjäna extra som sällskapsflicka. Eftersom hon försörjde hela familjen – sina barn, syskon och föräldrar – bestämde hon sig för att åka till Tyskland.
När Elena anlände till Tyskland fick hon erfara direkt att det var inte fråga om att dansa. Man tog hennes pass och tvingade henne direkt till prostitution.
– Elena var tvungen att vara beredd att göra allt som kunderna bara kunde hitta på under veckans alla dagar, 24 timmar om dygnet. Om hon råkade vara i affären för att handla mat fick hon ställa kassarna ifrån sig och sticka till kunden direkt när telefonen ringde, beskriver Klaus Elenas fångenskap.

Läkarna bland de som utnyttjar
När Elena lämnade Moldavien antecknade hon ett avtal där hon förband sig att betala ca 10 000 euro (drygt 80 000 kr) för sin „arbetsplats“, för resan, passet och visumet. Först fick hon jobba av sina „skulder“ och när detta var klart fick hon 100 euro (ca 930 kr) själv kvar av timtaxan, en tiondel d v s cirka en hundring. Den övriga delen fick traffickingorganisatörerna i Moldavien och i Tyskland. Flickorna fick t o m själva betala taxin till kunderna och för att besöka läkare får man pröjsa skyhöga priser: 1000-2000 euro (9000-18000 kr) per besök hos läkare och 500-1000 euro (4500-9000 kr) för ett besök hos tandläkare för en vanlig lagning. Ibland kunde flickorna också välja att betala med sexuella tjänster. Läkare och tandläkare använder dessa fångade flickor hänsynslöst för de vet att när de är illegalt i landet kan de inte vända sig någon annanstans.
– Man kan få någonslags bild av hur mycket Elena har slitit av att efter ett halvt år lyckats betala av sin skuld till hallickarna och dessutom skicka hem 5000 euro. Men hon utsattes för ren slaveri och inget annat, säger Klaus med ilska i rösten.

Förälskelse och razzia
– Vi har svårt att förstå hur fattigt och horisontlöst det är att leva i många av de forna Sovjetstaterna. Kvinnorna där är dessutom extra förtryckta, för det finns inga jobb och de enda utvägarna är alkohol, brottslighet och prostitution, berättar Klaus.
– Jag är en tysk i Tyskland och om något skulle hända mig skulle det vara uppenbart vilka som är ansvariga. Men tänk er alla de tusentals flickorna som utnyttjas illegalt i detta land. Om det händer dem något är ingen som får veta. Man kan eliminera dem helt utan spår, förklarar Klaus.

Fotbolls-VM ökar kundunderlag betydligt
– Det är säkert att många fotbollsfans besöker bordellerna. De är långt borta hemifrån och inställda på rejält festande. Om det egna laget vinner besöker man bordellen för att fira och om det blir en förlust besöker man bordellen för att få tröst, säger Klaus.
Klaus anser att kampanjer, som människorättsorganisationer driver just nu för att kunderna skall hålla öga på illegala flickor och anmäla tveksamma fall, är positiva.
– Om flickan är blyg och har ångest och kan dålig eller ingen tyska, då kan det mycket väl vara en tvångsprostituerad. Om dessa kampanjer räddar en enda flicka från slaveriet är det värt allt, säger Klaus som verkligen genom Elena har fått upp ögonen för hur verksamheten fungerar och vilken roll kunden har i det hela.
Klaus berättar också att Elena har fått en hel del hjälp av Frauenrecht ist Menschenrecht –organisationen. Där har man hjälpt med att klara av vardagen, man fixade Elenas uppehållstillstånd och stöttade under rättegången. Nu har det gått två år sedan Elena befriades från tvångsprostitutionen, men hennes egenvärde och självförtroende krossades totalt och hon känner fortfarande inte att hon har återhämtat sig. Trots detta är Klaus och Elena idag lyckligt gifta och Klaus har adopterat Elenas son.
- Vår berättelse är som från en saga men så här väl går det mycket sällan för de prostituerade, konstaterar Klaus och tillägger:
– Men vi skrattar åt det att Elena kom till Tyskland för att jobba, skaffa sig eget boende och för att vara oberoende av män – det blev inget eget boende men däremot en make!

Priset avgör
Klaus beräknar att VM-fotbollen kan föra med sig nya kunder till Frankfurt kanske i tiotusental. Spelen spelas i tolv orter så i hela tyska perspektivet skulle det kunna vara 120 000 nya kunder.
Varför använder då män illegala flickor när prostitutionen är laglig i Tyskland och det finns legala prostituerade? Klaus svarar att kunderna inte tänker på tjejernas arbetstillstånd och fortsätter att det är fråga om pengar:
– Om en flicka kostar 150 euro i timmen och en annan 100 och servicen är den samma, då tar man den billigare. Vi tyskar springer även annars efter bästa erbjudanden och billiga priser – och det är ingen skillnad i den här affären.

Klaus har också fått lära sig av Elena att de flesta kunderna beter sig som totala egoister och bara en liten del beter sig mänskligt mot flickorna. En del orkar inte ens hälsa utan sliter av kläderna på flickorna så fort dörren bakom är stängd och attackerar. Men Elena och Klaus utvecklade en kommunikation som så småningom ledde till att de blev förälskade. De började planera hur Elena skulle kunna ta sig ur prostitutionen. Elena var dock rädd för polisen och för att hennes familj i Moldavien skall bli föremål för en hämnd av den kriminella organisationen. Räddningen blev en polisrazzia där Elena fastnade och sedan fick hon komma med i ett vittnesprogram och slutligen vittnade både hon och Klaus mot hallickarna i rätten.
Klaus inte rädd för hallickarna
Elena och hennes „kollegor“ isolerades helt från resten av världen och när de gick ut följde alltid en av hallickarnas skuggor efter dem. De fick heller inte tala med varandra särskilt mycket. Alla flickorna var dock från Östeuropa och Elena räknade att under sin tid i fångenskap utökades antalet från tre till tjugofem. Det ledde till att Klaus beställde en flicka hem till sig som en naiv kund – men senare som medmänniska förstod misären bakom verksamheten.

Kontakt:
Frauenrecht ist Menschenrecht
Varrentrappstrasse 55
60486 Frankfurt
tel: +49 (0)69 970 97 97 17 / Elvira Niesner
www.fim-frauenrecht.de/

Originalversion översatt av Johanna Parikka Altenstedt och publicerad 2006 för fri användning på www.carlshamre.se


Natasha - sexslav berättar
Av Kaarina Kivivuori
2006-06-09

Vitryska Natasha tvingades in i sexslaveriet i Tyskland sedan hon svarat på en annons där man sökte en bartender. I dag är hon en lycklig kvinna som väntar barn, men det är svårt att glömma de hemska upplevelserna. Natasha fick ett visum – en förfalskning skulle det visa sig – och skickades med buss till Polen. Där tog en privatperson henne vidare till Halle i Tyskland. I Halle förstod hon direkt att det inte var fråga om att arbeta i bar. Hon fråntogs sitt pass, och tvingades att jobba på en bordell.

– De tog mig till ett litet rum och sade att jag måste börja arbeta direkt. Jag ville inte, men var mycket rädd. Jag hade ju inget pass, inga pengar och kunde inte ett ord tyska.
En mardröm som varade i ett år hade just börjat. Natashas liv begränsades till ett rum, där hon tvingades att ta emot uppemot 20 män per dagen.
– Det var så äckligt, jag grät mycket i början och var helt desperat. Jag fick ihop kanske tusen euro om dagen, men jag fick inte se dessa pengar själv. De gick direkt till min hallick och till kontaktpersonerna i Vitryssland, berättar Natasha.
– Ingen kan förstå hur det känns när man inte kan lita på någon enda person. Jag har ofta fått frågan varför jag inte bad om hjälp eller tog kontakt med polisen. Därför att polisen i Vitryssland är korrupt och man kan inte förvänta sig någon hjälp av dem. Jag trodde, att polisen här var likadan. Dessutom varnades jag att om jag talade med polisen skulle de sätta mig i fängelse eftersom jag hade tagit mig in i landet med falska papper, förklarar hon.

Kunderna inte intresserade av tjejernas öde
Natasha vågade inte tala med kunderna då hon var rädd att de skulle skvallra till hallicken. Rädslan att bli slagen, och att hennes familj hemma i Vitryssland skulle svårigheter, fick henne att hålla tyst. Hon talade knappt någon tyska , och fortfarande efter tre år i Tyskland talar hon nu i intervjun med hjälp av en tolk.
– Kunderna bryr sig inte om hur vi prostituerade har det, de tänker bara på sig själva. Vi är de absolut lägsta varelserna för dem.
Från Halle flyttades Natasha efter några månader till Dresden till en bordell som liknade ett privathus.
– Alla kvinnor där var utländska och äldre än jag. En del ville bort därifrån och en del undrade varför jag grät. De sade att de gillar att jobba som horor, att de heller slickar män mellan benen än smutsar sig med städjobb. En del av dem hade jobbat där sedan de var 14 år gamla.
Natashas runda fortsatte från Dresden till några andra orter i Tyskland. Hon fick aldrig ens veta alla namn på de olika platserna. Det hela slutade i Fulda.
– När jag hade varit i Fulda kanske en och en halv månad blev jag bekant med en kund, som frågade om jag kunde jobba i hans bar. Jag var nöjd, för då skulle jag slippa ligga med ett antal män hela tiden och kunde bara ha honom som torsk. På något sätt fick han mig ur bordellen och jag började med vanligt arbete i en bar.

Våldtäkter och slag
Det normala tillståndet räckte inte länge. Det visade sig att denne turkiske man var knarkare och blev mycket våldsam när han var påverkad. Efter att baren stängdes samlades ägarens knarkarpolare i baren för att ta kokain och Natasha var tvungen att underhålla dem bland annat med lesbisk sex med en annan kvinna.

– De gjorde även alla möjliga slags tester på mig, Natasha säger och klarar inte av att fortsätta berätta utan behöver en paus. Det visar sig att man har tryckt in olika sorters föremål i hennes underliv. Sedan den turkiska mannen gått i konkurs tvingade han Natasha ut på gatan för att tjäna pengar till hans droger. Han hyrde ett rum åt henne på ett hotell i Fulda.
– Min egen vilja var krossad vid det här laget och jag trodde inte jag skulle någonsin ta mig ur det där hotellrummet, berättar Natasha .
– Turken sa att jag var dum och att jag aldrig skulle få ett jobb då jag inte kan lära mig tyska. Han blev allt våldsammare och våldtog mig flera gånger, berättar Natasha.

Vittne i en rättegång
En kväll stod polisen vid dörren till Natashas hotellrum. Någon från hotellet hade larmat.
– Polisen var sympatisk och tog mig till Frauenrecht ist Menchenrecht – organisationen. Jag kunde dock inte berätta sanningen, utan hävdade att jag hade arbetat utan en hallick, säger Natasha.
Efter ett tag lyckades polisen och människorättsorganisationen lugna ned henne så att hon kunde lita på att inget ont kunde hända henne mer. Natasha gick med på att berätta när hon fick veta att hon skulle få komma in i ett vittnesprogram, om hon skulle vittna mot hallickarna. Med hjälp av henne lyckades polisen spränga en stor hallick- och drogliga.
– Jag tänkte att de där människor har gjort mig så illa att nu vill jag ge igen. Jag kommer aldrig att glömma det som hänt och än så länge kan jag inte njuta av sex, men jag kan numera vara lycklig, säger Natascha och klappar sin mage. Babyn är beräknad till augusti.

Text: Kaarina Kivivuori, Frankfurt am Main (2006)
Översättning: Johanna Parikka Altenstedt.
Artikeln publicerades 2006 för fri användning på www.carlshamre.se.


Mer information och länkar

Webbsida för samlad information om arbete mot trafficking (mycket omfattande, på engelska)
www.humantrafficking.org

Trafficking in Women Webbsite Guide, Mediterrenian Institute of Gender Studies (MIGS) 2007, Nicosia. En nyttig guide till webbsidor om trafficking.
http://www.humantrafficking.org/uploads/publications/traffickinginwomen_website_guide_12_12_06.pdf

US State Departement, Victims of Trafficking and Violence Protection Act of 2000; Trafficking in Persons Report 2007:
www.state.gov/g/tip/rls/tiprpt/2007/ http://www.state.gov/g/tip/rls/tiprpt/2007
US State Departement Report Trafficking in Persons 2007 som pdf:
http://www.state.gov/documents/organization/82902.pdf

UNCHR rapport om trafficking 2005 i Europa
http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendoc.pdf?tbl=RSDLEGAL&id=43fd782d4

Prostitution Fueling Exploitation of Women, artikel från december 2007 där engelska och amerikanska myndigheter uttalar sig
http://www.zenit.org/article-21178?l=english

Transcrime-rapport från EU-parlamentet (på engelska) hos BRÅ-sidan:
http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=1&id=87

Tyska kvinnotidningen Emma intervjuar Hamburgs polischef Detlev Ubben som säger att 95 % av de prostituerade i Hamburg är traffickerade eller tvingade till prostitution och inte alls frivilliga. (på tyska)
http://www.emma.de/95_prozent_sind_opfer.html

Tyska kvinnotidningen Emma kartlägger vad som har hänt med prostitution sedan den blev legal i Tyskland 2002. Innehåller även de f d prostituerades berättelser (på tyska)
http://www.emma.de/prostitution_1_2007.html

ICMPD, International Center for Migration Policy Develpoment (Wien, Österrike) policy och sida om trafficking
www.anti-trafficking.net

Frauenrecht ist Menschenrecht – tysk organisation som fritar och hjälper traffickingoffer
www.fim-frauenrecht.de/

Victor Malarek, grävande journalist i Kanada med ukrainska rötter gick undercover i Europa för att ta reda på varför man säljer flickor från hans ursprungsland till slaveri inom EU, till Mellanöstern, Turkiet, Ryssland och Israel. Han skrev en bok om sina upptäckter, 2003: The Natashas: Inside the Global Sex Trade ISBN 0-670-04312-5 (Viking) http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/slaves/needs/malarek.html

Rapport Vad händer när prostitution ses som ett vanligt jobb? (på engelska)
What Hhappends When Prostitution Becomes Work? An Update on Legalisation of Prostitution in Australia. Mary Sullivan 2005
http://action.web.ca/home/catw/attach/Sullivan_proof_01.pdf