Såg SVT:s julklappstips i form av böcker i morse och blev lite besviken av att Henrik Arnstads bok höjdes till någon sorts historisk redogörelse av Finlands relation till Nazityskland. Arnstad är kontroversiell - inte minst för att han har dels bara en fil kand i historia och då är man inte forskarutbildad ens enligt svenska mått - och dels att han kan inte någon finska vilket är trots allt språket som den mesta av forskningen gjorts under de senaste decennierna i Finland - och tro mig, det har forskats.
Men om det nu skulle vara som Arnstad säger - då gör han sig skyldig till en för snäv tolkning även av den svenska historien eftersom han låter bli att ställa de mycket intressanta frågorna som berör svenskt samarbete med Finland under hela krigstiden och även efter.
Det är inte intellektuellt hederligt att blunda i så fall för följande numera välkända historiska faktum gällande Sverige:
a) Att Sverige samarbetade med finsk signalspaning under hela kriget
b) Att svenskt flyg F19 försvarade det finska Lapplandets luftrum under minst två år - med flera svenska piloter nedskjutna och några som fått offra livet - en bok kom ut i år om detta.
c) Att LO och SAF finansierade den s k Mannerheim -linjen, en försvarsfront i Karelen som byggdes upp, en bok om detta har kommit ut nyligen.
d) Att man mottog finska signalspanare + familjerna i operation Stella polaris 1944 och flera gömdes undan och fick jobb i FRA. (sammanlagt cirka 750 personer eller mer kom över och ett tjugotal familjer knöts till FRA).
Osv. osv.
Nu är inte andra världskriget så enkelt och svartvitt (de goda och de onda!) som många vill få det till. Istället bör man analysera hur Sverige förhållit sig till tre olika stormakter: Storbritannien, Sovjet och Tyskland och se hur de starka ledarna alla hade ett intresse av både svenkt och finskt territorium för att angripa/försvara Tyskland norrifrån. Att analysera kriget i termer av tre istället för två fronter gör många dåvarande beslut (som regeringar tog dels utan facit och dels i informationsskugga) mer begripliga. Det finns t ex idag uppgifter i Finland angående hur Mannerheim bad Per Albin att inte släppa in engelsk och franskt stöd till Finland via svensk mark, då han fruktade att det skulle leda till en ockupation av Sverige (och Finland skulle klämmas åt från två håll). Vidare har samma underrättelsemän i Sverige dels hjälpt dansk motståndsrörelse och samtidigt samarbetat med finnar. Det handlade inte om att de "bytte sida" utan det var ju svenska intressen av att hålla kriget borta från landet som styrde. Det anser inte jag var feghet, utan snarare mognad.
Det måste vara på tiden att även Sverige och Finland ska kunna analysera sin historia över 60 år sedan utan att relatera det enbart till "vem man allierade sig med" utan också utifrån vem som var fienden, och hur kunde de små länderna hantera stormakternas krig. Det handlar inte om att förneka på något sätt nazisternas fruktansvärda och väldokumenterade brott mot mänskligheten - men man kan inte fastna enbart i Tyskland om man vill verkligen förstå hur politiker och andra agerade och motiverade sitt beteende på den tiden. Glöm heller inte presscensuren, desinformationen och andra faktorer som bidrog till att beslutsunderlaget var inte så tydligt och brett heller.
Jag har gjort ett stort journalistiskt arbete under många år - har erfarenhet bl a som grävare - som blev boken Operation Stella Polaris, som gavs ut i år. I den har jag plöjt igenom arkiv och källor både i Finland och Sverige, både på finska och svenska. Men jag har också letat reda på de sista som var med om den spektakulära och hemliga operationen Stella Polaris 1944 då finsk underrättelse evakuerades i hemlighet till Sverige med arkiv, familjer och allt. Men trots att jag är fil lic och har därmed forskarutbildning (källor, källkritik) osv. skulle jag inte drista mig till att säga att jag har bedrivit historisk forskning. Min bok är visserligen faktagranskad av en forskare på militärhögskolan, och borde uppfylla kraven, men jag envisas med att säga att min bok är journalistisk.
Jag har intervjuat människor, och jag har tagit fram den lilla människan, mitt i en analys av kontexten och självklart totala källhänvisningar och massor av bilder. Boken har tagits emot med värme bland många grupper, jag har fått föreläsa för både veteraner, studenter, tjänstemän och f d underrättelsemän! Riksarkivets folk jublade över de omfattande finska källhänvisningarna, och krigsarkivet beställde boken. Den är f ö för tillfället slut - men kommer ut i nytryck i januari igen.
Så härmed inte sagt att Arnstads bok inte skulle vara en bra julklapp. Absolut. Men jag hoppas att man framöver också ställer krav på majoritetsfolkets språk och källor när ni presenterar en bok som "ett avslöjande av ett lands historiska skuld."
Mer om min journalistiska betraktelse över historiska hemligheter som binder Finland och Sverige ihop finns på www.stellapolaris.net. Jag får minst en gång i veckan förfrågningar från släktingar till dem som var med i den hemliga operationen. Det är många idag medelåldersmänniskor som upptäckt först nu vilka hemligheter deras föräldrar burit hela livet och ofta tagit med sig till graven. Det är en stor belöning för en journalist att få bidra till att människor hittar sanningen om sina rötter.
